När man som läsare av den här bloggen ser dagens rubrik så gissar jag att man direkt drar slutsatsen att det handlar om hundträning. Men idag, gott folk, så handlar det om människor. Om små människor, eller mer specifikt, mig själv som barn. Jag kan nämligen inte rita och det är något som man direkt kan härleda till min barndom. Men först kommer en liten bakgrund.

Min farmor var en konstnär, jag vet inte hur många tavlor hon målade under sin livstid, men det var många! Min faster gick i hennes fotspår och målar hon också. Mina kusiner är konstnärliga hela högen och kan rita och måla. På mammas sida så målade morfar i olja, min morbror målar, snidar i trä, skriver och är överlag hängiven konsten. Mina kusiner (barn till både morbror och mostrarna) kan rita, någon kan smida, flera är grymt musikaliska.

Och så har vi min familj. Mamma kan visserligen sjunga och spelar gitarr och det har även min bror gjort på äldre dagar, men det där med konst verkar ha gått oss alldeles förbi, eller så är det bara så att vi undviker att rita? Men är det egentligen så konstigt?

När jag var liten fick jag alltid av min faster höra historien om när min pappa skulle måla en lucia och det såg ut som en älg. När jag ritade fick jag kommentaren att vi inte var så begåvade helt enkelt och någon gång skrattade någon åt det jag hade ritat. Jag vet inte om jag egentligen var så himla dålig. Jag menar, hur bra ritar 5-åringar överlag? Men att bli skrattad åt gjorde ju naturligtvis att jag slutade försöka. Detsamma gäller faktiskt mina syskon, för jag var ju inte ensam om att ha en far som ritade älgar iställer för lucior.

Jag var dålig på matte också i låg-och mellanstadiet. Boken var urtråkig och jag satt och tittade ut ur fönstret och var långt långt borta i tankarna. Förmodligen drömde jag om min häst Bonnie, det var mycket roligare än att lösa uppradade tal, likadana fast med olika siffror. Läraren fick stryka många sidor för att jag skulle ligga mer i fas med de andra. Men sen började jag högstadiet och någonting hände! Min mattelärare och jag bara klickade, inte alls på någon känslomässigt plan, men jag förstod och tog in verkligen allt han sa. Jag hade 5 i betyg på varenda prov och jag var antingen bäst eller näst bäst. Jag fick uppmuntran och det var verkligen roligt! Att jag fick positiv förstärkning som 13-åring är nog den främsta orsaken till att jag är en av få biologer som har 30 hp algebra och calculus i sin mastersexamen i biologi…

Vem kan tänka på matte när man har det här hemma??

Kontentan är ju rätt självklar. Man ska akta sig för att skratta åt barn eller få dom att känna sig dåliga. Grejen är ju att man är ju sällan bra i början, man måste ju träna för att bli bra! Hade jag målat och ritat och tränat så hade jag kanske varit riktigt duktig idag? Problemet är ju att jag är rädd för att försöka, men som vuxen så kanske man faktiskt ska jaga ut de där spökena ur garderoben och våga ändå? Jag tog steg 1 igår och skaffade mig en sketch-app till iPhone. Fördelarna är att man kan sudda hur många gånger som helst utan att pappret blir förstört och att man inte behöver visa det för någon om man inte vill.

När man väl ger det en chans så kanske det till och med kan gå ganska bra?