Om att det man förstärker det får man. Och tvärtom.

När man som läsare av den här bloggen ser dagens rubrik så gissar jag att man direkt drar slutsatsen att det handlar om hundträning. Men idag, gott folk, så handlar det om människor. Om små människor, eller mer specifikt, mig själv som barn. Jag kan nämligen inte rita och det är något som man direkt kan härleda till min barndom. Men först kommer en liten bakgrund.

Min farmor var en konstnär, jag vet inte hur många tavlor hon målade under sin livstid, men det var många! Min faster gick i hennes fotspår och målar hon också. Mina kusiner är konstnärliga hela högen och kan rita och måla. På mammas sida så målade morfar i olja, min morbror målar, snidar i trä, skriver och är överlag hängiven konsten. Mina kusiner (barn till både morbror och mostrarna) kan rita, någon kan smida, flera är grymt musikaliska.

Och så har vi min familj. Mamma kan visserligen sjunga och spelar gitarr och det har även min bror gjort på äldre dagar, men det där med konst verkar ha gått oss alldeles förbi, eller så är det bara så att vi undviker att rita? Men är det egentligen så konstigt?

När jag var liten fick jag alltid av min faster höra historien om när min pappa skulle måla en lucia och det såg ut som en älg. När jag ritade fick jag kommentaren att vi inte var så begåvade helt enkelt och någon gång skrattade någon åt det jag hade ritat. Jag vet inte om jag egentligen var så himla dålig. Jag menar, hur bra ritar 5-åringar överlag? Men att bli skrattad åt gjorde ju naturligtvis att jag slutade försöka. Detsamma gäller faktiskt mina syskon, för jag var ju inte ensam om att ha en far som ritade älgar iställer för lucior.

Jag var dålig på matte också i låg-och mellanstadiet. Boken var urtråkig och jag satt och tittade ut ur fönstret och var långt långt borta i tankarna. Förmodligen drömde jag om min häst Bonnie, det var mycket roligare än att lösa uppradade tal, likadana fast med olika siffror. Läraren fick stryka många sidor för att jag skulle ligga mer i fas med de andra. Men sen började jag högstadiet och någonting hände! Min mattelärare och jag bara klickade, inte alls på någon känslomässigt plan, men jag förstod och tog in verkligen allt han sa. Jag hade 5 i betyg på varenda prov och jag var antingen bäst eller näst bäst. Jag fick uppmuntran och det var verkligen roligt! Att jag fick positiv förstärkning som 13-åring är nog den främsta orsaken till att jag är en av få biologer som har 30 hp algebra och calculus i sin mastersexamen i biologi…

Vem kan tänka på matte när man har det här hemma??

Kontentan är ju rätt självklar. Man ska akta sig för att skratta åt barn eller få dom att känna sig dåliga. Grejen är ju att man är ju sällan bra i början, man måste ju träna för att bli bra! Hade jag målat och ritat och tränat så hade jag kanske varit riktigt duktig idag? Problemet är ju att jag är rädd för att försöka, men som vuxen så kanske man faktiskt ska jaga ut de där spökena ur garderoben och våga ändå? Jag tog steg 1 igår och skaffade mig en sketch-app till iPhone. Fördelarna är att man kan sudda hur många gånger som helst utan att pappret blir förstört och att man inte behöver visa det för någon om man inte vill.

När man väl ger det en chans så kanske det till och med kan gå ganska bra?

Publicerat på 23 februari 2011, i Just nu. Bokmärk permalänken. 15 kommentarer.

  1. O inte blir jag bättre på att måla av att du publicerar på nätet att även jag är kass. Fan, jag som trodde att jag var ganska bra 😉 /Maja

    Gilla

    • Älskade syster, du är bäst 🙂 Tror vi båda är jäkligt mycket bättre än vad vi fick höra när vi växte upp och det är väl min poäng.

      Tror förresten att jag aldrig sett dig rita? Kommer bara ihåg vad faster sa om oss alla när vi var små 😀

      Gilla

      • Min bildlärare på högstadiet så såhär ”ja, du försöker ju, men det blir inte mycket av det” o så fick jag godkänt för att jag ändå var där och gjorde det jag skulle, även om det var, enligt honom, fult då.. Det som är bra är ju att det inte tar så hårt när man redan är övertygad om att man är kass på just det.

        Gilla

        • Det är ju verkligen sjukt! Min bildlärare sa ungefär samma sak. Jag försökte hävda att jag skulle ha högre betyg för att jag var genetiskt betingad att kunna måla (jag hade samma lärare i biologi och bild och jag har ju många konstnärer i släkten. Då sa han vara att även genetiken slår fel ibland… Tack för den liksom.

          Gilla

          • Jag tyckte din hund blev riktigt hyfsad ju, för att vara fingerritad på en telefon!

            Men jag håller med, målning, konstnärlighet och allt är 90 % övning och att våga.

            Min bildlärare på högstadiet var en riktig alkis, men hon berömde mig jättemycket och jag blev motiverad och fick en 5:a.

            På gymnasiet sa min bildlärare att jag inte hade ritat de där bilderna jag visade för henne – hon var övertygad om att jag stulit dem eller något – jag vet inte, slutade med G där.. och ganska minskad lust att rita.

            Gilla

  2. Jag kan inte sjunga och Daniel har aldrig hört mig sjunga. Måste jag säga att jag hade en musiklärare som var helt kokkobäng?

    Gilla

  3. Hmm, det går lite dåligt att kommentera här. Inte helt överens med datorn..

    Gilla

  4. Jag tycker i och för sig inte att man ska hålla på att försöka övertyga någon att den kan sjunga om barnet inte kan det heller. Kan bli ett hårt slag senare. Skippa ordet ”duktig” totalt och bekräfta det barnet gör bara. Fan, man ska va så duktig hela tiden. Fuck that!

    Gilla

    • Jag håller med! Grejen är ju att måla eller sjunga gör man ju för att uttrycka något. Och då är det ju att man uttrycker som är det viktiga, inte hur man gör det. Men att säga att man är dålig tar ju bort all glädje med att uttrycka sig alls på det sättet.

      Gilla

  5. Barn är ju likt oss sjukt bekräftelsekåta, om vi ska tala klarspråk. Mina barn på jobbet visar ständigt upp sina alster för mig i jakten på beröm. En del har verkligen knäckt koden och en del har ganska långt kvar.. För jag tror att det där med att rita och måla är precis som att lära sig läsa och skriva.. Man måste knäcka koden och sen måste man nöta som tusan.. Men eftersom det inte krävs av dig i samhället att kunna rita, så övar du inte om det tar emot.. Du slutar helt enkelt försöka..

    Jag brukar tänka att om barnet som ritat teckningen är nöjd, då har han eller hon lyckats med sin teckning även om det bara är streck på ett papper som påstås vara en dinosaurie..

    Gilla

    • Jag tycker att du har helt rätt :)Som Pascal skrev, det handlar om att öva och att våga och få uttrycka sig. Det är ju skitsamma hur bra det blir om man fått uttrycka sin kreativitet.

      Om man kollar på många moderna konstnärer så är det ju ofta svårt att förstå eller se exakt vad det föreställer så att det man ritar faktiskt blir naturtroget eller likt verkar ju inte vara så viktigt öht 🙂

      Gilla

  6. Även jag har typ 30 hp matte i min master i biologi så du är inte ensam =). Jag har haft riktigt bra mattelärare sedan mellanstadiet som alltid peppade och tyckte jag var grym. Min franskalärare däremot tyckte inte att jag var något vidare bra. Idag hatar jag franska….men älskar matte =D

    Gilla

    • Konstigt det där, men det verkar verkligen ha ett samband med bra lärare och vad man själv har talang för 😀

      Gilla

<span>%d</span> bloggare gillar detta: