Jag lyssnade klart på en rätt fascinerande bok igår, nämligen Hundpojken av Eva Hornung. Den handlar om en 4-årig pojke vars mamma försvinner och han hamnar på gatan och blir adopterad av en tik med valpar. I flocken ingår två av tikens äldre valpar också. Pojken föds upp på hundmjölk och mat som de vuxna hundarna bär hem och blir så småningom ledare för flocken. I början blev jag lite irriterad över författarens dåliga koll på dynamiken i en hundflock. Till att börja med vet jag inte om det förekommer att hundar bär hem mat, de kräks väl upp mat till sina små, precis som vargar? Eller har jag fel? Sen beksriver författaren att valparna straffas för att de stökat till i lyan när de vuxna är borta och de undergivna ”blottar strupen” vilket ju är ett lite förlegat begrepp. Det är magen man blottar, inte strupen och det betyder att ”jag är liten, skada mig inte”, inte att den andra hunden får någon form av tillåtelse att slita strupen av den undergivne.

När jag väl kom över att författaren borde pluggat lite etologi innan hon skrev boken så blev jag ändå fascinerad när jag googlade boken och upptäckte att

Ivan Mishukov

den var inspirerad av en verklig pojke. Efter ännu mer googlande  kom jag fram till att det måste ha varit Ivan Mishukov. Han försvann när han var fyra år och omhändertogs när han var sex år gammal. Då levde han med en flock hundar som försvarade honom och höll honom varm under Moskvas kalla vintrar.

När man googlar på detta så verkar verkar det som att det förekommer och har förekommit ganska många fall av ferala (vilda) barn som av någon anledning blivit uppfostrad av djur. Det kan vara hundar, apor, getter, en björn, getter och gaseller som tagit hand om ett barn. Det finns liksom ingen hejd på djur som kan tänkta sig att ta hand om och uppfostra ett människobarn. En del historier är kanske myter, men Lyocha är en modern och verklig pojke som lever med vargar.

Det här är intressant ur flera perspektiv tycker jag. För det första är det ju hemska tragiska människoöden, dessa barn som försvunnit eller blivit förskjutna och som, när de kommer tillbaka till den mänskliga världen, har stora svårigheter att anpassa sig till en vanligt liv. De har mycket svårt att lära sig språk, att gå upprätt och har svårt med sociala koder människor emellan. Men det är också intressant att djur, som vi ofta är rätt snabba att avfärda som simpla varelser utan känslor osv, kan ta en människa som adoptivbarn! Att ta en predator, en helt annan art och uppfostra som sitt eget barn!

Vi är så snabba att säga att det som skiljer människa från djur är att vi kan känna empati och i vissa avseenden är det kanske så. En hund eller katt har kanske svårt att känna medlidande med andra varelser och ändå kan så starka känslor förekomma mellan ett vilt djur och en unge av en annan art! Det behöver ju inte vara en människa heller, jag såg på Animal planet en gång om en lejonhona som adopterade en gasellunge. Ungen dog eftersom lejonet inte kunde ge ungen mat, men ändå, viljan fanns där. Ofta kanske det rör sig om en hona som förlorat sin egna unge och tar en främmande art som substitut, samtidigt så verkar hela flocken ha accepterat den främmande ungen i flera av de fall som finns i länken ovan.

Vi förenklar ofta djur, säger att de är glada och nöjda om de får mat och vatten och skydd mot väder och vind. JAg fick t ex höra när jag var liten att ”hönsen värper ju, alltså mår de bra” och ”dom äter ju, då mår dom bra” osv, men numera vet man att djurs beteende är mer komplexa och att de behöver stimulans och utrymme att få utföra sina naturliga beteenden. Hästar behöver ytor att röra sig på och mycket grovt foder, bävrar behöver kunna bygga kojor, grisar behöver bygga ett bo när de ska grisa och alla däggdjursungar behöver få snutta och dia annars uppkommer lätt snuttbeteenden på annat osv osv. Listan kan göras hur lång som helst.

Att djur ibland adopterar en unge av en annan art visar ju både på att de är fullt kapabla till att avgöra att det är en unge och inte en vuxen det handlar om och också att moderskärlek finns i väldigt hög grad även hos djuren. Hur känner kossan när kalven försvinner efter födseln när en annan däggdjurshona kan gå så långt att hon adopterar en människounge då hon förlorat sin egen? Tål att tänkas på tycker jag…

Jag kan verkligen rekommendera boken, men ha lite tålamod med hundkunskapen i början av boken. Själva historien är så intressant att den klarar det, faktiskt!

Under semestern blev det inte så mycket ljudböcker men desto fler pockets och nu som deltidssjukskriven så har jag läst en hel del också. När jag kommer hem mitt på dagen så är jag rätt trött och det blir soffliggande efter att hundarna fått en promenad.

Men jag börjar med några ljudböcker!

Efter den helt underbara Geim svängde jag inte på svensk skräck och då självklart John Ajvide Lindqvist! Jag började med Låt de gamla drömmarna dö som är en novellsamling. Jag har lite svårt att fastna i varje berättelse när de byter av varandra, men på slutet får man veta lite om vad som hände Eli och Oskar från Låt den rätte komma in och allt är förlåtet. Jag fortsatte med Hanteringen av de odöda och den är ju fantastisk! En svensk zombiesaga och författaren har liksom fångat svenskheten i det hemska. Hur skulle vi reagera om våra döda plötsligt kom hem och slog sig ner i soffan, luktandes av lik? Det här är en teori och jag tror att den kanske stämmer ganska bra. Vi är ju liksom inte så våldsamma som i USA, vi har inga skjutvapen hemma och kanske skulle vi helt enkelt ringa en ambulans? Läs den, iaf om du gillar skräck 🙂

Efter skräckgenren gick jag över på En dåre fri av Beate Grimsrud. Den handlar om den psykiskt sjuka Eli Larsen och man får följa henne genom hennes liv till nutid. När Eli glider i verkligheten och håller på att tappa kontrollen så känns det verkligen och som läsare blir jag märkligt indragen i den helt lysande författaren Eli som brottas med sin pojkar Espen, Emil, Erik och prins Eugen som delar på hennes kropp. Jag hittade en recension i DN, som sammanfattar boken bra.  Sista boken i raden är Endera dan av Birgitta Stribe. Jag tycker inte att den är lysande, men visst, lite småtrevlig. Lite udda är det att huvudpersonens fötter med problemet Hallux valgus får ha en så stor del i handlingen, men visst, boken är helt okej även om det inte är den bästa jag lyssnat på.

Eftersom jag ska iväg och plocka svamp med hussepusse och dom två odjuren så hinenr jag inte gå igenom alla pockets men jag måste nämna en! Kafka på stranden av Haruki Murakami är nämligen en underbar bok som jag verkligen kan rekommendera! Den handlar om en japansk pojke, Kafka,  som rymmer från sin far för att leta efter sin mamma och syster och den handlar också om herr Nakata som kan prata med katter och som inte är så begåvad. Historien tar med läsaren på en vidunderlig resa som utspelar sig i ett vanligt Japan med bitvis övernaturliga inslag och den är underbar. Jag sträckläste över halva boken en eftermiddag bara för att jag inte kunde sluta och då är den ändå på över 500 sidor 🙂