The båtten is nådd, but the topp is yet to come

Jag kan ju få anledning att revidera botten i framtiden, men just igår kändes det rätt eländigt efter det andra loppet. Sådär riktigt eländigt så att jag gick ut i skogen och tjöt en skvätt, tjöt av besvikelse och frustration över att vi så sällan får till det på banan! Ibland blir man ju så less över de små marginalerna i agilityn samtidigt som att det är det som ger sporten sin charm. Eller ja, igår var jag kanske mindre övertygad om charmen 😉

Jag har ju en hund som jag tycker är grym, han är glad, snabb och rolig att jobba med, entusiastisk och ja, helt fantastiskt, men han är också SVÅR! Svår för att han är så oerhörd lyhörd och kan vända på en femöring från ett hinder för att jag vrider mig någon cm åt fel håll samtidigt som han passagen efter kan låsa på ett hinder och bara tokdra dit utan omöjlighet att få stopp på honom. Gör jag minsta misstag är det kört och med denna glada bomb till hund så är det ofta kört även om jag inte direkt gör något fel heller. Jag tänker till exempel på ett tillfälle på Öland i augusti när han  på flera banor drog in i tunnlar från alla möjliga och omöjliga håll och jag inte lyckades stoppa honom trots att jag hade uppåt en 7 meter på mig och vrålade så att rösten sprack.

Nu har ni fått facit innan frågan egentligen, för hur gick det då? Eller rättare sagt, VAD var det fick mig att gråta?

Jo lördagens resultat var skapligt glömda och agilitytvåan började. Monster och jag klev in med mycket bättre attityd både han och jag och satte ett riktigt skapligt lopp. Jag gjorde ett aningens sent framförbyte som såhär i efterhand borde ha varit ett blindbyte, hamnade i vägen och Monster rev. Vi fortsatte och efter A-hindret var det en sån där typsik situation som Monster har svårt för; ett hinder rakt fram och gungan 90 grader åt vänster. Han genade (naturligtvis) och drog mot gunga. Jag fick stopp på honom(!) och fick tillbaka honom på rätt spår och vi avslutade på rätt köl, 10 fel, men en prima känsla!

Just den goa känslan gjorde att jag hade riktigt goda förhoppningar om hoppklassen! Det var en skapligt svår bana men det kändes som att den här kan vi sätta, nu jäklar! Sen gick vi in, satte starten typ helt perfekt, sen borde jag ha valt min ursprungsidé om handling, men det gjorde jag inte så Monster drog förbi en mur, flög över långhoppet som inte alls skulle tas, jag tog tillbaka honom, han flög in i slalom, sen kom vi rätt några hinder innan han flög ur slalom för tidigt och rakt in i en (fel) tunnel och då blev jag lite trött. Helt galen liksom, tog alla hinder som inte skulle tas.

Så. Suck. Nederlag. Besvikelse.
Då ville jag lägga ner. Börja med den där omtalade knypplingen istället. Bara få vara ledsen ett tag. Inte bli peppad, bara tröstad. Bara få känna att vad fan kan vi inte sätta det för? Bara. Vara. Ledsen.

Nästa känsla är ju märklig. Det är nämligen revanschlusten som kryper fram. Hela tiden jag var kvar på tävlingen ville jag ju bara in igen! Fasen, jag vill ju sätta den där banan! Vill testa att plocka upp honom över det där hindret istället och springa på andra sidan av muren. Hade inte saker skitit sig innan så hade han kanske lyssnat där i slalom också? Nu vill jag ju bara bygga upp den där banan och köra igen! Vad fan liksom, det här ska vi ju klara!

Återigen nästa känsla. Analysen. Varför blir det såhär, vad ska jag göra? Och det enda svaret är ju att träna mera. Det mer komplicerade svaret är VAD vi ska träna på. Jag hinner ju inte allt. Vi behöver träna på svängar och runt, på att jag ska springa på, på att bromsa innan svängar och på slalom med olika ingångar. På gungan stående på frestande ställen, på att svänga tajt ut ur en tunnel, på att skicka och springa, på att våga blindbyta, på serpentiner och på staket och threadlar och på staket som är vridna åt det svåra hållet. Och på… ja listan tar ju inte slut! Att kunna träna oftare är ju en del och även att träna mer banor och gärna banor med många hinder. Träningar som är svåra att få till såhär års när alla hinder står inpackade i skjul och ridhus och när antingen många ska samsas om VAD man ska träna på eller så är man själv och inte riktigt kan släpa ut alla hinder, bygga och sen släppa in dem igen.

Som tur är kommer ju våren. Då även en vår med en alldeles egen paddock. Utan hinder visserligen men jag planerar att bygga det som går att bygga och köpa begagnat det jag kommer över. Mina träningsmöjligheter KOMMER att bli bättre med tiden, det är något som jag får luta mig emot. Att kunna träna hemma gör det så mycket enklare! Innan dess får jag göra det bästa av situationen, träna kombinationer när jag kan och hänga med på träningar när det går. På torsdag ska jag till exempel träna med Cissi och Johanna i en hall i Mullsjö! Det ser jag jättemycket fram emot!

Så till slut. Jag tokälskar ju min galna knäpphund. Älskar hans entusiasm, hans glädje. Kombinationen av gosig soffhund och träningsnarkoman. Hans knäppa idéer om att vissa hinder är roligare än häftigaste berg-och dalbanan på Liseberg och glasstårta på samma gång och måste tas NU. Han är inte lätt att köra och jag får ingenting gratis förutom den rena ogrumlade glädjen över att få köra en sport som jag älskar med en hund som jag aldrig har behövt övertala till att agility är det roligaste som finns. Vi har visat att vi kan köra riktiga katastroflopp, men vi ska banne mig se till att visa att vi kan sätta de där riktigt fina dunderloppen som bara suger i magen också. Vi är bara inte riktigt där än. Men. Vi. Ska. Komma. Dit. Banne. Mig.

Publicerat på 26 november 2012, i Agility, Monster, Tävla. Bokmärk permalänken. 10 kommentarer.

  1. Klart ni kommer dit!! Ni kommer bli farliga när allt klaffar! Fast jag förstår frustrationen, ibland får man bara vara ledsen och besviken.

    Då kanske vi skulle träna den där hopp tvåan på torsdag? Vill du det?

    Gilla

  2. Jag vet precis hur det känns, man har alla förutsättningar men det vill sig liksom inte. Visst, nästa gång… men man vill ju sätta nollan NU.

    Angående det där med VAD ska man träna, för man måste ju ransonera, det gäller nog alla.
    En tanke som jag hade med mig när jag började träna Kelli inför Rättvik var att träna på känslan att göra rätt. För att höja självförtroendet och vänja oss vid att köra felfritt, att agility är enkelt. Nu var det inte så lätt att genomföra och jag har inte haft tillfälle att utveckla, men jag tycker ändå idén känns bra.
    För oss innebär det kombinationer (gärna långa) som jag vet att vi kan sätta (det är så lätt fastna i att bara träna utmaningar). Sen är min tanke att när känslan sitter, lägga på svårare saker.
    Ingen aning om det är något som skulle passa för dig men ville bara dela med mig lite 🙂

    Gilla

    • Det där känns väldigt vettigt! Jag har nog lätt i att fastna på svårigheterna och nöta dem, men då tappar man ju lätt helheten.

      Jag ska ta med mig det!

      Gilla

  3. Evas kommentar låter bra tycker jag! Att få känna flytet ofta skadar nog inte även om svårigheterna inte är där då. Klarar man inte av att TRÄNA med flyt.. hur ska man då göra det på tävling?

    och man FÅR vara tjurig, deppig och arg ibland!

    Gilla

    • Tack Ida 😀 Man behöver ju faktiskt få deppa 😛 Oftast blir jag glad ganska snabbt igen bara jag får vara ledsen en stund 😀

      Och med flytet, visst är det så!

      Gilla

  4. Klart ni kommer! Kör på Evas idé – låter prima! kram vännen

    Gilla

  5. Visst kan det kännas hopplöst när man aldrig får några resultat, men du har ganska många ”nästan-lopp” nu på slutet så rätt var det är så kommer ni ju sätta den där nollan. Ni tog ju pinnar i augusti och det är ju inte så länge sen om man ska se det i tid, även om det är ett antal lopp sedan dess.

    Kom tillbaka om 1,5 år om du inte tagit någon pinne innan dess, för det var precis så lång tid det tog för Yra att ta den sista pinnen i klass 2, och då börjar det ju bli lite länge mellan varven 😉

    Men visst får man vara deppad också, bara du inte börjar med knyppling för då kommer jag ju bli av med en av mina bästa agilityvänner och det går ju inte!

    Kram

    Gilla

%d bloggare gillar detta: