Monster fick ta träningen idag, Troll har lite ont i ett framben. Han stukade sig eller något på kvällspromenaden i förrgår. Han var ju lite halt förra veckan också, jag vet inte vad det är. Nu blir det några dagar i koppel, blir det inte bättre får det väl bli veterinären, men jag hoppas HOPPAS att han är bra till Rättvik.

Vi byggde en agilityklass 1 från Rosettjakten förra året och det är faktiskt första gången som Monster tar gungan i en kombination. Det gick lysande! Han vände ett par gånger eftersom han får svårt att hantera tempot med flera hinder framför men attityden är helt annorlunda och den där stressen finns inte alls där! Nosen åker ner emellanåt, men magglidandet är helt borta! Fantastiskt mycket bättre! Slalom däremot strular lite i ingångarna och han glider in i andra porten. Det blir hårdträning den här veckan och nästa. Totalt sätt var han duktig, han rev bara när han kom riktigt fel och han fått mycket bättre sug på hinder. Han är galet rolig att köra! Jag har lite filmer som tyvärr är i fel format för att jag enkelt ska kunna redigera dom. Vi får se om jag kan få in något här.

Jag funderade lite på vad det är som gör att jag gillar att träna honom så mycket. En stor anledning är ju motorn, han har världens tryck under tassarna och gör aldrig något halvhjärtat. Men framför allt är det nog envisheten som gör honom läcker! Han ger sig aldrig! Om det så gör ont, han ramlar av balansen eller dunkar i platta tunneln (han hade ett litet sår under ögat som jag misstänker kom från platten för ett par träningar sen) så fortsätter han bara. Det är samma sak hos fåren, det finns inte i hans föreställningsvärld att man kan ge sig! Han bara går rakt på och trots att våra tackor var rätt tjuriga på hösten så vek han sig aldrig. Det är ju en fantastisk egenskap hos en arbetshund eller tävlingshund!

Jag skulle verkligen vilja att nästa valp kommer från samma linjer som Monster, kanske någon syster, eller allra helst en valp efter Monster… Men det hänger ju på att någon vill parar sin tik med Monster och det är inte lätt att bli påtänkt i vallhundsvärlden. Men drömma kan man ju… 🙂