Det blev en riktigt biohelg det här, idag var jag och såg Mammut med pappa! Det är Lukas Moodyssons nya film och den utspelar sig i USA, Thailand och Filipinerna. Det är en tung film som jag ändå vill rekommendera, men se den inte om du är ute efter något lätt och glatt, spara den till dagen då du redan tänker på tunga saker.

En sak som jag gillade med filmen är att alla karaktärer är så mänskliga. Dom är inte onda, dom är inte goda, dom är människor som gör mer eller mindre bra val och dom råkar ut för saker som man ibland kan påverka och ibland inte, precis så som vi är i verkligheten. Jag är inte överdrivet förtjust i filmer där de onda karaktärerna är genuint onda, för vem är det egentligen? Dom finns säkert, men jag tror inte att dom är så många jämfört med alla som försöker göra gott men som misslyckas ibland.

Filmen handlar om relationer, att vilja vara med varandra, men att istället dras ifrån varandra på grund av vårt moderna liv med arbeten som ställer krav på oss. Att vi är som ensamma öar som flyter runt på ett stort hav med en massa andra öar och ibland så krockar vi med rätt ö och blir lyckliga för en stund, sen slits vi isär och flyter olyckliga runt och försöker kompensera förlusten av de vi älskar med arbete eller relationer med andra människor som flyter i vår väg. Att det är svårt att veta vad som är bäst, att föda sina barn med mat och ett bra hus, eller med en närvarande mamma? Det finns ju sällan bra svar som täcker allt vi vill veta och förstå och alla försöker ju pussla sitt livspussel så gott dom kan, facit får vi ofta inte förrän långt efteråt. Och då kanske det redan är försent för att ändra de beslut som visade sig vara misstag?

Jag klev ut från biosalongen fylld av allvar och tankar och känslan av att det inte alls är lätt att göra allting rätt, eller få saker att vara precis så som man vill. Men att det kanske är tillräckligt att veta att jag gjort mitt bästa ändå?