Monthly Archives: augusti 2011

Om att det är synd att inte fler kommer

Kommer var kan man undra. Jo, till klubbens medlemsmöten! Varför är man inte intresserad av att komma undrar jag? Det är ändå vår klubb vi diskuterar, det handlar om vad som händer och vad som ska hända i framtiden. Det går ju tydligen väldigt bra att gnälla ( ja det görs väl överallt?) på att det ena händer men inte det andra, eller att det är för många som bli bortlottade i spåret, inte tillräckligt många tävlingar, inte tillräckligt bra hinder osv osv osv, men om ingen gör något så blir det ju inget. I LBK är vi någonstans runt 370 medlemmar, totalt på gårdagens medlemsmöte var vi kanske 15 personer… Okej att en hel del av de 370 är medlemmar som kanske bara åker upp nån gång, eller aldrig, de kanske blev medlemmar för att gå på någon kurs och inte mer, men vad fasen! Åker man upp till klubben eller ut på tävlingar så finns det massor av medlemmar som utnyttjar klubbens områden och som tävlar för klubben men som aldrig lyfter ett litet finger för att göra något åt klubben eller dyker upp på mötena. Det tycker jag är väldigt tråkigt.

Det är inte bara tråkigt för att de som redan gör mycket får göra ännu mer (till exempel är det en (1) person som klipper gräset just nu och det tar typ en heldag att klippa alla planer, sen går folk och klagar på att det inte är klippt! Då blir jag klippt galen… ;)) men dyker man aldrig upp så kan man kanske inte klaga på att ens egna tankar och funderingar på vad som kunde göras bättre aldrig hörs. Om nu planerna är dåligt klippta så finns det en enkel sak man kan göra, nämligen att lära sig att köra traktor… Eller om det är för få tävlingar som arrangeras så hjälp till på de som finns så att alla som håller på med att arrangera tävlingar orkar fortsätta göra det! Det största (skulle jag gissa) skälet till att färre tävlingar ordnas är att det sliter oerhört mycket på de som håller på med det, och det sliter så mycket på dom på grund av att det är för få som drar lasset! Väldigt enkel matematik det där…

Jag har haft några saker som jag velat ordna på klubben och det har jag debatterat för! Till exempel en viss belysning, vars stolpar nu står på planen och bara väntar på att armaturerna ska fästas på toppen. Det lönar sig faktiskt att vara med och bestämma!

Dessutom, vilket många kanske inte tänker på, är att det är roligt att engagera sig i en klubb. Jag vet att jag har skrivit det här förut, men så är det. Det är roligt att planera framåt, att fundera på hur vi ska göra med det och det, vad vi ska satsa på, renovera kanske, eller köpa nya hinder? Man lär känna lite nytt folk, får lära sig en massa om hur det funkar i en styrelse, föreningsteknik och dessutom något att skriva på sitt CV. Om man nu skulle söka en chefstjänst nån gång i sitt liv så är det ju inte en nackdel att ha varit ordförande i en hyfsat stor klubb liksom..

Samtidigt, det slutar ju att vara kul om några få personer gör allting hela tiden, det måste ju komma nya människor med nya idéer och inspiration! Jag tror att det är den svåraste uppgiften man har som klubb. Hur inspirerar man de nya medlemmarna att engagera sig? Det är ju arbete som måste göras på kurserna så att folk inte bara går en kurs eller två och sen försvinner, ELLER bara tävlar utan att hjälpa till själva… Vi på agilitysidan är väldigt duktiga på att få fram nya tävlingsekipage, MEN de måste vilja engagera sig också så att vi inte bränner ut de som är aktiva både på tävlingsplanen och på klubben!

Det här tål att funderas på mer, vad kan JAG göra för att inspirera mera???

Belöningslådan och hundar som dräller däri…

Måste skriva en störig grej från idag också. Sista loppet, hunden före oss blev väldigt störd av en funktionär som lade upp en bom men inte hann. Han gick av med sin terv och var väl kanske irriterad, vad vet jag. Han stod iaf och hängde kvar vid belöningslådan när jag och Monster kom dit efter vårt lopp. Vi båda var rätt fokuserade på att ta fleeceflätan och jag borde ju inte låtit Monster gå fram till lådan, men nu gjorde han det iaf. Stack ner huvudet och tog sin leksak under näsan på terven som reagerade med att hugga Monster rätt över nacken. Hussen var snabb på att suga tag i sin hund och lägga ner den, men vad fasen, man stannar väl inte kvar och hänger just vid belöningslådan???

Jag stoppade snabbt fram fleeceflätan till Monster och han lekte, fast med ett morr i halsen och ett öga på terven. Han släppte det sen och lekte bara, men det är störigt att han blivit utsatt för sitt första påhopp. Jag har lyckats hålla honom ifrån sånt hittills och jag hade önskat att han kunde slippa såna erfarenheter helt. Det mest störiga vore ju om han kopplade ihop målgång med tjuriga hundar men jag hoppas att vi slipper det. Han verkade inte alls berörd när hunden väl gått iväg så han slapp se den…

Jag bara önskar att folk som lägger saker i lådan bara springer i mål, tar sig till lådan, tar sin leksak och går en bit därifrån!!! Vore så jäkla mycket trevligare faktiskt…

Monster och invalidmatten tävlar

Tranås idag och jag har väl varit lite tveksam men tänkt att det nog skulle gå bra! Väl på plats kändes det dumt, när jag tränar kan jag ju välja att vänsterhandla men en bana ger ju inte alltid utrymme för alternativ, att springa runt på utsidan är ju bara såååå -90…

Först var det två agilitybanor, båda två var rätt trevliga och hade nog varit roliga om jag hade kunna springa, slappna av och handla hyfsat offensivt. Istället fegade jag, var rädd att få Monster i knäna och ramla, var rädd för att halka, sprang dåligt, visade uselt (typ inte alls när han var på högersidan..) osv. Monster reagerade med att bli tokklistrig, fråga och snurra och inte alls suga på hinder. I det andra agilityloppet hade han dessutom glömt hur man gör slalom. Efter andra loppet grät jag nästan för att det kändes så dåligt. Vad fasen gjorde jag där liksom, om jag var så himla dålig? Det enda som hände var att min hund gick riktigt riktigt dåligt!

Jag funderade på mina alternativ, 1) stryka mig, 2) låta Josefin köra och 3) köra själv och fokusera på typ slalom. Efter lite funderingar så bestämde jag mig för att köra ändå. Första hoppbanan var knepig, långa, snabba sträckor och sen en box med tre sidor och en tunnel som fjärde sida. Det var lite klurigt men vi hade nog satt den om jag hade fixat handlingen men utan högerarm så sket det sig. Överlag kändes det här loppet grymt jämförelsevis med de två tidigare loppen, trots att slalom strulade lite och vi fick nån vägran och rivning. Jag var väldigt glad att jag körde vidare och inte strök mig iaf 🙂

Sista loppet kändes riktigt fint, jag vågade springa och Monster släppte på ett helt annat sätt, sökte hinder och tog slalom i full fart! Jag kunde köra rätt mycket vänsterhandling och rädslan för att halka och ramla hade nästan försvunnit. Vi fick en vägran och en rivning men loppet kändes så himla bra så det kan jag leva på ett tag 😀 Måste ju nämna kontaktfälten också, även om de första loppen var katastrof så satt kf väldigt fnt. Ett lite snett avhopp när jag hamnade på efterkälken i andra loppet, annars sitter dom perfekt!

Så kontentan är att på sätt och vis hade det kanske varit bättre att stanna hemma, men vi löste iaf de stora kommunikationsproblemen och satte ett hyfsat lopp och ett som kändes riktigt fint! Han är jäkligt frän och underbar att köra när det flyter, härliga hund!

Måste säga två stora grattis också! Josefin och Era vann sista hoppklassen blev uppflyttad och Johanna och Meija gjorde en strålande debut och VANN sitt livs andra start på första tävlingen! Grymt jobbat av er båda! 😀 😀

 

 

 

Hundpojken

Jag lyssnade klart på en rätt fascinerande bok igår, nämligen Hundpojken av Eva Hornung. Den handlar om en 4-årig pojke vars mamma försvinner och han hamnar på gatan och blir adopterad av en tik med valpar. I flocken ingår två av tikens äldre valpar också. Pojken föds upp på hundmjölk och mat som de vuxna hundarna bär hem och blir så småningom ledare för flocken. I början blev jag lite irriterad över författarens dåliga koll på dynamiken i en hundflock. Till att börja med vet jag inte om det förekommer att hundar bär hem mat, de kräks väl upp mat till sina små, precis som vargar? Eller har jag fel? Sen beksriver författaren att valparna straffas för att de stökat till i lyan när de vuxna är borta och de undergivna ”blottar strupen” vilket ju är ett lite förlegat begrepp. Det är magen man blottar, inte strupen och det betyder att ”jag är liten, skada mig inte”, inte att den andra hunden får någon form av tillåtelse att slita strupen av den undergivne.

När jag väl kom över att författaren borde pluggat lite etologi innan hon skrev boken så blev jag ändå fascinerad när jag googlade boken och upptäckte att

Ivan Mishukov

den var inspirerad av en verklig pojke. Efter ännu mer googlande  kom jag fram till att det måste ha varit Ivan Mishukov. Han försvann när han var fyra år och omhändertogs när han var sex år gammal. Då levde han med en flock hundar som försvarade honom och höll honom varm under Moskvas kalla vintrar.

När man googlar på detta så verkar verkar det som att det förekommer och har förekommit ganska många fall av ferala (vilda) barn som av någon anledning blivit uppfostrad av djur. Det kan vara hundar, apor, getter, en björn, getter och gaseller som tagit hand om ett barn. Det finns liksom ingen hejd på djur som kan tänkta sig att ta hand om och uppfostra ett människobarn. Lyocha - vargpojkenEn del historier är kanske myter, men Lyocha är en modern och verklig pojke som lever med vargar.

Det här är intressant ur flera perspektiv tycker jag. För det första är det ju hemska tragiska människoöden, dessa barn som försvunnit eller blivit förskjutna och som, när de kommer tillbaka till den mänskliga världen, har stora svårigheter att anpassa sig till en vanligt liv. De har mycket svårt att lära sig språk, att gå upprätt och har svårt med sociala koder människor emellan. Men det är också intressant att djur, som vi ofta är rätt snabba att avfärda som simpla varelser utan känslor osv, kan ta en människa som adoptivbarn! Att ta en predator, en helt annan art och uppfostra som sitt eget barn!

Vi är så snabba att säga att det som skiljer människa från djur är att vi kan känna empati och i vissa avseenden är det kanske så. En hund eller katt har kanske svårt att känna medlidande med andra varelser och ändå kan så starka känslor förekomma mellan ett vilt djur och en unge av en annan art! Det behöver ju inte vara en människa heller, jag såg på Animal planet en gång om en lejonhona som adopterade en gasellunge. Ungen dog eftersom lejonet inte kunde ge ungen mat, men ändå, viljan fanns där. Ofta kanske det rör sig om en hona som förlorat sin egna unge och tar en främmande art som substitut, samtidigt så verkar hela flocken ha accepterat den främmande ungen i flera av de fall som finns i länken ovan.

Vi förenklar ofta djur, säger att de är glada och nöjda om de får mat och vatten och skydd mot väder och vind. JAg fick t ex höra när jag var liten att ”hönsen värper ju, alltså mår de bra” och ”dom äter ju, då mår dom bra” osv, men numera vet man att djurs beteende är mer komplexa och att de behöver stimulans och utrymme att få utföra sina naturliga beteenden. Hästar behöver ytor att röra sig på och mycket grovt foder, bävrar behöver kunna bygga kojor, grisar behöver bygga ett bo när de ska grisa och alla däggdjursungar behöver få snutta och dia annars uppkommer lätt snuttbeteenden på annat osv osv. Listan kan göras hur lång som helst.

Att djur ibland adopterar en unge av en annan art visar ju både på att de är fullt kapabla till att avgöra att det är en unge och inte en vuxen det handlar om och också att moderskärlek finns i väldigt hög grad även hos djuren. Hur känner kossan när kalven försvinner efter födseln när en annan däggdjurshona kan gå så långt att hon adopterar en människounge då hon förlorat sin egen? Tål att tänkas på tycker jag…

Jag kan verkligen rekommendera boken, men ha lite tålamod med hundkunskapen i början av boken. Själva historien är så intressant att den klarar det, faktiskt!

Kortare?

Igår hade jag inte en allt igenom lysande dag. Förutom att saker strulade på jobbet så blev det plötsligt pyssel med styrelsemötet som skulle vara på kvällen. Dessutom är det frustrerande att inte kunna köra bil själv så att jag vet och kan planera min tid med hundarna innan mötena… Men guld-Ida hämtade mig och vi hann träna ett kortare pass agility innan mötet iaf, TACK! Träningen gick kanon med Troll, Monster har ramlat tillbaka lite i sin vana att ta andra porten i slalom. Inte så illa som innan, men det märks att jag inte tränat lika ofta efter min axelfraktur.. 😦 Men det plockar vi nog snabbt upp igen hoppas jag! Annars känns han fin, lite vid eftersom han har svårt att korta ihop sig, men nu suger han så fint på hinder så att jag kan placera mig mycket bättre. Duktig pojke 🙂

Styrelsemötet blev långt i vanlig ordning. Funderar på hur man kan få det kortare? Vad gör man? Sätter en äggklocka per sektor? Tål att tänkas på, det blir lite länge när hela kvällen går åt. Sen har vi ju gjort väldigt mycket saker i år som tagit lång tid att diskutera, nu har vi t ex ett nytt staket och fem stolpar för belysning uppe och snart även lampor på stolparna! Ska bli helt fantastiskt att inte vara så beroende av dagsljuset utan att kuna träna även när mörkret kryper fram i höst 😀 MEN nästa möte SKA bli kortare på något sätt.. Tips någon?

Freddan

I morse när jag vaknade drömde jag om min gamla hund, Freddy. Jag fick ta bort honom för 6 år sen på sensommaren/hösten, ja kanske var det i augusti? Jag minns inte riktigt drömmen fast jag vet vet att jag letade efter Freddys gröna koppel. Jag hade både Monster och Troll också och det var som om jag hade lämnat bort Freddy för ett tag och nu skulle han flytta hem igen. Men så var det ju förstås inte när jag vaknade. Det är ju fortfarande så att jag tog beslutet att ta bort honom eftersom han var opålitlig, trakasserade Troll på daglig basis och bet det där stackars barnet i vaden utan anledning. Det var ju liksom inte hållbart. Men ändå, mot  mig var han underbar och han var en otrolig hund på många vis, tänk en sån fantastisk agilityhund han varit om jag hade lärt in kontaktfälten så som jag gör idag! Vilken träningskompis han var! Det är tack vare honom som jag är en sån hundnörd som jag är idag!

Freddan, älskad och saknad.. ❤

Puss på dig Freddan, hoppas du har det underbart på gröna ängar, fårflockar och agilitybanor och aldrig, aldrig ont i nåt tjurigt knä…

 

Lösenordsskyddad: Ett brev

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Bokrecensioner på rad

Under semestern blev det inte så mycket ljudböcker men desto fler pockets och nu som deltidssjukskriven så har jag läst en hel del också. När jag kommer hem mitt på dagen så är jag rätt trött och det blir soffliggande efter att hundarna fått en promenad.

Men jag börjar med några ljudböcker!

Efter den helt underbara Geim svängde jag inte på svensk skräck och då självklart John Ajvide Lindqvist! Jag började med Låt de gamla drömmarna dö som är en novellsamling. Jag har lite svårt att fastna i varje berättelse när de byter av varandra, men på slutet får man veta lite om vad som hände Eli och Oskar från Låt den rätte komma in och allt är förlåtet. Jag fortsatte med Hanteringen av de odöda och den är ju fantastisk! En svensk zombiesaga och författaren har liksom fångat svenskheten i det hemska. Hur skulle vi reagera om våra döda plötsligt kom hem och slog sig ner i soffan, luktandes av lik? Det här är en teori och jag tror att den kanske stämmer ganska bra. Vi är ju liksom inte så våldsamma som i USA, vi har inga skjutvapen hemma och kanske skulle vi helt enkelt ringa en ambulans? Läs den, iaf om du gillar skräck 🙂

Efter skräckgenren gick jag över på En dåre fri av Beate Grimsrud. Den handlar om den psykiskt sjuka Eli Larsen och man får följa henne genom hennes liv till nutid. När Eli glider i verkligheten och håller på att tappa kontrollen så känns det verkligen och som läsare blir jag märkligt indragen i den helt lysande författaren Eli som brottas med sin pojkar Espen, Emil, Erik och prins Eugen som delar på hennes kropp. Jag hittade en recension i DN, som sammanfattar boken bra.  Sista boken i raden är Endera dan av Birgitta Stribe. Jag tycker inte att den är lysande, men visst, lite småtrevlig. Lite udda är det att huvudpersonens fötter med problemet Hallux valgus får ha en så stor del i handlingen, men visst, boken är helt okej även om det inte är den bästa jag lyssnat på.

Eftersom jag ska iväg och plocka svamp med hussepusse och dom två odjuren så hinenr jag inte gå igenom alla pockets men jag måste nämna en! Kafka på stranden av Haruki Murakami är nämligen en underbar bok som jag verkligen kan rekommendera! Den handlar om en japansk pojke, Kafka,  som rymmer från sin far för att leta efter sin mamma och syster och den handlar också om herr Nakata som kan prata med katter och som inte är så begåvad. Historien tar med läsaren på en vidunderlig resa som utspelar sig i ett vanligt Japan med bitvis övernaturliga inslag och den är underbar. Jag sträckläste över halva boken en eftermiddag bara för att jag inte kunde sluta och då är den ändå på över 500 sidor 🙂

Sovmorgon och en ledig lördag

Det var inte utan att det kändes väldigt väldigt skönt att inte åka till Frövi så här dagen efter att klass 1-varningar regnat över Sverige. Sängen var skön i morse, framförallt som jag överskattade mina förmågor igår och därför var så trött att jag knappt orkade gå med hundarna. Istället blev det en kväll i soffan med Pascal, Monster och Kaka. De övriga husdjuren Hedvig och Troll valde att inte trängas.

20110820-120515.jpg

Monster vet vad man gör bäst en regning fredag!

 

Det känns som att hösten kommit redan trots att det vara är två dagar sen som jag och Ida badade med hundarna i Svartåfors! Känns inte så aktuellt idag liksom.

Idag ska jag shoppa är planen, några nya växter, gardiner kanske? Nåt klädesplagg till mig själv? Och sen kanske nån liten svamptur med jyckarna på eftermiddagen om regnet håller sig borta?

Utvärderad men inte utdömd

Jag har varit på US idag, röntgad axeln och pratat med både läkare och sjukgymnast. Axeln ligger som den ska och läker som den ska och jag är inte hlet värdelös i rörligheten heller så det ska nog blir bra det här. Jag fick ett sjukskrivningsintyg också, 50 % den här veckan, 25 % nästa. Det känns perfekt, idag kunde jag utan problem jobba 4 timmar och sen kan kan öka lite gradvis!

Jag firade genom ett agilitypass, som gick hyfsat. Vi körde en liten balans-tunnelövning från EM! Det som gick mindre bra (slalomingångarna för båda hundarna) kan skyllas på solen (rakt in i ögonen vid första porten) och min minskade rörlighet som gjorde att vi missade nåt hinder. Jag blir ju liksom sämre när jag inte kan visa med högern 😛 Ida körde en liten hoppkombo också, men jag klarar inte att byta och snurra och greja, där går gränsen. Men den första kombinationen gick att lösa utan en massa byten, väldigt bra 🙂 Kan man be om vänsterhandlingsbanor rakt igenom i Tranås måhända?? Monster missade kf helt på balansen när tunneln låg under första gången, memo till matte att vi kanske behöver träna på det? Sen satt det som ett smäck! Troll också var mycket bättre, generellt förlorar vi ett par sekunder kanske för att han smyger ner så jag har tryckt på honom men då händer det ju att vi får en femma istället. Jag vill ju helst ha full galopp ända ner och sen ett fint stopp och där är vi inte, men idag travade han sista halvan istället för att smyga så det är iaf ett steg i rätt riktning!

Nu sängen!