Ni som följt min blogg länge kommer kanske ihåg att jag skrev om agilitysektorn och känslan av utanförskap för ungefär ett år sedan. Idag ser det helt annorlunda ut! Efter mitt lite sura inlägg öppnades en dialog i klubben (obs att jag inte säger att det var pga min blogg) och nu ligger vår kursverksamhet under utbildningssektorn och instruktörerna är mer integrerade med resten av klubben. Ett pris för bästa agilityhund har upprättats, agilitysektorn har skaffat sig en egen blogg, vi har egna klubbkläder med en alldeles egen supersnygg logga och vi ska ha flera kurser för externa instruktörer i vår! Dessutom så diskuteras det nu att vi ska utbildas vidare till A2-instruktörer så att vi kan ha mer tävlingskurser på klubben!

Anledningen att jag tar upp det här är för att vi i agilitysektorn verkligen har vuxit och utvecklats och det är så himla roligt! När jag började så var vi 2-3 st som tävlade agility för LBK, nu är vi massor! Vi har nu runt 3-4 fulla kurser om året och på vårt KM i höstas var vi runt 20 deltagare.  Vi har till och med börjat diskutera om vi ska ha vår första officiella tävling snart! I vår sektor finns ingen brist på engagemang, får vi som vi vill (och det får vi säkert) så kommer det finnas 3 nya A1-instruktörer och 4 A2-instruktörer nästa år!

Själv går jag ur agilitysektorn i år, jag vill bygga upp ordentligt med agilitymotivation och satsa på mina egna hundar, men det är mycket möjligt att jag kommer tillbaka, för jag tycker ju att det här är kul! Vi behöver inte klaga över bristande engagemang i vår sektor, för det finns folk! Det vi måste tänka på är att verkligen lyssna på varandra, hjälpas åt och se till att kurser inte tar mer tid och energi från oss än vad vi har råd att avvara, det är himla viktigt för att ska fortsätta vara roligt! Man måste ju ha tid för sina egna hundar, sin familj och eventuella andra hobbies, eftersom det viktigaste i mitt liv faktiskt är att jag hinner med det som JAG tycker är viktigt och att JAG mår bra.  Men om vi blir fler instruktörer, eller om två instruktörer delar på en kurs så är det lättare att orka! Och om vi pratar med varandra så kan vi hjälpas åt INNAN det blir för jobbigt.

Jag tror att vi kan klara det här! Jag tror att vi kan fortsätta vara ett härligt kompisgäng som stöttar varandra, att alla kan göra lite och att vi kan fortsätta rida på den här vågen av positiv anda, att vi blir fler och fler engagerade och att man kan ta en paus om det blir jobbigt och komma tillbaka när det känns kul igen! För agility är ju bara det roligaste som finns och att följa hur agilityn växer i en klubb är också bara superkul!

Jag ser verkligen fram emot en agilitysäsong med en massa LBKare med ursnygga kläder med vår coola logga på! 😀 Weee vad det ska bli kul!!!