Månadsarkiv: november 2012
En hall och nåt gult på himlen
Bilder blir ju inte fenomenala med mobilen, men ni förstår ju principen iaf 😉 Jag, Johanna, Cissi och Karin var i Aktivitetshallen i Kyrkekvarn igår och tränade agility på konstgräs! Det är alltså ett ridhus med konstgräsmatta på och det var riktigt trevligt att springa på! Vårgårda har nog bättre underlag, men jag upplevde inte alls detta som halkigt 🙂 Det är fyra mil dit så inget man åker till varje dag, men jag hoppas att vi kommer åka snart igen 🙂
Vi byggde en hopptrea av Mia Laamanen som var snabb och flytig med en svår slalomingång. Troll redde ut banan fint medan Monster hade lite problem att hitta linjerna i banan och missade några hinder (och slalomet). Vi redde ut det mesta och sista varvet rätade jag upp den svåraste passagen och vinklade upp slalomet så det blev lättare och då köpte han linjerna mycket bättre. Vi löste faktiskt ett par saker som strulade i helgen riktigt bra, men det är tydligt att han tycker att det är svårt att ta linjer när jag trycker lite på honom, han vill gärna lite inåt mot mig.
I Mullsjö låg snön ganska djup och det kändes rätt abstrakt att köra hem i snöstorm för att sedan komma hem till Jönkan där inte en enda snöflinga skymtade. Under natten föll däremot snön och världen var sådär tyst och vit i morse! Jag älskar snön när den ligger ren och fräsch och luften är sådär krispig; borta var den grå blöta filten! Idag skiner solen dessutom, jag trodde knappt lina ögon när den kikade upp över hustaken vid kl 13, men där var den! Fortfarande är Sofiakyrkans torn höljd i ljus, men snart ger nog solen upp för idag.
Vovvarna poserar framför granen i stadsparken! En usel bild, men visst ser ni snön? 😀
Även jag ger snart upp för idag, det ska bli härligt att komma tillbaka till Linkan ikväll! Jag längtar nästan mer och mer hem ju längre jag håller på med den här veckopendlingen och än värre kommer det nog bli när vi har flyttat ut till vårt hus.
Nåväl, jag kanske borde berätta för Pascal om mina cravings för kvällen? Pepparkakor, ädelost och glögg vill jag ha… Mmmmm 😛
Paltkoma och lager på lager
Det är statusen på mig just nu. Trött som bara den och märkligt nog infaller det oftast när jag har ätit pasta till lunch. Skumt va? Ska nog lägga ner det där med pasta.. De där kolhydraterna är livsfarliga.. Dessutom fryser jag. Här i Jönkan lyser både sol och snö med sin frånvaro, istället känns hela världen som en fuktig, kall och väldigt tät yllefilt. Fy alltså, den här fukten kryper ända in i märgen!
Jag sitter på jobbet med torgvantar, mystofflor och en fleecefilt över alltihopa för att hålla värmen. Värst är det just när det är fuktigt och blåsigt, då är det så kallt inomhus också.
Igår var jag på Jönköpings BHK och tränade. Jag var rätt ensam där, förutom mig var det endast tre tappra själar på appellplanen. Jag tränade staket och threadles på skapligt låg höjd och inte i full fart heller. Det är ju helt enkelt för slirigt för att ta ut svängarna just nu. Monster gick lysande. Märkligt att allt jag tränar på som gått dåligt på tävling, det går lysande när jag ställer upp det hemma.
Troll tackar för alla grattishälsningar 😀 Han firade tyvärr med att få en släng av ögoninflammation 😦 Och inte fick han någon present heller. SÅÅ himla dåligt. Däremot tänkte jag att han skulle få extra mys och massage, men tyvärr uppskattades inte det heller av herr Troll. I varje fall inte massagen. Så firandet bestod helt enkelt av lite agility och mys. Hade vi bara petat in lite vallning också hade det nog varit en perfekt födelsedag, nu stannade det nog på godkänd. Med undantag för ögoninflammationen då..
Troll fyller 9 år!
Idag fyller världens bästa Troll hela 9 år! Goaste, finaste, kramigaste gulle-Troll, vad glad jag är att just du flyttade hem till mig 🙂 Vid min sida står du i vått och torrt, redo att brista ut i sång när tillfälle ges! Underbara Trollis, jag hoppas vi får många många år till ihop!
Stort grattis till alla fina syskon, Sia, Swift, Toni, Guinness, Flugan, Skorpan och inte minst fina Bravo som nu vallar får på de eviga ängarna… Vilka härliga hundar ni är!
The båtten is nådd, but the topp is yet to come
Jag kan ju få anledning att revidera botten i framtiden, men just igår kändes det rätt eländigt efter det andra loppet. Sådär riktigt eländigt så att jag gick ut i skogen och tjöt en skvätt, tjöt av besvikelse och frustration över att vi så sällan får till det på banan! Ibland blir man ju så less över de små marginalerna i agilityn samtidigt som att det är det som ger sporten sin charm. Eller ja, igår var jag kanske mindre övertygad om charmen 😉
Jag har ju en hund som jag tycker är grym, han är glad, snabb och rolig att jobba med, entusiastisk och ja, helt fantastiskt, men han är också SVÅR! Svår för att han är så oerhörd lyhörd och kan vända på en femöring från ett hinder för att jag vrider mig någon cm åt fel håll samtidigt som han passagen efter kan låsa på ett hinder och bara tokdra dit utan omöjlighet att få stopp på honom. Gör jag minsta misstag är det kört och med denna glada bomb till hund så är det ofta kört även om jag inte direkt gör något fel heller. Jag tänker till exempel på ett tillfälle på Öland i augusti när han på flera banor drog in i tunnlar från alla möjliga och omöjliga håll och jag inte lyckades stoppa honom trots att jag hade uppåt en 7 meter på mig och vrålade så att rösten sprack.
Nu har ni fått facit innan frågan egentligen, för hur gick det då? Eller rättare sagt, VAD var det fick mig att gråta?
Jo lördagens resultat var skapligt glömda och agilitytvåan började. Monster och jag klev in med mycket bättre attityd både han och jag och satte ett riktigt skapligt lopp. Jag gjorde ett aningens sent framförbyte som såhär i efterhand borde ha varit ett blindbyte, hamnade i vägen och Monster rev. Vi fortsatte och efter A-hindret var det en sån där typsik situation som Monster har svårt för; ett hinder rakt fram och gungan 90 grader åt vänster. Han genade (naturligtvis) och drog mot gunga. Jag fick stopp på honom(!) och fick tillbaka honom på rätt spår och vi avslutade på rätt köl, 10 fel, men en prima känsla!
Just den goa känslan gjorde att jag hade riktigt goda förhoppningar om hoppklassen! Det var en skapligt svår bana men det kändes som att den här kan vi sätta, nu jäklar! Sen gick vi in, satte starten typ helt perfekt, sen borde jag ha valt min ursprungsidé om handling, men det gjorde jag inte så Monster drog förbi en mur, flög över långhoppet som inte alls skulle tas, jag tog tillbaka honom, han flög in i slalom, sen kom vi rätt några hinder innan han flög ur slalom för tidigt och rakt in i en (fel) tunnel och då blev jag lite trött. Helt galen liksom, tog alla hinder som inte skulle tas.
Så. Suck. Nederlag. Besvikelse.
Då ville jag lägga ner. Börja med den där omtalade knypplingen istället. Bara få vara ledsen ett tag. Inte bli peppad, bara tröstad. Bara få känna att vad fan kan vi inte sätta det för? Bara. Vara. Ledsen.
Nästa känsla är ju märklig. Det är nämligen revanschlusten som kryper fram. Hela tiden jag var kvar på tävlingen ville jag ju bara in igen! Fasen, jag vill ju sätta den där banan! Vill testa att plocka upp honom över det där hindret istället och springa på andra sidan av muren. Hade inte saker skitit sig innan så hade han kanske lyssnat där i slalom också? Nu vill jag ju bara bygga upp den där banan och köra igen! Vad fan liksom, det här ska vi ju klara!
Återigen nästa känsla. Analysen. Varför blir det såhär, vad ska jag göra? Och det enda svaret är ju att träna mera. Det mer komplicerade svaret är VAD vi ska träna på. Jag hinner ju inte allt. Vi behöver träna på svängar och runt, på att jag ska springa på, på att bromsa innan svängar och på slalom med olika ingångar. På gungan stående på frestande ställen, på att svänga tajt ut ur en tunnel, på att skicka och springa, på att våga blindbyta, på serpentiner och på staket och threadlar och på staket som är vridna åt det svåra hållet. Och på… ja listan tar ju inte slut! Att kunna träna oftare är ju en del och även att träna mer banor och gärna banor med många hinder. Träningar som är svåra att få till såhär års när alla hinder står inpackade i skjul och ridhus och när antingen många ska samsas om VAD man ska träna på eller så är man själv och inte riktigt kan släpa ut alla hinder, bygga och sen släppa in dem igen.
Som tur är kommer ju våren. Då även en vår med en alldeles egen paddock. Utan hinder visserligen men jag planerar att bygga det som går att bygga och köpa begagnat det jag kommer över. Mina träningsmöjligheter KOMMER att bli bättre med tiden, det är något som jag får luta mig emot. Att kunna träna hemma gör det så mycket enklare! Innan dess får jag göra det bästa av situationen, träna kombinationer när jag kan och hänga med på träningar när det går. På torsdag ska jag till exempel träna med Cissi och Johanna i en hall i Mullsjö! Det ser jag jättemycket fram emot!
Så till slut. Jag tokälskar ju min galna knäpphund. Älskar hans entusiasm, hans glädje. Kombinationen av gosig soffhund och träningsnarkoman. Hans knäppa idéer om att vissa hinder är roligare än häftigaste berg-och dalbanan på Liseberg och glasstårta på samma gång och måste tas NU. Han är inte lätt att köra och jag får ingenting gratis förutom den rena ogrumlade glädjen över att få köra en sport som jag älskar med en hund som jag aldrig har behövt övertala till att agility är det roligaste som finns. Vi har visat att vi kan köra riktiga katastroflopp, men vi ska banne mig se till att visa att vi kan sätta de där riktigt fina dunderloppen som bara suger i magen också. Vi är bara inte riktigt där än. Men. Vi. Ska. Komma. Dit. Banne. Mig.
Vårgårda dag 1
Vi är i Vårgårda, Tånga Hed och tävlar! Det är ett fantastiskt ställe, härlig stor hall, fantastiskt underlag och boende väldigt nära. Vi bodde tre personer och fyra hundar på typ 12 kvm och det var trångt, inatt ska ytterligare en hund och en person in. Men det funkar förhoppningsvis bra, största problemet är att luften blir så dåligt och att det är lite för kallt om man öppnar fönstren. Jisses vad hundar luktar mycket hund när man har flera på liten yta!
Själva tävlandet har gått sådär, de har ett system med två inropare och man kan väl lätt säga att några av inroparna inte vaknade på rätt sida i morse, vilket gav upphov till lite irriterade känslor. Monster hade nerverna utanpå av ljudet, en bana på vardera sidan om honom och agility överallt! När jag klev in på agilitybanan kändes han som en laddad bomb! Och så diskade vi oss på sjunde hindret.
Vi laddade om, hade bättre fokus till hoppklassen, fick en ordentlig uppläxning innan min start för att jag inte meddelat inropare två att jag var där, gick in och satte starten perfekt. Sen diskade vi oss på sjunde hindret.. Han sprang förbi däcket också och det var mest kaos..
Direkt efter tänkte jag att nu jäklar ska jag ta upp knypplandet på allvar, sen tänkte jag på mina nästan-pinnar förra helgen. Vi ger det väl en chans till 😉
Monster är ju i rättvisans namn inte alls van vid denna trängsel, höga volym och hets som det ju är på ett helt annat sätt i en hall än utomhus och även i ridhus. Jag får väl se det som miljöträning och hoppas på att vi kan ta även hinder nr åtta utan att vara diskade imorgon. Helst även hinder 9-20..
Förutom att tävla så har hundarna badat. Jag tyckte kanske var lite kallt, men nej. Både temperatur och övriga badförhållanden fick godkänt av hundarna 😉
Ett ”jatack” såhär på morgonkvisten
Ja. Jag har bestämt mig! Jag ska gå kursen! Hur ofta får man chansen att gå en kurs för en 3-faldig världsmästare liksom? Jag kanske aldrig får den igen?
När vi flyttar ska jag leta efter grejer att sälja i lådor och kartonger, Ida ska få ett täcke och dessutom så har jag ju en diskmaskin att sälja här i Jönköping! Inte vet jag vad man kan få för den, men den fungerar fint och är bara 2 år gammal. För att inte tala om persiennerna som hänger i min lägenhet, de ska jag (förhoppningsvis) kränga till nästa hyresgäst. Men det löser sig, jag har ju ändå ett halvår på mig 🙂 Man kan ju tänka såhär att om jag får grejer sålda som ligger i förrådet så är det ren vinst, eftersom jag förmodligen aldrig sålt dem om jag inte absolut behöver pengarna 🙂
Jag håller ju på att leta lägenhet också, det är inte lätt. Nu kikar jag på bytes och uthyres på Blocket och förhoppningsvis får jag napp. Det lööööser sig, det mesta gör ju faktiskt det!
Om ni undrar om jag faktiskt kom ut i spåret igår, så gjorde jag det. Däremot gick det sådär. Egentligen behöver jag nya skor, de här får mig att springa på utsidan av foten och jag får lite ont i vänster benhinna. Men det har ju gått tidigare så när benen vänjer sig så blir det nog bra ändå. Skor står inte på inköpslistan just nu.
Idag har vi verksdag på jobbet. Vad exakt det innebär vet jag inte riktigt, men det är iaf inte en normal arbetsdag. Det ska bli kul att göra något annat 🙂 So long!
Duktig matte
Mitt springande och även min mathållning är saker som dyker upp här titt som tätt. Man kan ju som läsare ana att när det blir tyst så har motionen antagit en mer promenadliknande karaktär och så kan det mycket väl vara. Framför allt när tiden känns knapp och jag reser en del så är det första att prioriteras bort motionen. Undantaget är hundarnas motion, givetvis. Deras träning och promenader är ju prio ett, oavsett hur stressad jag är. Men så fort jag bor på samma ort i en vecka eller två i sträck så börjar jag fundera på att springa. Oftast krävs några dagars uppstart medan hjärnan vänjer sig vid tanken, men sen plötsligt står jag där i kompakt mörker med pannlampa och reflexer på hundarna och för lite kläder för att överleva en promenad i saktare tempo än jogg.
Hela mitt motionerande bygger egentligen på någon form av cirkelresonemang under längre tid. Ungefär såhär:
- Jag går upp nåt kilo, känner mig tjock och otränad. Magen putar ut och jag vantrivs med mig själv
- Jag bestämmer mig för att leva ett nytt liv och ändrar om lite i kosten och börjar springa
- Jag håller igång springandet och kosten, äter inte godis och känner mig rätt hälsosam – skönt!
- Något händer som en stressig period på jobbet, resor i jobbet, resor privat osv så jag missar både att springa och äter förmodligen rätt dålig mat vilket är en följd av att det är svårt att hitta hälsosam vegetarisk mat på många hak på diverse svenska småorter. Jag känner ändå att det är helt ok, kosten överlag funkar men jag slarvar mer, vikten är hyfsat stabil och jag mår bra
- Jag börjar lägga på mig nåt kilo, men tycker fortfarande att det är ok. Vad fasen liksom, man måste ju inte vara pinnsmal. Lite hull har ju aldrig skadat någon 🙂
- Det är inte ok längre! Magen putar, vantrivseln har startat! Tillbaka på punkt 1!
Så just i dagsläget befinner jag mig mellan 1 och 2 eftersom ja ändå inte kan påstå att jag har ändrat om mitt liv bara för att jag har lyckats springa en gång. Ja, för jag lyckades alltså pallra mig ut i det kompakta mörkret i måndags. Och kanske kan jag lyckas även idag? I så fall så kanske jag snart är på punkt 3! Målet är såklart att stadigt ligga på punkt 3 och framför allt hoppa över punkterna 1 och 6, de är ju rätt onödiga ändå. Eller hur?
Ett erbjudande som man inte kan neka
Apropå hund har bjudit in den trefaldiga världsmästaren Lisa Frick i sommar och jag anmälde intresse för att gå kursen i tron att jag aldrig skulle få en plats eftersom deltagarna handplockas, men igår fick jag ett mail på facebook om erbjudande om en plats! Fantastiskt kul 😀
Lisa Frick utmärker sig genom att vara före hunden hela tiden för att ge den mest optimala vägen och hennes handling är underbar att titta på! Hon bara flyter fram 🙂 Jag, som istället hamnar i vägen för min hund i tid och otid, har ju MASSOR att lära från henne! Kolla in detta från VM i år!
Men, smolket i bägaren är ju att kursen är rätt dyr! Och att vi, som säkert ingen har missat, köpt ett hus! Med 7 rum utan möbler! Och en gräsmatta på 3000 kvm utan gräsklippare! Och vi måste köpa en bil till!
Så, vad gör man? Säljer sin själ? Sin kropp? Eller ska man kanske ta och börja med att rensa i förrådet? Ett par carvingskidor som knappt är använda kanske nån vill ha, böcker i mängder går väl att sälja eller? Halsband och sele som Monster växt ur? Vi ska ju ändå rensa förrådet när vi flyttar så en hel del kommer ju ändå dyka upp ur lådor som man glömt att man har och då troligen inte heller saknat. Ska jag köpa paracordrep och börja sälja halsband? Sy upp täcken i vinter till frusna hundar? Har ni förslag så dela med er 😀
Projekt Fixa pengar till Frickkurs är påbörjat 😉
Ridhusträning, 90 år och lite lagom ångest – igen!
Söndagen har gått i ett! Jag vaknade sent och har känt mig utvilad hela dagen, en fantastisk känsla! Det är allt bra viktigt att sova 🙂 Vovvarna och jag pallrade oss iväg på ridhusträningen vid 12 och som vanligt så kände jag mig stressad. Egentligen var det helt onödigt eftersom alla var färdigtränade 20 minuter innan sluttiden, men det är väl svårt att vänja sig av med det. Anledningen är nog framför allt att jag är en uppvärmningsfascist och jag känner inte att det räcker att värma upp innan vi bygger kombinationer (om inte mina jyckar kan vara lösa när vi bygger såklart, men det skulle ju bli en faslig röra om alla hundar var det) utan jag vill gå ordentligt precis innan jag kör. Så tränar vi ju alltid på sommaren, bygger, värmer upp och kör direkt. Men på vintern är tiden begränsad och många värmer upp sina hundar innan vi bygger, sen får hundarna vänta (och kallna) innan vi kör. Man får ju såklart göra som man vill med det, men eftersom Troll skadade sig rätt allvarligt och aldrig egentligen blev bra just vid en vinterträning där han inte var tillräckligt uppvärmd så är jag nojjig. Mina hundar SKA vara tillräckligt uppvärmda, oavsett om det inverkar på träningstiden eller inte.
Nu var det ju så att vi ändå hade tid, men jag blev ändå stressad. Förmodligen mest av gammal vana, hade jag kollat på klockan ordentligt så hade jag ju insett hur läget var och lugnat ner mig. Hets är en känsla som alltid är närvarande på vinterträningen, både hos hundarna och hos mig och kanske borde vi försöka oss på lite mind-fulness innan vi kliver in i ridhuset? Ett bättre mentalt läge för att klara träningen med dess höga ljudnivå och folk som står och väntar på att jag ska bli klar? Kanske andas i fyrkant, spänna höger knytnäve hårt och slaaaaappna aaaav…
Själva träningen gick faktiskt riktigt bra. Monster var vändbar och lyssnade fint även idag, ett par rivningar som tack och lov är väldigt sällsynt på tävling, bra kontaktfält och fint slalom. Jag tror att med ett par träningspass i Jönkan under veckan så kommer vi vara i toppform till Vårgårda nästa helg!
Efter träningen åkte vi i ilfart till Tornby för inköp av kattsand och blomma till farfar, sen ut till pappa för firandet av densamma! Farfar alltså, som faktiskt fyller hela 90 år idag! Fantastiskt nog bor han fortfarande i sitt trevåningshus, städar och lagar all mat själv, klipper gräset i den stora trädgården och kör dessutom bil! Han var kanske mindre nöjd med att fylla 90, men jag tror att han kände sig nöjd med dagen – och tårtan! – ändå.
Förstås pratade vi om huset och om hur vi ska lösa allt med badrum osv. Lite ångestpåslag fick jag, igen, men jag ser ändå mest fram emot det! Bara en sån sak som att vi ikväll måste tvätta 7 maskiner på 4 timmar, tänk att få slänga in en tvätt när man vill och slippa detta maratontvättande varannan vecka! Och tänk att få hänga upp tvätten utomhus! Pascal har inte ens gjort det en enda gång i sitt liv! Äntligen ska han få hålla i och använda en klädnypa, vilken lycka 😀
Jag måste berätta dagens roligaste kommentaren också, den fällde min lillebror Alexander, 4 år, när han tog delade ett ballerinakex och glatt utbrast ”Titta en tutte! Precis som mammas!” 😀 Helt klockrent 😀
Tre 5-felare och en disk
Klockan stod på 04.30, en LÖRDAG, men vad gör man inte för att tävla agility? Denna gång var Nynäshamn och fyra starter i klass 2 målet! Först ut kom agilityklass 2A, en rätt lätt bana som jag trodde vi hade som i ett liten ask tills att jag vinglade till vid näst sista hindret och drog Monster förbi hindret!! FAN liksom. Men Monster var i hand hela tiden och gick jättefint!
Efter agilityklass 2A kom agilityklass 2B och början gick kalas, sen fick vi strul på ett hinder när Monster hamnade på fel sida och när vi väl rett ut det så var jag på fel ställe och sen blev det tokstrul och vi diskade oss. Men upploppet blev bra! Filmen sparar vi på hårddisken, men inte på Youtube 😉
Hoppklass 2A var speciell på det sättet att den hade en valfri slalomingång! Det innebär ju att ingången blir galet svår oavsett vilket håll man väljer. Jag höll på att tappa Monster in i en tunnel, fick tillbaka honom och så missar han ingången och tog andra porten.. Fan igen. Men i övrigt ett bra lopp!
När jag gick in för sista loppet upptäckte jag att min högra sko inte var knuten! Pinsamt att stå framför första hindret och knyta skorna, men vad gör man? Det går ju inte att springa med skosnörena flygande! Loppet kändes riktigt fint, men så fick vi en retlig vägran på ett hinder. Det var liksom temat, ett litet fel i varenda klass!
Positiva bitar från dagen är:
- Ett Monster som lyssnar, är mjuk i skallen och jäkligt rolig att köra!
- Inte en enda rivning!
- Det kändes stabilt och tryggt att köra!
Negativa bitar:
- Jag står i vägen så att det bli större svängar än nödvändigt på flera ställen!
- Jag måste vara mer bestämd och tydlig så att Monster tar hindren! Inga fler fåniga vägringar nu tycker jag!
- Ännu mer upploppsträning! Vi tränar massor på det, men ännu mer behövs 🙂 Inte en kombination utan upplopp!
Life of Monster, Yeti & Jinn 