Årets första lamm ❤️

I morse stod Disa med ett litet bagglamm när jag kom ut! Jag har haft koll i kameran, men missade att det var så nära. Allt har gått bra och nu var den lilla rund om magen också. Det är alltid en oro innan de har ätit tycker jag, fast oron är mindre sen jag skaffade lammpasta. Med några mm pasta i magen vet jag att de har energi nog att stå sig en stund.

I år ska lammen heta på F! Vad tycker ni, är det en Fridolf eller har ni andra förslag? 😀

Vallning i ridhus och lite vallfunderingar

Idag fick jag möjlighet att träna vallning i ridhus! Det är väldigt roligt att åka iväg och träna på ställe där vi bara tränat några gånger innan, nya får och dessutom träna med andra och prata lite hundar och annat! Lovis var med såklart och det är kanske inte superlätt att träna med en bebis men de andra hjälpte till så det gick bra ändå.

Jinn gick riktigt lugnt men hamnar lite för nära. Hon glider också gärna, det behöver vi träna på att inte göra. Men pipan börjar hon förstå och hon var fin och kommunikativ. Vi är på en bra plats hon och jag ❤️

Yeti gick riktigt bra idag! Jag har skrivit förut här i bloggen att han fladdrar och har svårt att trycka på och att han absolut inte gillar att dela. Det är så himla roligt att kunna skriva att han idag går rakt mot djur, trycker och att han kan komma in i väldigt små luckor i delningen! Fina Yeti, det har tagit sin tid men så har vi också haft den gamla skadan emot oss. Flera år där vi bara kunde träna korta korta pass eller inte alls. Och i början när jag tränade bara drivning (även på kurs) och aldrig fick till rätt pondus att få ner honom i tempo. Han går fortfarande gärna för fort men nu har jag andra redskap att få ner honom och ett helt annat sätt att träna och det syntes idag!

Vi pratade om det idag, att det är väldigt jobbigt att hålla pressen mentalt på hunden hela tiden. Det är utmattade att hela tiden vara på hunden och se till att den har rätt attityd. Jag tycker att det är en stor del i varför iaf jag behöver gå på kurs, att lära mig orka hålla i den mentala pressen på hunden och hålla ner tempot, och ha rätt lugn i flanken. Jag tänker att det blir lättare med tiden, när man väl fått hunden till att den alltid har rätt attityd, svårigheten ligger där när man hela tiden ligger på gränsen att lyckas och hunden vet att om den bara är uthållig så orkar föraren inte till slut och hunden kan öka tempot igen.

Det är också svårt att hålla på kriterierna om man är lite osäker på om hunden går tillräckligt bra. Där faller jag hela tiden. Att inte orka hålla tillräcklig press mentalt och samtidigt vara lite osäker på vad som är tillräckligt bra. Tro fasen att jag behöver gå på kurs hela tiden 🤣

Qanik till Lovis!

En vecka tog det att sticka en Qanik till Lovis! Den är i stl 1 år så väldigt stor, men lagom till hösten gissar jag. Jag har stickat den i alafosslopi, förutom det röda som är dubbel lettlopi. Jag var inte helt nöjd med det ljusblå och gröna först men tanken var ju att använda sånt jag redan hade. Men slutresultatet blev fint ändå tycker jag.

Under kniven

Alla pratar om Under kniven, programmet som handlar om skönhetsoperationer. Möjligen pratades det mest i förra veckan, jag är lite sen på bollen. Jag har inte sett programmet men har följt debatten och förfasas, inte egentligen över att så många gör ingrepp som över att jag lever i en tid som är så otroligt utseendefixerad.

När jag var tonåring på 90-talet och konsumerade mängder av tidningar som Frida, Veckorevyn och senare Amelia tyckte jag att fokuset på utseende var extremt. Det var väldigt mycket fatshaming och hur man skulle klä sig beroende på hur ens kropp såg ut. Massor om mode och smink såklart. Dessutom handlade många artiklar om hur man skulle se ut för att killar skulle tycka att man var snygg. Det var ofta artiklar där nån kille fick bedöma olika tjejers smink eller kroppar och säga vilket de föredrog. Givetvis fattade jag inte hur skevt och sjukt det var då, men sett tillbaka är det ju vansinnigt vad jag matades med som ung tjej.

Som vuxen har jag tänkt att den utseendehetsen ändå är något man främst ägnar sig åt som ung. Att man med åldern lär sig acceptera hur man ser ut och på något sätt landar i att man är den man är. Men jag inser mer och mer att jag har helt fel. Utseendehetsen och ungdomskulturen har kanske aldrig varit större än nu och heller inte rädslan för att åldras. Rädslan för att den manliga blicken inte ska träffa en när man passerat en viss ålder minskar inte, utan ökar. Och ökar gör även vår vilja att göra uppoffringar för att få rätt utseende i tiden och bromsa åldrandet.

Om stora tuttar är inne, ja då opererar vi in större bröst. Sen blev det ute med enorma sillisar, då tar vi ut implantaten. Nästa grej är stor rumpa, men inte med den ofta tillhörande kanske lite runda kroppen, nej stora implantat där bak och supersmal midja ska det vara. Nu verkar den stora rumpan vara på väg ut och Kim Kardashian har enligt ryktet opererat ut sina implantat. Vad blir nästa trend tror ni? Podden En varg söker sin podd tror på att det kommer bli att vara smal med allt vad det innebär av dieter, bantning och följden anorexi. Vi får säkert svaret på den frågan snart och kirurgerna står redo med kniven inför nästa trend.

Jag tycker man givetvis får göra som man vill, som enskild person. Men det gör mig oerhört ledsen att ingrepp som görs enbart för att förändra vårt utseende börjar bli vardag. Det gör mig ledsen att vi är så otroligt missnöjda över våra utseenden och att vi fasar så mycket över att sluta anses vara attraktiva av män. Att vi inte kan landa i hur vi ser ut utan måste injecera botox och fillers, få fylligare läppar och stramare och mer uttryckslös panna.

Jag tror vi förlorar så mycket på denna utseendefixering. Att vi förlorar kraft, fokus och inte minst tid, när vi lägger så mycket på våra utseenden. Jag får ofta upp till exempel nån kändis, till exempel Bianca Ingrossos sminkrutin i flödet på Facebook eller Instagram där man kan sitta och följa exakt hur hon gör. Och jag lovar, det är inget man gör på 10 minuter. Igår lyssnade jag på Fredagspodden för första och kanske sista gången. Efter att ha lyssnat på Hannas hudrutin i 20 minuter stängde jag av. Hur kan det vara intressant för någon att lyssna på hur någon har på serum för troligen många hundralappar på huden? Och detta är ju en stor podd med massor av lyssnare. Jag häpnar! Efter att ha lyssnat på detta är jag inte längre förvånad över att vi ännu inte haft en kvinnlig stadsminister. Inte för att kvinnor är mindre kompetenta utan för att ingen har tid att styra ett land när man måste spendera så mycket tid framför badrumsspegeln.

Ja, jag raljerar men patriarkatet tjänar verkligen på att kvinnor är besatta av utseendet istället för att förverkliga sig själva eller pyssla med viktigare grejer. För vem tjänar verkligen på att vi är så fixerade av utseendet? Ja inte är det vi iaf, åldern och döden kommer ifatt oss oavsett hur stora rumpor och slät hy vi har, det kan jag lova.

Vallningen

Under vintern har min motivation att träna hundarna varit väldigt låg. Det är inte helt lätt praktiskt heller med en bebis utan kräver lite mer planering. Jinn och Yeti har fått ett pass i veckan ungefär efter jul, vilket är lite sällan men bättre än inget.

Jag introducerade vissla på Jinn förra passet och fortsatte igår. Hon fattade snabbt att visslan betydde något och hon var redan igår mycket mer med! Hon är rätt lugn också och vallningen känns trevlig och kontrollerad. Förrförra passet tog jag ut dem på vallen och då var det lite mindre kontroll.. Jag tröstar mig med att Lotta säger att vi ska ligga precis på gränsen för vad vi klarar, för det är få vi utvecklas. Det innebär såklart att vi misslyckas också, men det är bättre än att köra på säkra kort hela tiden. Jag tycker ju själv att jag fastnar på samma nivå i vallningen så det tänket är verkligen bra för mig.

Jinn är en otroligt trevlig hund att jobba med, så mjuk och lyhörd. Jag tycker hon är lugnare nu efter vilan faktiskt om vi pratar hos fåren. I vardagen blir hon kanske inte riktigt lugnare av att vila om man säger så, haha!

Yeti vallade också och jag fokuserade på tempo och rena flanker. Vi har grejer att fila på, framför allt tempot för jag först nu fått riktig känsla för hur jag ska göra. Blir man någonsin ens halvlärd? Jag skulle behöva en ny hund om året minst för att bli bra tror jag 😅

Hur gick det med Monster?

Jag skrev ju inget här efter att Monster lämnades på djursjukhuset, så hur gick det egentligen med honom?

Jo efter ultraljud, röntgen med kontrastvätska, uppvätskning, starka smärtstillande och två dygn som inneliggande patient fick Monster komma hem med diagnosen pankreatit, eller inflammation i bukspottkörteln. Varför han fått det är lite oklart eftersom han äter mat som inte är fet. Kanske är det på grund av de smärtlindrande tabletterna han äter? Eller är det för att han äter upp Lovis matrester och Jinns mat som hon lämnat? Det kommer vi aldrig få veta men från och med nu måste Monster hålla strikt diet och det är INTE lätt med en bebis som dräller mat och med en Jinn som vankar fram och tillbaka till sin matskål och tar evinnerlig tid på sig innan hon till slut lämnar några kulor eller halva matskålen för gott.

Just nu mår han bra och är pigg. Som vanligt är han inkontinent och har svårt att bajsa. Det senare trodde jag var på grund av prostatan men han har tydligen bråck på ändtarmen. Tror mig när jag säger att det vill man inte ha! Det är väldigt besvärligt vissa dagar trots ganska stora mängder laktulos.

Inkontinensen beror delvis på att Monster har höga halter av kalcium i blodet, vilket ger ökad törst. Vi har inte hittat anledningen till varför han har det, men troligen finns det maligna tumörer någonstans. Nu är han ju både ultraljudad och röntgad i buken och där hittades inget. Han är ju pigg och glad, hänger med på alla promenader, passar fåren vid utfodring, han är inte halt och är som vanligt förutom en viss dövhet, ett lugnare tempo överlag och att han sover mer, så lider gör han ju inte.

Det är inte lätt att veta när man ska sätta stopp med en gammal hund. Jag vill inte göra några ingrepp på Monster förutom blodprov, men att säga nej när veterinären föreslår åtgärder som gastroskopi och vidare utredningar med lungröntgen för att utreda de höga kalciumnivåerna kräver ändå lite styrka. Jag tycker inte att det är rimligt att fullkomligt plöja ner pengar som inte kommer göra någon skillnad för Monsters välbefinnande, eller till och med försämrar eller förkortar den tid han har kvar. Samtidigt är det svårt att inte få dåligt samvete när jag säger att de inte ska göra allt de kan.

Det är svårt att veta om veterinären uttrycker sig utifrån Monsters bästa, eller utifrån att jag som djurägare ska vilja göra precis allt för mitt djur, eller utifrån ett rent vinstintresse (fast det sista tror jag verkligen inte). För det är otroligt dyrt med veterinärvård, det går liksom inte att sticka under stol med. Att ha sin snart trettonåriga hund på djursjukhus i två dygn kostar skjortan, även om man har försäkring. Särskilt när man hämtar hunden på en helgdag och är tvungen att hosta upp alla pengar på en gång.

Just nu mår Monster prima, även om han tycker att det är gravt orättvist att han måste stängas bort när det är matdags. Men hur ska jag tänka nästa gång han blir dålig och det går att göra något men det kommer kosta massor och det är oklart hur länge det kommer förlänga hans liv? För hur pigg han än är så finns ju den den där enorma törsten där som påminner om att någonting växer i hans kropp som vi inte har hittat, men som iaf inte verkar finnas i buken.

Det är svåra frågor och jag har inga bra svar. Jag vet bara att jag var väldigt tacksam mot den veterinär som sa att det räckte när Troll var inne på kontroll för sin artros och som raskt bokade in en tid för honom att somna in utan att ge mig andra alternativ. Det är så oändligt svårt att ta beslutet själv och jag önskar att jag den dagen det är dags träffar en veterinär som hjälper mig att fatta rätt beslut.

Ett hundliv är så otroligt kort, ena dagen är de valpar och nästa dag 13 år och ganska skruttig. Jag älskar Monster så oändligt mycket att jag såklart vill ha honom här så länge som möjligt, men det går ju inte. Älskade älskade hund, vad dessa tankar smärtar mig…

Bära på ryggen!

Jag har sagt att min bärtröja går att använda för ryggbärande också, men faktiskt inte provat. Idag var det upp till bevis! Det gick jättebra, men det är en utmaning att få tröjan över bebisens huvud när man ska ta på den så det underlättar helt klart med lite hjälp. Att ta av den är däremot inga problem att göra själv.

Idag var det nästan varmt att ha en tröja under bärtröjan. Underställ i ull har jag nästan konstant på vintern, men idag hade det räckt med bara det under tröjan. Det här makalöst tjocka garnet värmer otroligt mycket och stoppar faktiskt en hel del vind också.

Igår planerade jag mina stickprojekt framåt och kände mig riktigt peppad. Idag fick jag undan en hel del gardinstrykande och julbortplockande så jag borde också hitta sticka lite mer. Såhär ser det ut:

1. Mössa i alafosslopi med foykamönster som tröjan ovan. Det finns ingen beskrivning på det så jag kör på eget tycke. Den borde gå rätt fort.

2. Tröja i alafosslopi till Lovis. I restgarner, en riktigt varm utanpåtröja. Möjligen blir det byxor också.

3. Foykakofta till mig själv i mörkt röd och ljusa grå färger. Alafosslopi är helt slut överallt, tydligen på grund av pandemin, så jag får sticka i dubbelt lettlopi istället. Jag hoppas det blir lika bra.

För att hinna detta innan vintern är slut måste jag lägga på ett kol. Inga fler gardiner kommer strykas på ett tag alltså 😉

Jag har förresten gått med i en sjalsemestergrupp! Det innebär att man lånar sjalar av varandra, himla smart för att testa på nya färger, material och längder. Idag fick jag hem en kort Vanamo i grönt med mycket ull. Fantastisk! Jag fick inte fram de fantastiska färgerna inomhus, men jag får ju fler chanser att fota.

Jag ser mycket fram emot att testa den maximalt i två veckor!

Pandemiplågans bieffekter

Det går verkligen ingen nöd på mig.

Jag är föräldraledig men är inte ens ensam med Lovis hemma eftersom Pascal jobbar hemifrån. Jag har hundarna som ger mig dagliga promenader och det är ärligt talat inte många stunder jag är sysslolös med ett stort hus och en sjuåring som ständigt drar ner leksaker till soffbordet eller tar med en kompis hem. Nej, det är verkligen inte synd om mig någonstans. Jag har världens sötaste bebis och världens finaste hundar. Men jag saknar umgänge och stimulans.

Vi trampar på i pandemin.

Det enda som felas är en pandemi som tagit död på vårt sociala umgänge och som hindrar oss från att göra roliga saker inomhus. Som bio, teater, middagar, fester med mer med mer. För att inte tala om öppna förskolan, kyrkans sångstund för småbarn och ja, allt som gör att man träffar andra människor. Nu när omikron flödar vågar jag ju inte ens träffa mina väninnor för lunch, det som varit ljuspunkter under hösten.

Jag har varit hemma ända sen jag var valpledig i slutet av februari 2020. Jag jobbade visserligen från slutet av mars 2020 tills i början av juni 2021 men det var sällan jag var på min arbetsplats. Jag åkte bara dit för att hämta och lämna bilnycklar och skriva ut papper. Pascal har jobbat hemifrån sen i mars 2020 och gör det fortfarande. Vi har följt rekommendationerna och vi har också klarat oss från covid. Hittills.

Men det är verkligen skittråkigt att vara duktig och följa rekommendationerna. Inte gjorde det ju lättare att RS sköt i höjden i höstas och man uppmanades vara väldigt försiktig med spädbarn när covid faktiskt minskade ett tag. Vi har träffat lite kompisar utomhus och det är både mysigt och trevligt såklart. Men att gå ut och äta, se någon föreställning eller prata inomhus på kvällen med ett glas rött, det saknas ju.

Som sagt, det finns många som har det värre än mig. Som sliter i vården, som förlorat närstående i covid, som själva är sjuka, som bor själva och inte har någon partner eller familj att umgås med.

Och ändå, trots att det inte är ett dugg synd om mig, så är det så förbannat tråkigt med denna pandemi.

Formuleringarna och texten som inte händer

Jag har alltid känt mig som en skrivande människa men de senaste åren fastnar formuleringarna på vägen och hittar inte ut. Jag hakar och stakar men ingen åsikt hittar fram och bilden får säga det mesta. Egentligen har jag ju kanske saker att säga och definitivt tycker jag saker.. Men det begravs inne i mig och stannar där.

Jag vill formulera mig med meningar som fastnar och stannar kvar hos den som läser, vill skriva så det känns men istället blir jag avbruten och kan aldrig tänka en tanke klart innan nån vill visa mig ett legobygge, berätta om en pokemon eller vill ha uppmärksamhet i största allmänhet. Och är det inte det så är det ett ostädat hus, hungriga får eller tvätt som ska hängas. Hur får man tid att få ut det där som tränger, det som vill berättas? När får man tid att slita sig från barn och hushåll och bejaka sig själv en liten stund?

Det är som min träning som heller aldrig blir av, som blir en illusion av att jag ligger och gör situps eller plankan på min nya yogamatta, en illusion som visserligen är fin och vore bra för mig, men som ändå aldrig sker i verkligheten.

Istället sitter jag med en bebis i famnen och ammar medan jag slött surfar på Facebook eller på DN, på den senare kan jag iaf trösta mig med att det bidrar till min allmänbildning och nutidskännedom. Bebisen är visserligen väldigt söt och otroligt efterlängtad men trots det vill jag ju få något annat gjort. Ibland iaf? Kanske någon gång under en dag, så jag kunde känna mig mindre rastlös? Så tänker jag, samtidigt som jag tänker att det är bara att omfamna och acceptera att det är såhär det är just nu. Och det är mysigt och jag älskar det ju också. Eller kanske borde jag skriva något under tiden? Om bara inte orden fastnade på vägen ut eller blev hängande mellan den bajsnödiga hunden och den hungriga bebisen.

Och där blev jag avbruten för 74e gången för att vi behöver ett nytt strykjärn och någon måste sortera bort alla mössor och ensamma vantar som hindrar alla från att hitta det de verkligen behöver och någonstans står jag och undrar hur i hela friden någon hinner någonting alls egentligen mellan jobb och hem och barn och alla måsten som tränger sig på.

Urgullig distraktion ❤️

Monster är dålig

I morse hade Monster kräkts, han ville bara äta gräs och ville inte ha mat. Han kräktes mer under dagen och jag köpte mjukmat på burk men han ville inte äta. När jag kom hem på eftermiddagen fick jag en stark känsla av att han hade ont i magen också för han skjöt rygg och såg olycklig ut.

Jag ringde veterinären och fick en tid vid 16.30, vilket är otroligt bra mtp senaste tidens svårigheter att få tider. Det är bara att vara tacksam att inte så många andra djur var sjuka i Linköping just idag. Veterinären tog blodprov och gjorde ultraljud och röntgade buken och hittade en väldigt öm mage, luft i tunntarmen och en irriterad bukspottkörtel. Kanske är det inflammation i bukspottkörteln? Inget uppenbart, inga stora tumörer. Men vad som Monster egentligen lider av och vad som orsakar det är lite oklart.

Monster är kvar på djursjukhuset, de ville inte skicka hem honom och jag ville ärligt talat inte ta med honom heller när han har så ont. Han behöver få dropp, smärtstillande och kanske något mot illamående så han kan få mat i magen. De ringer imorgon, förhoppningsvis får han komma hem igen redan då ❤️