Det räckte inte men snart räcker det ta mig tusan för mig.

Klockan 04.30 vaknade jag av ett gnäll och bredvid sängen satt ett flåsande Monster. Det var bara att hasta upp och kasta sig ut och med en riktig sprutt-i-bang-bang-mage kastade sig Monster ut i den regniga försommarnatten. Tillbaka på ruta ett för Monster alltså och på ruta två för Troll som precis har börjat få små små portioner av i/d. Frågan är vad som utlöst återfallet på min lilla söta vovve? Jag gissar att det är en kombination av att jag förmodligen ökat på fodergivan för snabbt och att Standardt Extra är lite väl kraftigt. Nu är frågan vad jag ska hitta på, ett gäng med i/d-burkar inhandlades igår och kanske skulle jag satsa på Standardt Normal och använda det som en slags bro över till det kraftiga fodret? Kasnke till och med det skulle räcka med Normal till mina vovvar, men eftersom jag har två nästa fulla och öppnade säckar med Extra (en i var stad) så vill jag ju gärna mata upp dom också…

Det blidde alltså, som ni säkert redan gissat, inte tävling för Monster idag. Jag bestämde mig i torsdags att den lilla diffusa orenheten på höger framben ska utredas innan vi hoppar eller tävlar något mer. Eftersom det är så diffust även efter ett träningspass så tror jag inte att det är något allvarligt, men jag vill inte att det ska fortsätta spöka under säsongen. Jag har en tid hos urduktiga Marie i Norsholm dagen före midsommar, men jag ska försöka få tag på Carina i Huskvarna i nästa veckan och se om vi kan få en snabbare tid. Carina är i Ungern just nu så vi får se om hon har tid när hon kommer tillbaka.

Jag blir ärligt talat lite less på agilityn  och att det är så många hundar som är skadade hela tiden. I Linköping så är det otroligt många hundar som är mer eller mindre skadade just nu, en del så att de blivit pensionerade (som Troll och Trox) och  så andra som har eller har haft mindre allvarliga, men ändock, skador (Asko, Meija, Monster…). Är agilityn verkligen sund när så många hundar blir skadade? Jag orkar inte ha ännu en agilityhund som blandar lika delar vila och rehab med tävlande. Freddy var skadad större delen av sitt liv och Troll har också varit mer skadad än hel under agilitysäsongerna ända sen vi började. Det är inte kul. Jag har mina hundar för att jag älskar att träna och tävla, ta långa promenader och umgås med dom, inte för att de ska tvingas gå i koppel eller för att jag vill lägga ner tusentals kronor hos veterinären.

Jag kanske borde satsa på att ha ett gäng sällskapsfår och ett hus på landet, strunta i tävlande och slippa att konstant gå och kolla hur mina hundar rör sig, om de markerar eller går rent. Bara ta promenader, träna på konster och peta runt några lugna tackor i en hage med jämnt underlag? Det gör mig nämligen helt knäpp, det där ständiga kollandet hur de rör sig och det ständiga valet, kommer jag kunna starta nästa tävling eller inte. Fullständigt. Galen. Och. Knäpp. Snart. Redo. För. Dårhuset.

Publicerat på 09 juni 2012, i Skador. Bokmärk permalänken. 3 kommentarer.

  1. Jag tycker så synd om dig och vovvarna!! Förstår om det känns hopplöst! Men du, om det är någon tröst, dålig mage är inget agilityrelaterat problem i alla fall. Är det inte en släng av den där magsjukan som tydligen går nu som dom kan ha fått? Och alla hundarna du räknar upp, har dom verkligen blivit skadade av just agilityn? Jag tänker på tex Trox. Som jag har förstått det hade han dåliga bogar redan innan, liksom inte skapt för agility. Själva skadan fick han ju i skogen när han trampade snett i ett hål. Meija med, i alla fall nu sista gången när hon drog på en hare. Asko vet jag inte, men är det helst säkert att det kommer av just agilityn? Och hade inte Troll fått atros i alla fall bara det att det märks mer påtagligt nu när han inte pallar för agilityn?

    Visst är våra hundar ofta skadade, men hur mycket kommer direkt av agilityn? Visst är det slitsamt att vara agilityhund, men kan det inte också vara så att vi lättare uppräcker skador på hundarna eftersom de måste vara i toppskick för att kunna prestera? Hade de bara gått som sällskapshundar hade vissa skador kanske aldrig upptäckts.

    Bara en tanke… Kram!

    Gilla

    • Du har ju helt rätt i att magsjukan inte är agilityrelaterad 🙂 Och visst, vi är kanske mer observanta än andra på småskador, men jag tror ändå att det är högre skadefrekvens på agilityhundar än i andra sporter. Det beror ju på att hundarna är snabbare och mer explosiva också såklart. Men jag tror att man nog måste ha flera hundar för att gardera sig, precis som du har. Jag tänkte ju att jag skulle ha två hundar nu men det har jag ju inte…

      Gilla

  2. Jag förstår dig.. Pesto har ju inte ens börjat med agility och jag är redan fast med ögonen vid hans ben då han har nåt som strular med musklerna i bak.. och såklart är det inte agilityrelaterat! Men troligen har han fått det för att han är för intensiv och explosiv. Något han är avlad till att vara för att passa som agilityhund.. Agilityhundar idag är nästan omänskligt snabba för att hävda sig i eliten.. Det ser nästan läskigt ut när en riktigt snabb bc dundrar fram och häver sig över 60 cm höga hinder..

    Jag hoppas verkligen att Pesto kommer hålla för agility. Det är ju så roligt! Men är han mer skadad än hel kommer jag nog satsa på något annat i stället.. Det är inte värt det!

    Gilla

%d bloggare gillar detta: