Jag och Anna såg Australia igår och den var riktigt bra! Rekommenderar verkligen att se den på bio eller iaf stor skärm för fotot är otroligt! Jag skrev ett långt inlägg om detta i morse, men så dog datorn och allt försvann. Man blir så SUR närdet händer 😦 !! Filmen handlar om kärlek och krig och behandlar väl egentligen inget som inte behandlats förut. Dock så tar den upp ”the stolen generations” som jag tycker är oerhört viktigt att vi känner till! Så många barn slets bort från sina mammor för att uppfostras i särskilda läger och målet var att man skulle utrota aborigierna med hjälp av avel! Det svarta skulle blandas upp tills det blev vitt… Men filmens storhet ligger i fotot, bra skådespeleri och den otroligt söta Nullah som hade en svart mamma och en vit pappa och som av den anledningen inte hörde hemma någonstans i världen. Sen att den manliga karaktären spelades av Hugh Jackman, som bland annat spelade Wolverine i X-men gjorde ju inte saken sämre… 😉 Dessutom är hans australiensiska accent autentisk. Roligt bara att Nicole Kidman, som faktiskt också är australiensare pratade med strikt brittisk accent genom hela filmen 🙂

Jag blev iaf otroligt nostalgisk av att se filmen, om det är ett land som jag kan kalla hemma förutom Sverige så är det just Australien. Jag var där i 10 månader totalt, jag bodde där, arbetade, hade pojkvän, reste, kort sagt hade en vardag. Och det finns saker som jag verkligen saknar med det landet, som värmen, lukten av eukalyptus som låg tung över nejderna och galapapegojornas skränande.

En annan sak jag saknar är aussiesarnas attityd till livet, de tar det inte så allvarligt! De tar kortare jobb, driver vidare, kanske bor i tält i perioder och flyttar ofta och de tycker att det är helt okej. Jag träffade många yngre aussies som hade en bil, kanske en hund och så stannade dom på en gård och jobbade med hästar eller med att plocka frukt och så drog dom vidare igen. Det var mindre prestige än här, där hemmen ska vara så snygga och välstädade och platt-tv är den nya ”lilla svarta”. Kanske handlar det delvis om att det är viktigare med ett riktigt hem när vintrarna blir kalla som här, men jag tror också att de är bättre i sin kultur på att ta det lugnare. Inte ha den här ”hitta-jobb-och-göra-en-skillnad-i-världen”-mentaliteten och ”jag-måste-tjäna-mera-pengar-så-att-jag-kan-köpa-ännu-coolare-grejer” -stressen som finns här. Eller så är det bara jag som känner så för att jag precis slutat skolan och febrilt söker jobb och verkligen känner pressen? Jag levde iaf ett liv med mindre baggage (totalt ca 30 kg…) i Australien än här hemma och jag minns inte att jag saknade något, förutom Freddan då förstås. När allt kommer kring så kanske vi egentligen inte behöver våra ägodelar alls så mycket som en kram från en pussglad hund eller en älskad pojkvän?