Jag lyssnade på Brunchrapporten i P3 idag och dom diskuterade en ny dokusåpa som handlade om bortskämda unga vuxna och ungdomar.  Tydligen bygger denna såpa på att ungdomarna ska tvingas lära sig att städa och göra något (råäckligt) jobb med kötthantering (som jag ALDRIG skulle ställa upp på!!) och sen ska föräldrarna rösta ut den som sköter sig sämst. Diskussionen gällde vems fel det var att dom är lata, om det är ett tecken på ungdom att leva i en drömvärld och sen började den ena programledaren säga något som fick mig att haja till. Hon sa att samhället försöker säga oss att vi ska jobba och att det kommer att få oss att må bättre, men om man faktiskt mår sämre av sitt jobb då? Om ens jobb är meningslöst? Är det fortfarande då bättre att jobba än att vara arbetslös? Det blev en diskussion på Brunchrapportens hemsida efter det och det gällde om det är rätt att parasitera på samhället genom att inte jobba, eller att ta vad för skitjobb som helst för att få in pengar.

Jag har en liten åsikt om det och den grundar sig på att jag jobbade som telefonförsäljare, ett par kvällar i veckan i ca ett halvår och 80-90 % i 5 månader. Jag mådde kasst under den tiden, jag grät ofta när jag cyklade hem och jag mådde dåligt när folk omkring mig, såväl som kunder berättade för mig att mitt yrke var värdelöst, att dom hatar telefonförsäljare, att jag borde skaffa mig ett annat jobb osv. Jag grät på jobbet vid ett par tillfällen när någon kund varit särskilt elak (tänk på det gott folk, nästa gång ni är otrevliga mot en säljare!). Jag kunde väl stå ut med att folk jag ringde till blev sura, men det var verkligen jobbigt att ALLA hatade såna som jag! Mitt jobb betalade visserligen mina räkningar, men det fick mig också att må dåligt.

Men det var faktiskt inte så att jag hade något val. Efter 6 års pluggande var sparkontot på 0, jag blev klar i oktober (vilket nog är den sämsta månaden av alla för en nykläckt biolog), man får ingen a-kassa som fd student, jag var för gammal för att flytta hem och parasitera på mina föräldrar (dom hade nog inte tolererat det heller), jag sökte en otroligt massa olika jobb (kassa, vårdbiträde, personlig assistent, biolog osv osv osv…) men ingen var intresserad. Mitt enda val var att gå till soc och det var inget val om jag inte vill göra mig av med min älskade Trolle och/eller bilen.

Alltså var jag telefonförsäljare. Mången är de som säger i detta nu att om man har ett skitjobb så får man väl utbilda sig, man får då per automatik ett bra och intressant och välbetalt jobb, men jag hade ju faktiskt en mastersexamen i biologi (dessutom kryddad med matte och lite programmering) när jag var telefonförsäljare. Hjälpte det mig? Ja, till slut gjorde det ju det, men inte per automatik. Och jag har fortfarande inte någon fast anställning trots 6 års studielån.

Vart vill jag komma med det här då? Jo, om jag nu blir arbetslös snart (vilket är troligt, antingen redan till månadsskiftet eller senare i vinter) så kommer jag faktiskt inte söka jobb som telefonförsäljare. Det finns faktiskt gränser. Jag är hellre arbetslös och lever på mina fellow akademiker som betalar min a-kassa än att jag förnedrar mig till att cykla varje kväll gråtandes på vägen hem. Det finns fler saker jag aldrig skulle göra. Städa till exempel (och förlåt om jag nu trampar någon städande läsares på tårna, men jag skulle aldrig göra det), eller jobba med döda djur på något sätt. Nej, då är jag faktiskt hellre arbetslös.

Är jag då bortskämd? Eller är det bättre att vara arbetslös hellre än att göra jobb som är meningslösa, som att ringa och störa människor på deras lediga tid för att fråga dom om dom har tid en liten stund, för att få en utskällning eller ett klick i örat som svar? Om dessa ungdomar i programmet i inledningen är bortskämda finns det säkert ett enkelt svar på, likaså om deras föräldrar gör dom en otjänst genom att inte låta dom lära sig att fungera i samhället, men är det ett enkelt svar på att människor alltid är lata eller dåliga om dom väljer att inte ta vilka jobb som helst? Om man inte vill jobba för hur låg lön som helst, om man väljer att inte ta jobb som man får skit för att man utför? Eller är det ens samhällsmedborgerliga plikt att ta vilket jobb som helst som erbjuds? Jag tror att det är väldigt lätt att döma människor som befinner sig i andra situationer än en själv, mycket lättare att kalla någon lat än att tänka sig in i dennes situation.

Vad tycker ni?