#prataomdet

Har ni sett debatten? Den är lite smygande, inte högljudd, men den finns där. Om man lyssnar. Den handlar om vad som är okej och vad om inte är okej och om de fallen när det är svårt att avgöra. Var det fel, var det mitt fel, borde jag ha…? Eller är det något jag ska ”ta”?

Det finns sanslöst många historier på #prataomdet. Dom är obehagliga, dom handlar om människor som inte respekterat ett nej, eller som inte valt att lyssna. Om det som händer i gråzonen eller rena våldtäkter. Det kan hända hemma med den man älskar. Eller på en fest. Eller när man kanske är för berusad för att riktigt ha koll. Eller dagen efter, hemma hos nån. Eller med någon som man verkligen ser upp till. Den där händelsen som lämnar en fadd smak i munnen, obehag i magen, eller som till och med skadar dig riktigt illa även fysiskt.

Det som startade #prataomdet var när Julian Assange, Wikileaks grundare, blev anklagad för  våldtäkt och sexuellt ofredande. Kvinnorna som anmälde honom har baktalats och anklagats, men faktum är att ingen vet vad som egentligen hände utom de själva. Att kvinnor som anmäler populära män för våldtäkt blir uthängda och baktalade är inget ovanligt, tänk bara Bjästa i våras där tjejen hängdes ut och hatades i hela samhället. Den gången vände svenska folket och hatade gärningsmannen istället, men denna gång kanske många av oss är Bjästabor i själ och hjärta och står helt och hållet på Julians sida? För att man inte kan tänka sig att någon så mäktig och populär skulle göra något sånt, nä, det måste vara tjejerna som hittar på?

Saken är den att det är inte helt lätt att avgöra när sex blir ett övergrepp. Vi är alla olika, vi har olika sexuella preferenser och gränser och vi är olika duktiga på att säga stopp. Det kan vara väldigt svårt att säga stopp när förväntningarna på sex är höga, kanske ville man till och med, men sen så hände nåt, eller så tappade man kanske bara lusten. Och den andre kanske bara kör på, frågar inte. Är det våldtäkt då? Kanske inte, men är det okej?

Det är svårt att prata om det, men det är ju just det som #prataomdet vill säga. Att vi ska. Prata. Om. Det. Så därför vill jag berätta en historia, trots att det blir intimt. Den här historian handlar inte om våldtäkt, det handlar om att inte respektera, den handlar om gråzonen.

Det hände för ganska länge sen, jag gick i trean på gymnasiet och jag hade en pojkvän med en rätt taskig självkänsla. Han tog sex som en bekräftele för kärlek och om jag sa nej så blev han ledsen och ibland lite arg och trodde att jag ville göra slut. Det ville jag inte, då iaf, men jag kanske var trött helt enkelt, eller hade ingen lust just då. Men om man är trött och vill sova och resultatet av ett nej istället blir att man får trösta någon i flera timmar, eller nästan gräla, då är det lättare att ställa upp. Att offra 20 minuter och sen få sova ifred. Det är ett enkelt val mellan två saker som man inte har lust med, men där det ena tar lite mindre tid. Men det är inte så enkelt, det kostar att inte respektera sig själv.

Resultatet av mitt kompromissande var att min egna lust fick stryka på foten. Jag tappade all lust och dessutom all respekt för den. Min vilja spelade ju ändå ingen roll. Det tog flera år för mig att hitta den igen, att faktiskt själv VILJA utan att kapitulera för någon annan. Det var ett dyrt pris jag fick betala för att inte stå upp för mig själv och för att han bara brydde sig om sina egna känslor och helt struntade i mina.

Ett annat resultat var att alla mina känslor försvann för min pojkvän. När jag till slut gjorde slut så föraktade jag honom. Han ville förlova sig, jag ville bara bli av med honom. Det var priset HAN fick betala, det lönar sig nämligen inte i längden att inte respektera den man tycker om. Dessutom blir det faktiskt rätt tråkigt sex när ens partner egentligen inte vill.

Var placerar man detta? Inte var det väl våldtäkt? Nej det tycker jag inte. Men samtycke fanns ju inte. Och det lämnade mig med en fadd smak i munnen och obehag i magen så det var ju ändå inte okej. Det var inte kärlek och respekt, det var snarare tvång. Och det är en historia som jag tyvärr inte tror är särskilt ovanlig.

Får jag en dotter någon gång så vill jag att hon ska veta detta, att det är okej att gå, när som helst. Det är okej att vilja, eller att inte vilja. Det är okej att ge någon förväntningar, men att faktiskt ångra sig. Och att det aldrig, aldrig är okej att köra över sig själv och vad man egentligen känner, oavsett om det är man själv som gör det, eller någon annan. Det är aldrig okej att inte visa respekt mot sin kropp, eller för någon annan att inte visa respekt. Får jag en son så vill jag lära honom att lyssna, att fråga om han är tveksam och att naturligtvis inte göra saker som HAN inte vill bara för att förväntningarna på killar idag är det ska vara påstridiga och vilja hela tiden..

Det är inte så lätt att få alla att förstå det, att respekten är så viktig, men på något sätt så måste man ju ändå försöka. Kanske kan vi få någon tjej att stå upp för sig själv, eller kanske någon man att förstå att när en tjej blir passiv så kanske det är för att hon inte vill snarare än att hon är tråkig, eller att förstå att de skadar om de övertalar någon till något de inte vill.

Det enda sättet att verkligen öka förståelsen är nog att öka kunskapen genom att #prataomdet..

Publicerat på 01 februari 2011, i Debatt, Hon, han, hen. Bokmärk permalänken. 6 kommentarer.

  1. Ja, det måste pratas om! Tack för det! Oavsett om det är övergrepp inom förhållanden, övergrepp mot barn, övergrepp mot vuxna så MÅSTE VI PRATA OM DET!!! Annars kommer det ju aldrig kunna bli någon förändring!

    Gilla

  2. Dina rader är jätteviktiga och det är imponerande att du vågar skriva om din egen upplevelse och reflektion. Men jag tror att det är ett mycket bra sätt att få igång diskussioner kring sex och attityder, förhållningssätt helt enkelt kring vad det innebär att respektera en annan människa, och inte minst sig själv. Bra skrivet Hedvig! Kram!

    Gilla

  3. Det är kalas att du tar upp och skriver om det här. Jag började fundera lite efter vår diskussion i bilen och kom fram till att jag faktiskt också har erfarenhet av detta.. Just det här med att ställa upp för husfriden..

    Jag hade en pojkvän när jag var yngre som tog väldigt lång tid på sig att komma. Då jag alltid varit av uppfattningen att det är en rättighet för alla, kille som tjej, att få komma vid sex så kändes det ju lite elakt att avbryta när jag själv var ”färdig” så jag lät honom hålla på.. länge.. väldigt länge.. Det blir ju dödens tråkigt av att man gör det för att vara snäll och det hela ledde ju precis som för dig, till att jag inte längre ville ha sex, för jag visste ju att det skulle ta tid.

    Jag vet inte hur vi kunde löst det för att det skulle blivit på ett bättre sätt, men det sättet vi gjorde det på fungerade i alla fall inte. Att ha sex för att vara snäll är aldrig skäl nog. Felet låg ju främst hos mig där.. Hade jag sagt nej hade han förstått.. Det viktiga är nog att se till sig själv. Sex är något som ska vara bra. är det inte bra för mig, blir det sällan bra för den andra i längden..

    Vi ska göra både oss själva och vår partner en tjänst och säga till i tid om det känns fel. Det blir aldrig bra i slutändan annars..

    Gilla

    • Vilket svårt problem! Känns ju svårlösligt om man inte lyckas komma fram till ett sätt att få honom att komma snabbare.. Vilket verkligen inte är det lättaste att prata om!

      Jag tror att väldigt många har haft sånt här ”gråzonssex” fast man kanske inte tänker på det om man inte pratar om det. Upplevelser som känns dåliga på något sätt. Och jag tror det är bra att ta upp det och lufta det. Hade man varit ärlig så hade det ju många gånger gått att undvika och nån gång måste man ju börja 🙂

      Gilla

%d bloggare gillar detta: