Om att vara självkritisk. Och om att inte vara det.

Jag försöker att tänka igenom vad jag gör och hur jag framställer mig själv ganska ofta. Jag hamnar lätt i diskussioner och även om det kanske inte alltid märks så rannsakar jag mig själv efteråt om inte kanske tillräckligt ofta mitt i ”stridens hetta”. Jag tänker igenom vilka strider jag i framtiden ska undvika och vilka som faktiskt bör tas. Det är inte helt enkelt. I många fall så är det omöjligt att tänka att man ska ändra andras åsikter, om man till exempel tycker att belöningsträning är uselt och inte fungerar så är det nästan omöjligt att övertyga denne om motsatsen. Då är det lätt att tänka att det är meningslöst att diskutera. Å andra sidan så är det väldigt viktigt att vi vid företeelser som vi tycker är moraliskt förkastliga, märkliga eller bara fel markerar detta. Om alla tillåts uttrycka åsikter som är är våldsamma, rasistiska eller fördomsfulla utan att någon reagerar så tror jag att det vore väldigt negativt för vårt samhälle.

Vi har yttrandefrihet, men med det följer också ett ansvar. Ett ansvar, inte bara mot oss själva utan också mot alla i vår omgivning. Ett ansvar att inte mobba, inte skada varandra, ett ansvar att hålla en god ton. Å andra sidan är yttrandefriheten ett av de viktigaste instrumenten i en demokrati. Man MÅSTE få uttrycka kritik mot samhället, mot regimen, mot företeelser utan att straffas för det. Det här är en svår balansgång som är väldigt aktuell i dessa dagar med rättegången mot Breivik i full gång. Hur gör man för att tillåta regimkritiska åsikter, men samtidigt inte tolerera att främlingfientliga åsikter, hets mot folkgrupp, uttrycks? Och vem avgör vilka åsikter som är okej att uttrycka? Eller, i ett lite mindre perspektiv, hur uttrycker man sig själv på Facebook och i bloggar för att kritisera företeelser som man inte gillar utan att samtidigt peka ut människor som kan tänkas ta det personligt? Det är inte helt lätt, men jag tycker att det här är viktigt. Om jag till exempel skriver ett inlägg om att jag tycker att det är fel att föda upp djur under industriella omständigheter så betyder inte det att jag kritiserar eller tycker illa om alla som äter kött. Om jag tycker att skönhetsidealet är fel och att jag tycker att det är trevligt med butiker som använder kurviga, normalviktiga skyltdockor så är det ingen kritik av smala människor. Om jag uttrycker att jag tycker att kvinnlig omskärelse är fel så betyder det inte att jag tycker att alla muslimer i afrikanska länder där omskärelse förekommer är dåliga människor.

Vart vill jag då komma med detta? Jo, att vi alla har ett ansvar för hur vi uttrycker oss och att vi har ett kollektivt ansvar för att se till att våra moraliska riktlinjer följs. Om man inte tycker att det är rätt att propagera för våld, varken mot djur eller människor så tycker jag att vi har ett gemensamt ansvar att säga det. Om man inte tycker att det är okej att grannen utrycker sig på ett nedvärderande sätt om invandrare, protestera!

Och, samtidigt, om vi INTE får uttrycka oss som vi vill i de fall som våra åsikter är obekväma så måste vi också protestera! Om jag vill säga att något är fel (inom rimliga gränser då förstås, så att ni inte missförstår) så ska jag få uttrycka det utan att straffas!

Länder eller organisationer som inte tillåter sina invånare eller medlemmar att uttrycka sina åsikter är ute på hal is ur demokratisk synvinkel. Blir man utsatt för hot om uteslutning ur en förening, eller utsatt för påtryckningar om hur man ska utrycka sig eller rösta, då har man passerat en tröskel.

Självkritik är bra, inom rimliga gränser. Är man en organisation, land eller rörelse så tycker jag att man ska använda sig av just det. Ofta. När jag satt som ordförande i Linköpings BK så använde vi oss av just det för att se hur vi kan få våra medlemmar att stanna längre, hur ska vi få dem att trivas bättre. Hur kunde just vår förening bli en bättre plats att vara på? Om väldigt många invånare i ett land är missnöjda med hur landet styrs, tänk igenom det och ändra på det! Om många medlemmar lämnar en organsition, tänk över varför! Om massor av till exempel agilityaktiva vill lämna SBK så är det kanske dags för SBK att tänka över varför det är så, istället för att värna om sina egna intressen.

Annars så reagerar vi precis så som alla tänkande varelser reagerar mot tvång och våld. Och det slutar sällan bra i längden för den som tvingar andra att foga sig mot sin vilja.

 

Annonser

Posted on 22 april 2012, in Debatt. Bookmark the permalink. Kommentarer inaktiverade för Om att vara självkritisk. Och om att inte vara det..

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: