Till Funäsfjällen!

I lördags påbörjade vi resan mot Härjedalen! Vi stannade i Falun sov på First Hotel Grand. Det var första gången på hotell för både Lovis och Jinn! Det gick bra för båda småtjejerna, även om Jinnsan för förundrad över både hissen och de långa korridorerna.

Det var två hundar till i hissen!

Jag hade boka kort på Pinchos men Lovis höll på att somna ifrån hela middagen.

Efter en stadig hotellfrukost åkte vi vidare norrut och anlände till slut till Fjällbyn Tännäs! Stugan var riktigt rymlig för oss fyra vuxna, tre barn och två hundar som ska samsas här en vecka.

Igår gav vi oss ut på den första turen! Vi gick till Livsäterån och det var en perfekt runda för två barn på 5 och 8 år. En kladdig stigning där skorna rök och fick bäras.

Sen kom en rejäl snöfläck som piggade upp stora och små. En liten köldchock för små bara fötter gjorde att stoppet inte blev så långt.

25 grader i luften och en sval liten bäck fick resterande att slänga av sig skorna.

Till slut kom vi fram till Livsäterån där alla badade och fikade för glatta livet innan vi vände igen!

Färgerna på den här stenen var så inspirerande att jag funderar på om det kan bli en tröja?
Lovis hängde på ryggen och hundarna hängde med

En oddyssé över Monster – resor och hälsoproblem

Monster blev pensionerad redan 2015, då var han vara 6 år! Tårna var fulla med artros och höll inte för agility. På den tiden hade jag får ihop med Lydia och Anna-Carin och ett par till och vallade mest med Yeti. När Monster repat sig kom vi igång med vallningen också. Året efter skaffade jag får på egen hand och vi upplöste fårgruppen. Jag hade då börjat jobba i Östergötland istället för Jönköping och det var lättare att ha djur.

Monster fick rejäla låsningar i vallningen som ställde till det – antagligen pga den bristande grundträningen. Vi redde ut dem till slut men det var en pärs och fick mig att undra vad jag egentligen höll på med?

Till slut funkade vallningen riktigt bra och Monster fick bli hund nummer 1 i vallningen när det gällde allt praktiskt arbete. Han flyttade djur, tryckte in dem i transporten och höll dem när de skulle kollas eller klippas. En riktig klippa, snäll mot lamm men inte snäll mot sturska baggar.

Flocken 2015
Tjusig Kajsa skulle ha valpar med Monster var planen! Men så blev det tyvärr inte.

2017 blev Monster sjuk. Först trodde jag att han var förstoppad, men det var det inte. Vi åkte in efter en jobbig helg och en cysta upptäcktes i prostatan. De behöll honom och tömde cystan. Dagen efter fick han komma hem med antibiotika och planer på kastrering när han var mer stabil. Han verkade må lite bättre först men på onsdagen började han må sämre och på kvällen blev han akut dålig och kunde varken sitta eller ligga. Han bara vankade fram och tillbaka och flåsade. Vi fick åka in akut till Valla och jag fick lämna honom där. Morgonen efter fick jag samtal från Pia att han måste opereras och kastreras akut, trots pågående infektion i prostatan. Operationen gick bra och Monster fick komma hem efter någon dag med ordentligt med antibiotika och smärtstillande. Tyvärr kraschade magen efter några dagar och Monster mådde riktigt dåligt med blodiga diarréer innan han återhämtade sig igen och blev sitt gamla jag.

Ajaj hos veterinären
Försöker hitta lösningar utan tratt
På vallkurs!

2018 hängde Monster med till Härjedalen och Fjällvattnets stugby. Han älskade att spana på renar och vara ute hela dagarna.

Fikapaus i Härjedalen!
Span på renar
På väg upp på Mittåkläppen!

Vi packade också i två hundar, ett barn och två vuxna i en kanadensare och paddlade två dagar i Järnlunden! Det var riktigt mysigt och gick över förväntan att paddla med två hundar

På paddling i Järnlunden
Badhundar
Hos veterinären för vilken gång i ordningen vet jag inte

2019 fick Monster pass och rabiesvaccin för första gången. Vi skulle åka till Schweiz och hundarna skulle med! Vid vaccinationen upptäcktes att Monster hade slagit ut ett par framtänder. Jag hade inte märkt något alls, men hela tre stycken fick opereras bort.

Väl i Schweiz vandrade vi i Alperna med de mest hissnande vyer! Så otroligt vackert det var! Monster tror jag mest uppskattade snön, han rullade sig så mycket han kunde. Den tuffaste vandringen vi gjorde var lite stenig och tuff mot tassarna. På kvällen var Monster nämligen halt.. Jag hoppades på bättring men det blev sämre och dagen efter var han ordentligt halt. Jag hade dumt nog inte tagit med mig antiinflammatoriska tabletter heller. Vi beslöt oss för att lämna Schweiz i förtid och åkte till Frankrike och Alsace istället. Monster fick vila i bilen, på ett turisttåg och på hotellrummet, men morgonen efter var han ännu sämre. Hela hunden slokande och jag försökte desperat googla efter en veterinär. Vi hittade en några km bort och åkte dit på vinst och förlust.

I Danmark!
I Schweiz på väg mot Bachalpesee
Svindlande höjder!

Ingen kunde engelska i receptionen på kliniken och Pascal försökte kommunicera på franska. Monster var ju uppenbart halt och efter att ha väntat ett tag fick vi faktiskt komma in. Jag hade skrivit in en text i Google translate och veterinären undersökte honom. Veterinären kunde lite engelska och sa att han trodde något kommit in i tassen och lett till infektion. Han gav oss både antibiotika och antiinflammatoriskt på plats. Det hela kostade runt 400 kr vilket ju är otroligt billigt!

V tuffade vidare norrut till Tyskland och Frankfurt. När vi kom fram var Monster en ny hund! Han var bara lite halt och hade till och med svaj på svansen! Dagen efter var han nästan helt bra. Vad som tagit sig in i tassen kommer jag ju aldrig få veta, men jag misstänker en larv med långa piggar på som det varnades för det året. Piggarna, som väl egentligen är hår, kunde tränga in i huden och orsaka infektioner.. Vad det var för dunderantibiotika som hjälpte så snabbt vet jag inte heller, men jag är så glad att det löste sig! Veterinären fick givetvis 5 stjärnor på Google 🙂

Pigg i Danmark!

2020 började Monster bli inkontinent och fick börja med propaline. Han fick en rejäl UVI också och blev undersökt med ultraljud. Då hittades kalciumutfällningar i prostatan vilket tydde på cancer.. Prognosen var inte så jättebra, det hände väl att hundar överlevde ett år som mest. Jag var väldigt ledsen såklart men hoppades få ha kvar Monster länge till ❤️ Han hängde med till Österlen och badade i havet och busade med Yeti och Jinn!

Flocken våren 2020!

Propaline funkade till en början men under 2021 blev inkontinensen allt värre. Han drack orimligt mycket också vilket fick sin förklaring när vi hittade höga nivåer av kalcium i blodet. Det ger ökad törst och tyder på cancer. Monster var ofta förstoppad också och fick äta laktulos varje dag. Utöver det var han pigg och glad och vallade fortfarande gärna.

2022 inleddes med akut ont i magen och kräkningar. Vi fick åka till djursjukhuset och Monster var uttorkad och fick läggas in. De trodde det var pankreatit, inflammation i bukspottkörteln, men det visade sig sen att det inte var det. Varför Monster blev dålig vet jag inte, men efter det vågade jag inte ge smärtstillande medicin. Det funkade ändå bra ett tag och Monster var pigg och glad under vintern och våren. Men hörseln blev allt sämre, och sryrseln i bakdelen också. Frampå slutet kräktes han ibland, hade allt större problem att bajsa trots stora mängder laktulos, läckte urin som ett såll och fick ha blöja konstant och började lämnas trött.

Monster fick somna in, inte för att något akut hände, utan för att det fick räcka nu med magen och kisset. Han mådde inte bra och jag ville inte vänta på att han skulle bli akut dålig. Ett otroligt jobbigt beslut att ta samtidigt som han levde nästan två år till sedan dödsdomen 2020.

Min älskade fina Monster, du har gjort ett enormt intryck i mitt liv, jag kommer aldrig att glömma dig ❤️❤️❤️

Baristakoftan och Sunday cardigan

I förrgår fäste jag de sista trådarna i Baristakoftan! Den är ur boken Älskade koftor som jag fick i födelsedagspresent av min moster Barbro för några veckor sedan. Just denna kofta är anledningen till att jag önskade mig boken, men det finns flera fina koftor att ge sig på.

Jag följde inte alls mönstret på min baristakofta eftersom den skulle stickas i fem delar och sen monteras. Jag stickade den istället i ett stycke, nerifrån och upp och rundstickade hela koftan. Det innebar att jag fick klippa upp den, men det går riktigt bra när man väl vågar, lite läskigt är det ju att sätta saxen i något man lagt många timmar på.

Upptill gjorde jag raglanminskningar och sen plockade jag upp maskor för knappslå och halsringning.

Koftan skulle stickas i ull från angorakaniner men det var lite dyrt och svårt att få tag på så det fick bli borstad alpacka. Koftan blev otroligt mjuk och varm, perfekt att ha en vårdag med ett linne eller kortärmad klänning under.

Nu har jag stickad två projekt i borstad alpacka och känner mig mätt på det. Nog att det är mjukt och varmt men luddigt och omöjligt att repa. Det är lätt att det tappar formen och min Cumulus blouse har redan töjt sig. Hoppas Baristakoftan kommer hålla formen bättre. Det är ju mindre tyg så det hoppas jag på.

Nästa projekt är givetvis redan på stickorna och det är Sunday Cardigan av Petiteknit. Den ska stickas i två trådar mohair och en tråd tjock och mjuk Incawool på stickor 7 så det borde gå undan! Tror ni jag är klar till midsommar? 😀

Intensivt med Sally Rooney

Efter att ha lyssnat på En varg söker sin podd, har jag gjort en lista på böcker jag vill läsa. Två av böckerna på listan är av Sally Rooney och nu har jag läst båda, plus att jag sett serien som bygger på den första boken!

Normala människor handlar om Marianne som har en rik familj men är mobbad i skolan och Connell vars mamma jobbar för Mariannes familj. Connell är snygg och populär. De börjar umgås och inleder ett hemligt förhållande.

Jag tycker Normala människor är bra, men den sög inte riktigt in mig. Jag fastnade inte sådär som man gör när man bara vill fortsätta att läsa. Däremot serien, som finns på HBO Max, den sög in mig så jag ville fortsätta kolla. Jag såg alla avsnitt på några dagar bara och känner nu en liten tomhet för att den är slut.

Vackra värld, var är du läste jag ut nyss. Den handlar om 4 personer, Alice, Eileen, Simon och Felix och deras relationer till varandra. Det är inte så mycket som händer egentligen, det är mest dialog och mejl men det händer mycket i det lilla. Den sög in mig mer än Normala människor och jag uppskattade framför allt mejlväxlingen mellan Alice och Eileen. Funderingar över livet, klimatet, kärlek och vänskap avhandlas i dessa mejl och de är en fröjd att läsa.

Sally skriver lågmält och tydligt, det mesta händer i det lilla. Små kommentarer om detaljer som gör att läsaren får en känsla av att verkligen vara där. Hon är ung och framförallt Normala människor blev rätt hypad när den kom, vilket får mig att undra om Alice i Vackra värld, var är du, egentligen är Sally?

Jag kan rekommendera böckerna, och kanske framför allt serien! Dessutom finns hennes första bok också som serie på HBO, Conversation with friends. Den ligger i pipelinen för att ses vilket dag som helst!

En odyssè över Monster – Tävlingsåren

Efter VP var jag lite utbränd på vallning och vi tränade nästan bara agility de närmsta åren. Våren 2011 var jag arbetslös och kunde träna i princip hur mycket som helst och det gjorde jag också! Monster var taggad och högg(!!) gungan varje gång!

Vi började tävla med lite blandat resultat. Lägstanivån mötte vi i Jönköping när Monster sprang in i mina ben så att jag ramlade och bröt armen… Åsa dömde och var snabbt fram och jag samåkte med Ida som tur var, annars vet jag inte hur jag tagit mig hem. Jag slapp gips men fick gå med armen i mitella ett tag. Film kommer här!

Ofta var Monster inte i hand utan drog på nån tunnel och var omöjlig att stoppa. Han var ruskigt snabb och matten långsam och kommunikationen var väl inte alltid tipptopp. Men vi fick bra resultat också! Vi vann i Katrineholm, trots lite snurrigt lopp och här kom vi tvåa i Österåker!

Men vi tävlade inte bara agility! Dels gjorde Monster MH i Mjölby med ett fint resultat. Han var en rätt cool kille som inte var så intresserad av andra människor, väldigt låga siffror på hot aggression och rädsla och 1 på skott samt höga siffror på lek och nyfikenhet.

Vi gjorde också ett snabbt inspel i drag! Jag fick för mig att jag skulle starta i barmarks-SM och Troll fick ställa upp i själva SM-klassen. Men det fanns också en stafettklass och där ställde jag och Monster upp! Vårt lag tog silver i SPHK Södras DM och Monster fick sin första pokal!

Stafettlaget!

Sen var vi tillbaka i agilityträsket igen! I Oskarshamn gick det bra och vi blev uppflyttade till agilityklass 2!

Mycket agility blir det, men det var det vi gjorde på helgerna de här åren innan Arvid föddes. Det hände ju faktiskt att vi vann också!

Vinst i Katrineholm!

De där pinnarna var så himla svåra att ta. Alltid var det nån bom som föll eller nåt litet extra hinder som togs. Hopplös sport det där 😅 Till sist lyckades viled konststycket att få alla pinnar och bli uppflyttade till klass 3 på heltid. Sen började en intensiv period av diskande. Vi lyckades inte ta oss runt med en enda nolla.

Sista pinnen i Kumla!
Detta var på Linköpings KM något år, när det gick bra med båda hundarna 🙂

Efter denna sista agilitypinne hann vi inte med så mycket mer agility. Våren 2015 blev Monster halt efter ett lopp och det konstaterades att han hade artros i tårna på framtassarna. Jag tränade agility en gång till efter det och då blev han halt. Och plötsligt var Monster agilitypensionär. Istället blev han en aktiv familjehund och vallhund, för att valla, det gick faktiskt bra även med artrostår.

En odyssè över Monster – Valp till vallhund

Monster föddes 27 mars 2009 och jag träffade honom i slutet av april. Jag hade nästan bestämt mig för hans bror innan, men när jag träffade Monster fanns inga alternativ. Han valde mig lika mycket som jag valde honom kändes det som. Jag tog in honom i köket och han var lugn och kavat och undersökte rummet på egen tass. Han kändes perfekt och det var han ju också.

Jag hämtade Monster i juni under agility-SM i Karlskrona. När jag kom dit var Åsa inte hemma men valparna var i hundgården och jag gick dit. Monster kröp genast upp i famnen på mig och jag kände att han var min, i själ och hjärta. Han hoppade in i hjärtat på mig då och där stannade han ❤ Han charmade till och med Annas västgötaspets Yra, som var känd för att hata valpar! Det draget hängde med honom hela livet, han var en hund som andra hundar tycker om. Ingen stress eller behov av att hävda sig, bara vänlig och busig <3.

Älskad av både Yra och Roija ❤️
Immers idol!

När vi kom hem från Blekinge hängde Monster med mig på nattjobb i eklandskapet. På den tiden jobbade jag på nätterna med att inventera matt mjölbagge och på dagarna med att hitta och mäta stora ekar och mäta myrors aktivitet på dem! Ett perfekt jobb för att ha med sig hundar och ha en valp.

Monster var en väldigt busig valp. Han hängde i gardinerna och hade ner Trolls rosetter och åt upp ett par. Han tuggade på väggen i min lägenhet så jag fick spackla upp ett hörn när jag flyttade. Han hade sönder korken på en ginflaska så det luktade sprit när jag kom hem. Han tuggade på möbler, på böcker, ja det mesta han kunde komma åt. Till slut fick jag honom att sluta tugga på stolarna genom att ha sånt medel man kan ha på naglarna om man vill sluta bita på dem. Tabasco och liknande funkade inte alls, men smaken av Stopp och väx, det var tillräckligt äckligt!

Monster fortsatte vara med mig på jobbet när jag började på Blockprojektet. Då inventerade jag jordbruksmark runt Linköping och när jag jobbade på kontoret roade sig Monster med att riva sönder kartonger! Ja jisses, han var en aktiv unghund…

Han var faktiskt busig upp i åldrarna också. Stal mat och kanske framför allt ojäst bröd… En gång åt han 8 ojästa lussebullar och blev jättefull! Han låg med uppsvälld buk och rapade och sprang förbi mig när jag kallade in. Han var lite trött dagen efter också. Sen gjorde han om bravaden med surdegsbröd men det gav inte lika mycket effekt.

Jag vallade mycket på den tiden och vi hade får som vi hyrde på beten i Linköping. Jag tränade mycket och Monster blev faktiskt godkänd redan när han var 18 månader! Nackdelen med att godkänna så fort var kanske att grunderna inte riktigt satt… Och det skulle jag få lida för senare. Men vi tog oss runt VP med inte allt för pjåkiga poäng trots att det gick lite för fort varvat med ligg hela tiden och fåren mest gick slalom.

Det blev tyvärr inget tävlande för Monster i vallning. I flera år körde vi bara agility och vallade bara lite. Vi fick lite konflikter i vallningen när vi väl satsade och sen rann tiden iväg. Tårna bråkade lite också emellanåt med hälta. Men Monster fortsatte valla hela livet. Han var förstahund med fåren ända fram tills förra året när han började tackla av lite. Monster var hunden som fick ställa upp när fåren skulle lastas eller flyttas, eller om nån bagge var dum. Han var artig, men tog ingen skit. Om ett får inte flyttade sig visade han tänderna och sen kunde han hugga i luften så det smällde. I sista hand bet han och han flyttade även baggen Arax som först stångade omkull honom. Men det gjorde han bara en gång för nästa gång var Monster beredd och Arax fick till slut backa.

Det var inte bara jag som gillade Monsters personlighet och utseende. Han fick faktiskt två parningsanbud också! Det första blev inte något till slut och med den andra fick inte Monster till parningen. Så himla synd såhär i efterhand, för det hade ju varit en dröm med en valp efter honom ❤

Det är ju såhär jag vill minnas honom. Som unghund och vuxen med buset i blicken. Min kompis som alltid hängde med och alltid var glad. Min fina älskade…

Vargvarning

I förra veckan var det flera vargobservationer i närheten av oss och i närheten av Älvesta, där fåren går.

Det är verkligen inte roligt att veta att vargen rör sig runt, framför allt inte som att mina får går en bit från hus och bebyggelse. Jag funderade på attt ta hem dem men det är inte så enkelt med kort varsel och dessutom hade jag Monster att tänka på. Vargen var iaf nån mil bort och jag fick helt enkelt hoppas att den valde en annan väg än förbi mina får. Eftersom vargen synts även i Rappestad och Vikingstad var de inte heller tryggare hemma. Till Rappestad är det bara drygt en halvmil och någon trodde sig ha sett den i Västerlösa, bara ett stenkast bort.

Rovdjursstängsel är heller inte så lätt att slänga upp bara sådär, det är inte min mark, det finns inte el och hagen ligger i direkt anslutning till Svartån så vargen kan ju simma runt staketet.

Tryggast var kanske baggarna i Normlösa, den hagen ligger i nära anslutning till bebyggelse och vargen har inte synts där, även om det inte är så långt vare sig till Vikingstad eller Götevi.

Nu har den vandrar vidare hoppas jag och mina får är trygga för denna gång.

Seemework Monster 20090327-20220520

Älskad för alltid. Min Monster, det fanns bara en som du. 💔

Jag bär med dig i hjärtat för alltid gubben. Jag bär med dig i hjärtat. ❤️💔❤️

Min hjärtehund, jag älskar dig 💔

Cumulus blouse

Min första luddiga tröja, cumulus blouse är klar! Den skulle stickas i dubbel tråd mohair men jag stickade den i alpacka. Anledningen till alpacka för att jag hittade roliga färger i borstad alpacka. Jag har hållit på med den ganska länge för att jag först höll på med sjalen och sen för att garnet tog slut och jag fick köpa nytt. Men äntligen är den färdig, blockad och till och med använd idag 🙂

Min sjalhög

Ja det är ju rätt nördigt att blogga om sjalar men nu är jag ju en erkänd nörd inom många områden (hundar, stickning, sjalar..) så håll till godo.

Tillfrid Längtan

Överst ligger den enda handvävda och den dyraste av mina sjalar, Tillfrid Längtan. Vävd av bomull med inslag av mullbärssilke och ros. Gosig, tunn, stark, mjuk och otroligt vacker. Den är 3,6 m, vilket är nästan kort men den räcker precis för en Shephards carry eller ruck (ryggsäck). Den har lite mer grepp än glid och är ganska stum.

Tillfrid Längtan

Natibaby Clovers Indigo pink

Nummer två i högen har varit här längst, ända sedan Arvid var liten. Den är 70 %bomull och 30 % lin, vilket gör den hyfsat sval på sommaren. Den är väldigt len och mjuk och lätt att sjala med. 3,97 m och perfekt för att sjala en kangaroo carry eller fwcc på magen med knut under bebisens rumpa, eller ruck eller shephards carry på ryggen. Den är medeltjock och har lite mer glid än grepp.

Natibaby Clovers

Little Frog Dark Aurora Cube

En julklapp från Pascal och nästan längst av mina sjalar är denna skönhet i 100 % bomull. Den är tunn men stark och väldigt lätt att sjala med. Mer glid än grepp och passar bra till flerlagersknyt som double hammock med sin längd på 4,79 m.

Little Frog Dark Aurora Cube

Woven Bliss Ladybird Rivermoss

Den här är så vacker och i färger som jag verkligen gillar. Den är vävd av 35% egyptisk bomull, 30% bambu , 15% mullbärsilke och 20% viskos. Den känns tjock och är ganska greppig med lite stretch. Det är ganska lätt att få pulls i den, vilket är en nackdel helt klart. Men känslan när man sjalar med den är en kram så det får vara värt en pull då och då. Ladybird rivermoss är såpass lång, 4,71 m, att det går att göra de allra flesta knyt med den, helst kanske double hammock.

Woven Bliss Ladybird Rivermoss

Sjala Rowan I love You

Sjala är ett fantastiskt sjalmärke som tyvärr kommer lägga ner nu. Just denna sjal är vävd i 85% bomull och 15 % kashmir. Rowan-mönstret finns i en massa färger och material, något för alla! Den är avlastande och väldigt mjuk, kanske mer glid än grepp. 4,18 m lång vilket är en längd jag gillar. Det går att göra nästan allt med den utan att det är så himla mycket tyg.

Didomys 1975 Gold

Goldie är vävd av 50 % bomull, 25 % ull och 25 % alpacka. Den känns tjockare än vad den är, är stark, cushig, greppig och avlastande. En riktig vintersjal att ha ovanpå en tjock tröja. Den är lång, 4,84 m och den längsta sjalen i min stash. Jag borde nog prova den även nu på våren, men den har blivit liggande sen plusgraderna kom.

Jaha det var hela högen. Hur många sjalar behöver man egentligen är kanske frågan en läsare ställer sig? Fler än en iaf tycker jag, jag vill ha olika sjalar beroende på vad jag har på mig och också om jag ska bära bara en kort stund och vill sjala med något hyfsat kort eller om jag vill gå ut en timme och vill lägga lite längre tid på att sjala upp med ett mer avlastande knyt. Det är liksom det fina med sjalar, att det finns oändligt med möjligheter 😍 Det finns massor av olika materialblandningar som ger både svalare och varmare, det finns tjocka, tunna, glidiga och greppiga som alla passar olika stora barn och väder. Kort sagt, det kan absolut räcka med en, men man är absolut mer flexibel med fler.