Jag funderade häromdagen på vad det är som definierar oss i andras ögon och i våra egna, vad som gör mig till mig och vad som händer när vi förlorar det. Jag tänker att idealet är att vi är starka och trygga i vår egen identitet, i oss själva, oberoende av vad vi har för yrke, fritidsintressen eller om vi har många eller få vänner, men jag tror (utan att veta säkert) att det är sällan det är så. Ofta tror jag att vi identifierar oss som att vi är vårt yrke eller som föräldrar, eller barn, inte tillräckligt mycket som JAG. Jag är ju kvinna, 30+, biolog, statlig tjänsteman, hundägarare, agilitynörd, flickvän och sambo, men det allra viktigaste jag är, det är ju jag! Hedvig. Utan etiketter, utan titlar. Bara jag.

Anledningen till att jag funderade på detta är att jag tänkte på hur vi grupperas i samhället och hur vår gruppering förändras med åldern. Först är vi flickor och pojkar, barn. Sen tonåringar, unga vuxna, studenter.. Sen får vi ett yrke, en titel, kanske får en partner, barn och sen barnbarn. Men vad händer om vi förlorar våra attribut? Att vi istället för våra titlar helt enkelt blir pensionärer eller om vi skulle bli skadade, kanske handikappade? Blev tvungna att bryta med det vi känner till? Vad händer om vi förlorar allt som definierar oss? Bryter med vår familj, flyttar till en ny stad och förlorar våra vänner, blir av med jobbet? Då står allt, eller faller, beroende på VAR vi har vår stadiga grund, inom oss eller utanpå.

När allting faller, när allt skalas bort så att bara jag finns där, är JAG tillräckligt då?