Den svåraste utmaningen i agilityn (kanske i alla sporter?) är att fortsätta kämpa och ge 100 % i varje lopp även när det inte går bra. När femfelarna och diskarna slåss om att vara flest och när nollornai långa perioder lyser med sin frånvaro. När jag tänker efter ett par riktigt bra lopp att ”nu lossnar det!” men att det inte gör det. Att nästa gång vi står där så gör vi ett dåligt lopp – igen. Hur behåller man skärpan, hur laddar man om, hur kan man satsa 100 % i varje lopp –  även om det lopp man nyss körde gick åt skogen?

Under våren har jag ibland tyckt att det inte är särskilt kul. Kompisar rusar upp i klasserna med sina hundar och plockar pinnar till höger och vänster. Kompisar som stannar kvar i klass 2 för att få mer erfarenhet på sina unga hundar samtidigt som jag har en inte längre jätteung hund som är i klass 2 för att vi helt enkelt inte lyckats ta fler pinnar än så. Det är inte utan att självförtroendet blir lite lågt och motivationen sjunker när jag så sällan får belöningen i form av ett lyckat resultat.

Samtidigt är det här ju det roligaste jag vet. Att träna och tävla, att hänga runt banan med kompisar och att sätta en sväng, en slalomingång eller en dold tunnelingång så att man känner att det gick fasen inte att göra det här bättre! Att känna flow i en sekvens och att helt och hållet vara ett team. Vi har aldrig behållit den känslan i ett helt lopp, men delar av lopp kan minsann kännas så! Och då är det ju underbart roligt!

Vi ska strax åka till Karlstad och mitt mål är att fokusera på det roliga. De bra bitarna i loppen, inte de dåliga. Att vi ska vara ett team som bara går in och gör det roligaste vi vet! Jag vill naturligtvis nolla, men det allra viktigaste är att vi faktiskt ha roligt tillsammans. Att vi ska hitta en flow, en rytm där vi dansar fram på banan, snabbt och tajt.

För det här är ju faktiskt det roligaste jag vet 😀