Ida inspirerade mig till en blogg idag utifrån sitt tema om hur man kan göra sagor och barnsånger lite mer jämställda. Eller lite mindre mansdominerade kanske man ska säga.

Bechdeltestet är ett test man kan göra på film. Det är väldigt enkelt, en film klarar testet om det finns fler än en kvinna som har en namngiven roll i filmen och att de två pratar med varandra om något annat än män. Det är skrämmande få filmer som uppfyller detta. Män i filmer pratar ofta med varandra om annat än kvinnor, de är huvudpersoner medan kvinnor är accessoarer, något som mannen kan ha som prydnad, en snygg statussymbol, något man kan ligga med eller använda på något annat sätt. Det finns ofta en kvinnlig huvudperson i filmer, men ofta är hon ensam tjej i en flock av män. Och hon är alltid snygg. Fula tjejer gör sig liksom inte på film eller tv, oavsett ålder. Det är bara om hon ska vara avskräckande som hon kan vara ful, men då är hon äckligt ful. Alldagliga vanliga tjejer med en och annan cellulit finns alldeles för sällan. Det finns liksom inget utrymme för tjejer som vaknar utan makeup och som har mens en vanlig tisdag. Tjejer som är busiga, råkar fisa vid fel tillfälle, bjuder på sig själva eller ve och fasa inte har rakat sig under armarna.

Märkligt nog stämmer det här även på barnböcker och barnfilmer. I Bamse är det till exempel alltid Lille Skutt och Skalman som hänger med på äventyr medan Brummelisa sköter hemmet. I Kalle Anka finns långa rader av äventyrslystna manliga figurer och några få kvinnliga som främst bryr sig om läppstift och fina middagar. Christopher Robin har inte ett enda tjej-mjukisdjur i Sjumilaskogen och Smurfan är märkligt ensam av kvinnligt kön i Smurfbyn. Tjejer är passiva, söta och nästan alltid ensamma. Finns det flera pratar de sällan med varandra och gör de det så handlar samtalet allt som oftast om någon av de manliga huvudrollsinnehavarna. Troligen han som är sötast.

Jag vill inte att mina framtida barn ska växa upp med de här stereotyperna för hur tjejer och killar ska vara, jag vill att tjejer ska växa upp utan att känna att de måste vara söta eller ha fin kläder. Och jag vill absolut att de ska ha härliga roliga förebilder som har intressen utöver killar, kläder och smink. Är det för mycket begärt av författare, manusförfattare, serietecknare och regissörer?

Jag tycker inte det. Gör du?