Jag skickade ett brev till mamma igår och den egentliga poängen med det var att en gång för alla säga att ska vi ses så blir det bara hon och jag (möjligtvis med syskonen också, men INTE Laila) hos en leg terapeut. Jag tror inte att man kan träffas under avslappnade former så att jag kan se hur bra Laila är och lära känna henne och förstå att att hon vill oss så väl, som mamma vill och tycker. Det FUNKAR inte om det runnit så mycket vatten under broarna som det har. Det finns så mycket som måste bearbetas först och då behöver vi professionell hjälp. Det kommer dessutom aldrig att funka så länge mamma skyller allt på vår barndom och vägrar ta ansvar för det som hon gör just nu! Att hon undanhållit sanningar och manipulerat mig så sent som i våras och att hon inte inser att det var fel att göra så.

Den andra poängen är att mamma kan faktiskt inte välja bort att vara min mamma. Då skulle hon gjort abort eller adopterat bort oss för länge sen. Nu har hon fött oss och fött upp oss och därmed så är hon vår mamma. Det kan hon faktiskt inte ta ifrån oss. Däremot kan hon välja om hon vill vara en närvarande mamma eller en mamma som inte delar sitt liv med sina barn, hon kan välja om hon vill vara en bra mamma eller en dålig mamma. Men hon kan inte välja att plötsligt inte vara min mamma längre.

Jag förväntar mig inget svar eftersom jag skrev att hon kan höra av sig om hon bestämmer sig för att acceptera mina önskningar och det gör hon inte idag. Men det känns ändå väldigt bra att skriva till henne och berätta villkoren, nu är det upp till henne.