Julafton spenderades med systeryster och Pascal hemma. Så himla skönt att bara vara, spela spel, laga mat, äta och sjunga snapsvisor! Kalasjul!

Juldagen var däremot inte lugn. Det blir liksom inte så när man är i ett lite hus med 12 pers där flera är under 4 år. Dom är söta men OJ vad de låter! Jag är väldigt imponerad av hundarna som ligger avslappnat trots att ungar springer runt dom och att dom ibland får en bamsekram runt halsen av kärleksfulla men kanske inte så hänsynsfulla småbarn.

Kvällen spenderades på Mörners med diverse öl. Det var riktigt roligt även om ämnet som jag deklarerade är svårt att diskutera togs upp på diskussion (inte av mig) och det inte slutade lyckligt. Slutsatsen av det kan sammanfattas med att om man planerar att umgås även i framtiden ska man inte diskutera djurrätt och hur djur bör behandlas ifall man anar att man har väldigt olika synpunkter.

Idag är vi i Uppsala hos Pascals familj. Vovvarna och jag har gått en lång promenad runt Gränby sportfält (heter det så?) och runt en 4H-gård och känner oss avundsjuka på att det finns så mycket fina promenadvägar här. Inga problem att få med hundarna lösa i en timme stan hela vägen trots att vi är i stan, I like! Skulle ju varit bra om det var liiite mer så i Jönköping.

Jag är ledig tills den 2/1 och resten av veckan ska spenderas dels i soffan med filmer och bok och dels ute med hundarna, vi ska träna agility för första gången på en månad! Jag längtar 🙂

Jag hjälpte en liten tant häromdagen, hon knackade på vår port när jag stod och torkade tassarna på vovvarna i trappuppgången. Hon var kanske 85 år och hon berättade att hon var på väg till sin mamma men att hon glömt vart mamman bor och att hon tänkt ringa men glömt numret. Hon sa också att hon hade fått sparken från predikanten och att det var därför hon var på väg till sin mor.

Att hon var dement gick ju att lista ut efter första meningen, vad jag skulle göra var ju svårare. Jag hade en liten aning om att det kunde vara tanten i grannporten men jag har bara sett henne genom fönstret och var inte alls säker. Jag gick in och hämtade telefonen, luskade ut vad hon hette samtidigt som jag ringde polisen, fick reda på att hon bodde i grannporten av polisen samtidigt som dom tog på sig att larma närmaste anhörig. Mellan meningarna som rörde modern fick jag ändå reda på att tanten nog lämnat nyckeln hemma och eftersom det är portkod på dörren så kommer man ju förstås inte in i huset om man är lite förvirrad och inte kommer ihåg en fyrasiffrig kod. Jag parkerade tanten utanför hennes dörr och sprang genom källaren upp till hennes port och öppnade dörren samtidigt som en vårdpersonal av en slump kom förbicyklandes och kände igen tanten. Vi hjälptes åt att få in henne och hon lyste upp av den välbekanta miljön.

En stund senare ringde svärsonen och han berättade att hon stod i kö för att komma in på en äldreboende men att de inte fått någon plats än och att det tydligen är svårt att komma in. De var oroliga för gumman och hade så sent som ett par dagar innan fått åka till akuten med henne för att hon hade ramlat.

Jag skrev ett inlägg om det på facebook och jag fick så himla mycket beröm så att jag blev alldeles generad! Det är ju alltid trevligt, men jag undrar om det verkligen har slutat vara självklart att man hjälper en gammal tant? Jag är övertygad om att alla som skrev beröm på mitt inlägg själva skulle gjort samma sak. Jag har gjort sådana här saker vid flera tillfällen, men jag har aldrig tänkt att det är unikt? Förra vintern hjälpte jag en tant som var rädd för att halka på trappen in till Ica i Gottfridsberg, och en väldigt varm sommardag för några år sedan hittade jag och dåvarande sambon en lätt förståndshandikappad man som lagt sig mitt i gatan på väg från Tornby. Bilarna körde bara runtom mannen men vi stannade och han hade nog fått ett lätt värmeslag, sa bara att blev så trött att han lade sig för att vila en stund. Han luktade inte sprit utan verkade bara förvirrad. Han tömde en flaska med 1½ liter i ett drag, sen mådde han bättre.

Jag tycker inte att det är att vara någon slags hjälte och jag skriver absolut inte det är för att jag vill ha beröm utan mer för att lyfta frågan: är det inte självklart att man hjälper en människa som uppenbart är i nöd? Är det inte ett sådant samhälle vi har? Visst finns det människor som kanske går fram och stjäl plånboken eller handväskan hos den behövande medmänniskan men de allra flesta är väl ändå inte så hänsynslösa? När jag har skadat mig, krockat, ramlat i slalombacken och krockat med hunden så har jag alltid upplevt att det har funnits människor som har stannat och frågat hur det gått och om jag behöver hjälp och jag tänker och tror att det är så de allra flesta reagerar?

Jag tycker att det är för lite fokus på att vi ska vara snälla mot varandra även vi vuxna. Om man är barn så är det ett himla tjat om att man ska vara snäll för att tomten ska komma och alla andra anledningar men någonstans på vägen glömmer vi bort hur viktigt det är. Till och med om man pratar om vilka egenskaper man vill att ens framtida partner ska ha så  hamnar snällhet på en blygsam plats. Ofta får jag höra att man inte vill att ens framtida pojkvän ska vara mesig när snällhet kommer på tal. Men att vara snäll är ju inte att vara mesig! Att vara snäll innebär ju att man är omtänksam och god, egenskaper som jag definitivt vill att människorna närmast runt omkring mig ska ha!

Så nu har ni chansen såhär i juletid, har ni varit snälla? Berätta det då, för jag tror på att att visa upp de bra grejerna som vi gör mot varandra, att visa att det händer och existerar! Jag tror att det behövs som en motpol till att svarta tidningsrubriker om rån och stöld och misshandel. Vi måste veta att det goda existerar, att vi inte är ensamna öar i en ocean av ondska utan att det är omtänksamhet som är det normala.

Dessutom, är man snäll så kanske man får en extra julklapp av tomten. Det skadar ju inte att chansa 😉

Jo jag jobbar, läser riktlinjer och regler och modifierar instruktioner och annat. Sen kommer jag hem och då sätter jag upp lampor och väggklockor och försöker borra hål i den hårdaste vägg jag någonsin borrat i. Det är asjobbigt. Det låter en massa och det vibrerar och jag är hela tiden rädd att borret ska blir jättevarmt och gå av och flyga upp i ansiktet på mig. Dessutom så finns det armeringsjärn överallt i den där jäkla väggen och till råga på allt så borrade jag fel. Nu är det många hål i väggen och krokarna är fortfarande inte på plats. Tur att Pascal tog med sig spackel och slippapper igår så att vi iaf kan laga hålen hjälpligt igen.

Förvånande nog så har jag också tränar lydnad två morgnar i sträck nu! Jag har en hyfsat stor lägenhet med öppen planlösning, perfekt för sådana inomhusaktiviteter! Monster har börjar fatta att man får klick och hushållsost när man håller sig på vänstra sidan och Troll slipar på att hålla tassarna stilla i fjärren. Annars vilar vi på med långa kvällspromenader men utan mer explosiva aktiviteter. Det sista var vän en sanning med modifikation om man har sett mina hundar leka ihop, men vi hoppar iaf inget just nu.

Idag är solen framme för första gången på en vecka och jag borde egentligen ta en långlunch och lapa solsken. Vi får se hur det blir 🙂