Och så läste jag min alldeles egna blogg och scrollade nedåt och upptäckte att det svänger väldigt i mina inlägg. Och det gör det ju faktiskt i livet också. Ena dagen så skriver jag medan tårarna trillar ner mellan tangenterna och ett par dagar senare så känner jag mig glad. Och imorgon kanske jag känner mig ledsen igen.  Kontentan och vad jag egentligen vill säga är nog att mitt i perioderna av ledsamhet så kommer öar av bara må-bra. Och att vi måste ta vara på öarna av må-bra i det ledsamma så att det inte blir tidvatten och allt bra drunknar i det tråkiga.  För det är ju så att det tråkiga finns ju ganska nära att tänka på om man vill och ofta även när man inte vill, medan det är svårare att hitta må-bra-öar när man är ledsen. Så jag kramar det ledsna och hyllar det bra och nu ska jag verkligen sova och imorgon är en ny dag där jag förhoppningsvis inte länge har ont i halsen. So long!

och jag vet inte vad jag menar med det?  Men jag är glad idag trots att något virus fått tag på mig och försöker dra ner mig med ont i kroppen och halsen.

Idag stod jag i ett alkärr vid en bäck och leran sög tag i mina stövlar och hotade att tippa mig när jag försökte lyfta ena foten eftersom den andra också satt fast och jag tänkte att om något vill hålla fast mig så hjälper det inte alltid att streta vilt för då kan det hända att man tappar stövlarna och balansen och står på näsan i lera och skitigt kärrvatten. Man kan ju alltid safea i såna lägen med ett rejält regnställ, men bäst är nog ändå att lirka sig loss och hålla sig kvar på fötterna.

Fast ibland kan det vara värt att ramla, de gånger jag håller blicken så högt i skyn att jag  tappar fattningen lite grann och snubblar för att något ligger i vägen för mina strosande fötter. Då landar jag oftast mjukt för att stämningen håller fast mig och lindar in mig i bomull, känslan av andlöshet när jag blickar ut i oändliga rymder och glittrande stjärnor därute långt borta.

Eller så är jag inlindad i rödvin, intaget varmt i ett medicinskt syfte och ligger i soffan, lyssnar på Owl city och känner mig lite luddig i kanterna (av feber måhända?) och tänker att jag nog ska sova nu så jag vaknar pigg och nyter imorgon, redo att hänge mig åt helgen. För trots att ett och annat litet virus suga ner mig i leran så blickar jag uppåt i oändligheten och hoppar till nästa tuva och skulle jag mot förmodan ramla så har jag jag ett rejält regnställ på mig som håller mig torr och varm även i novemberväder.

Sov gott nu, det ska jag!

Regn i luften, grå är himlen, sörjer gör världen för Elli är död.

Idag ska du begravas, otaliga tårar kommer fällas för din skull vännen. Jag undrar var du är just nu, kommer du finnas hos oss i kyrkan idag, sitta bredvid oss, känna vår sorg? Håller du din hand mot din dotters kind, känner du dess mjuka rundning? Hör vår saknad, den tomhet du lämnat efter dig, gråten efter dig, du som trodde att världen blev en bättre plats utan dig.

Ack så fel du hade vännen och nu är det för sent, du har gått för att aldrig mer återvända.

Så slutgiltiga dina sista steg, ett beslut som inte kan ångras. Men varje steg du tog den kvällen upprepas gång på gång i våra minnen, vad du sa, var du gick, vad du tänkte? Och vi undrar vad vi missade, vilka tecken vi inte såg. Och nu får vi aldrig veta.

Jag tänker på dig konstant idag, inget annat tränger sig förbi dig Elli. Och jag undrar och jag hoppas och jag ber att du nu känner frid och att du vet att du är älskad.

Vila i frid vännen, vi kommer aldrig att glömma dig…

Äter frukost och lyssnar på Anna Ternheim på Spotify. Hundarna sover. Strax ska jag iväg och göra mitt sista (?) uppdrag för agilitysektorn. Sen är det helg och utegångsplaner med AC.

Men just nu, bara stilla, i tio minuter till.

Just nu är det nästan bara jobb som gäller. Vi är ute hela dagarna och inventerar beten hela dagarna och är rätt trötta och mosiga när vi kommer hem. Vovvarna sover nästan hela tiden hemma. Monster kryper upp i soffan och dampar sig när han blir kissnödig, men får han bara kissa så somnar han igen. Det är jobbigt att jobba 😛

Efter min mardrömssommar rätt så tuffa sommar så är jag just nu rätt trött på att ha saker i almanackan eller att överhuvudtaget vara uppbokad. Jag försöker rensa mina måsten. En del i det är att avgå från agilitysektorn, jag orkar helt enkelt inte engagera mig. Eller, det är inte riktigt sant, jag orkar kanske, men jag tycker inte att det är kul! Jag tycker inte att nåt hunderi är kul just nu, bara att gosa och gå promenader och bara vara med hundarna. Min plan är inte göra nåt jag inte vill och att hitta träningslusten igen. Som tur är så är mina hundar som sagt väldigt nöjda ändå, så dom verkar inte misstycka alls 🙂

Jag har tänkt lite på det där att engagera sig i klubben, man pratar om att alla ska dra ett strå till stacken och inte låta några eldsjälar göra allt jobb, men å andra sidan så är ju jag viktigast i mitt liv, och att jag mår bra och trivs med mitt liv är ju viktigast för mig. Om jag tycker att det är kul att göra saker för klubben, fine, men om jag känner att det tar emot och att jag inte känner någon som helst lust, ska jag fortsätta då? Det känns inte så. Jag håller ju på med hundar och med hundträning för att jag gillar just mina hundar och att träna dom, det är ju DET jag tycker är roligast! Och visst kan jag göra saker för klubben och tycka det är kul, men inte på bekostnad av träningen av mina egna hundar eller på lusten att träna dom. I sommar har jag ofta varit på klubben och gjort andra saker, medan mina egna hundar sitter i bilen och har tråkigt. Och det känns inte alls rätt. Jag vill att syftet framför allt ska vara att JAG tränar MINA hundar när jag är på klubben, särskilt med tanke på hur begränsat med tid det finns på ett dygn.

Är jag självisk? Ja kanske, men det är ändå det som känns rätt just nu… Släppa alla måsten och hitta lusten att träna, så att vi kan krypa fram ur vintermörkret fyllda med motivation inför en ny tävlingssäsong 🙂