Morfar…

Jag fick ett sms från min moster idag. Det löd ”Morfar har inte långt kvar, vill ni komma?”. Jag ringde brorsan och syrran och brorsorna och brorsdotter Nadja kom in till Linköping och så åkte vi gemensamt till morfar, medan syrran satte sig på tåget från Uppsala.


Morfar sov hela tiden vi var där, han hade fått morfin och stesolid. Han är verkligen döende i skrivande stund och har fått de typiska dragen som man får på dödsbädden. Samtidigt så hoppas jag att han iaf är medveten om att vi var där. Det är så sorgligt och samtidigt så är jag glad över att han fått leva 90 i stort sett friska år med fru och 4 barn och 13 barnbarn och 14 barnbarnsbarn. Det har blivit en stor släkt av oss, vi som började med att Bertil Evert Hjorth mötte sin Inga Marianne på Drottninggatan i Norrköping för runt 70 år sedan.

Morfar har bott hemma hela tiden och gör det än, och bara under de sista veckorna har han haft hemtjänst. Han kommer att dö hemma i sin lägenhet, med två av döttrarna hos sig, med hela släkten som har honom i tankarna. För tänker på honom, det gör vi nog alla. Han är en så god och snäll människa och han har hjälpt till att forma oss barn, de var en normalbild för oss, hur ett varmt hem ser ut. Han och mormor var alltid så mysiga och trots sarkasmer från min mormors håll (hon var expert på vassa kommentarer) så fanns där alltid en djup kärlek mellan dom, kärlek som frikostigt också gavs till oss barnbarn. Han har ett stort hjärta, morfar, och han kommer finnas kvar i mitt så länge jag lever…

Kramar till dig morfar, jag tänker på dig, med kärlek!

Sov så gott…

Publicerat på 10 mars 2008, i Just nu. Bokmärk permalänken. 1 kommentar.

  1. Åsa o toktassarna:
    så tråkigt, men så fint att ni har varit där… Jag tror det känns i hjärtat, även om det inte är medvetet!

    Anna & vättarna:
    Ledsen att höra om din morfar, men skönt att ni kunde åka dit, och att ni var och hälsade på honom tidigare också. Kram Anna

    Cissi och vovvar:
    Vad ledsamt. Men fint att ni hann åka och hälsa på och ta avsked. Det är fruktansvärt svårt, men man får tänka på alla varma fina minnen, dom har man alltid kvar.

    Ida:
    Mina tankar är hos dig och din familj…

    Gilla

%d bloggare gillar detta: