Månadsarkiv: juli 2013

Häng både här och där

Det blev en lugn förmiddag i Karlstad med campinghäng och en promenad med sjöutsikt som hade helt klart för lite sjöutsikt och som dessutom var lite för lång. Yeti ska inte gå så långt så jag har burit och burit. Jag kände mig som en schimpans redo att gå knoggång efter den svängen.. Men de stora pojkarna var ju nöjda såklart 🙂

Vi har iaf haft härliga dagar på Skutberget! Negativt – att min addpocket blev snodd när jag glömde den på toa..
Positivt – det mesta annars!

Lägret på First Camp!

20130715-210740.jpg

Troll har en oslagbar min 😀

20130715-210835.jpg

Yeti har lite problem med mitt tältstängsel.. Och behandlar stängslet med viss nonchalans!

20130715-211037.jpg

Vi åt lunch mitt i Karlstad och stackars Yeti blev nog lite chockad av allt folk. Snäll som ett lamm var han och spanade på folk i mitt knä 🙂

20130715-211355.jpg

Nu är vi på Örebros BK och jag är lite trött. Man blir inte direkt utvilad av att ha en valp som vaknar tidigt och hoppar i ansiktet på en! Och inte vill han somna om när han kissat heller. Men utöver det så är han väldigt snäll i tältet! Sover snällt när han somnat och sover lugnt trots att man kan höra både folk och fä på morgontimmarna. I morse trodde jag nästan vi fått in en fiskmås inne i tältet eftersom jag hörde vingarna mot tältduken men de flög nog bara väldigt nära. Och lillen skällde inte ens! Bara Monster såg väldigt förvånad ut 🙂

Två dagar i Karlstad!

Mitt tema för helgen var att hitta glädjeämnen och att ha roligt! Det har jag också haft, riktigt roligt! Vi har campat med vänner, grillat med hela Linköpingsgänget och kört riktigt härliga lopp!

Igår inledde vi med hoppklass som kändes rätt lätt. Monster kändes fin och mjuk men gick ut ur slalom.. En 5a och med en tajt referenstid blev det ett par tidsfel också.

Agilityklassen kändes absolut sämst för helgen, en disk för att Mon kände att han var tvungen att sätta en tass på balansen när han inte skulle det. Jag fick ingen riktig känsla för banan innan utan tyckte den var svår. Borde nog bygga den och köra den igen 😉

Idag inledde vi med en hoppklass med en svår sekvens med en hinderpassage väldigt nära slalom. Jag hann inte ett framförbyte och Monster landade i slalomet… Disk, men nolla utöver slalomfadäsen och, viktigast av allt, en väldigt härlig känsla och en hund som kändes mjuk och följsam!

Sist ut för helgen var agilityklass och banan var riktigt rolig! Vi gjorde nog bland det bästa lopp vi gjort! Känslan av flow fanns där nästan hela tiden och vi hade vad jag kunde se bara två sekvenser där vi tappade tid, båda ställen där många diskade sig och jag safeade. MEN tyvärr fick vi med oss en retlig rivning! En 11e plats räckte det till och tredje bästa tid.. Känslan i loppet var fantastisk och Monster och jag jobbade ihop som ett riktigt team!

Totalt sett en riktigt bra tävlingshelg trots uteblivet resultat! Nu har vi varit så nära så nära att nolla hela 3 av 4 lopp i helgen och Monster har varit fantastiskt rolig att köra!

Värmlandsrallyt är nu över för vår del och vi hänger kvar i Karlstad en natt till för att ge Monster en vilodag innan kursen för Lisa och Thereza! Imorgon åker vi mot Örebro 🙂

20130714-210754.jpg

Att behålla glädjen

Den svåraste utmaningen i agilityn (kanske i alla sporter?) är att fortsätta kämpa och ge 100 % i varje lopp även när det inte går bra. När femfelarna och diskarna slåss om att vara flest och när nollornai långa perioder lyser med sin frånvaro. När jag tänker efter ett par riktigt bra lopp att ”nu lossnar det!” men att det inte gör det. Att nästa gång vi står där så gör vi ett dåligt lopp – igen. Hur behåller man skärpan, hur laddar man om, hur kan man satsa 100 % i varje lopp –  även om det lopp man nyss körde gick åt skogen?

Under våren har jag ibland tyckt att det inte är särskilt kul. Kompisar rusar upp i klasserna med sina hundar och plockar pinnar till höger och vänster. Kompisar som stannar kvar i klass 2 för att få mer erfarenhet på sina unga hundar samtidigt som jag har en inte längre jätteung hund som är i klass 2 för att vi helt enkelt inte lyckats ta fler pinnar än så. Det är inte utan att självförtroendet blir lite lågt och motivationen sjunker när jag så sällan får belöningen i form av ett lyckat resultat.

Samtidigt är det här ju det roligaste jag vet. Att träna och tävla, att hänga runt banan med kompisar och att sätta en sväng, en slalomingång eller en dold tunnelingång så att man känner att det gick fasen inte att göra det här bättre! Att känna flow i en sekvens och att helt och hållet vara ett team. Vi har aldrig behållit den känslan i ett helt lopp, men delar av lopp kan minsann kännas så! Och då är det ju underbart roligt!

Vi ska strax åka till Karlstad och mitt mål är att fokusera på det roliga. De bra bitarna i loppen, inte de dåliga. Att vi ska vara ett team som bara går in och gör det roligaste vi vet! Jag vill naturligtvis nolla, men det allra viktigaste är att vi faktiskt ha roligt tillsammans. Att vi ska hitta en flow, en rytm där vi dansar fram på banan, snabbt och tajt.

För det här är ju faktiskt det roligaste jag vet 😀

Monster och Yeti leker :)

Monster börjar komma över sin depression över att vi fått en valp och har flyttat tillbaka till soffan från hallen. Nu ligger han på rygg och blir kliad på magen och gosar ikapp gosunderskottet som blivit sen Yeti flyttade hit. Ett tydligt tecken på att han börjar acceptera Yeti är att de faktiskt har börjat leka! Kolla in det här 😀

Yeti själv börjar bli väldigt långbent, han vägde 9,2 kg i måndags och öronen börjar stå upp! Jag har inget dagsfärskt foto på honom, men här är ett par som är nån vecka gammalt. Han ser redan liten ut på de här fotona 🙂

liten_IMG_1493

Yeti har även kollat på fåren. De var mest stora och lite läskiga och Yeti hälsar att för dagen är fårbajs mer intressant än själva fåren 😉

lite_IMG_1623

Goda hjältar

Vem är din hjälte?

Pascal och jag kollade på nya Stålis-filmen häromdagen och i en scen blir den unga -Clark Kent mobbad av några andra barn. Clark vill slå tillbaka men behärskar sig och efteråt säger Clarks pappa att man måste välja vilken typ av människa man vill vara. Vill du vara god eller vill du vara ond?

Jag tycker det här är en avgörande fråga som man borde ställa sig lite oftare, typ varje dag eller så. När (om) jag får barn vill jag att just den här frågan ska vara närvarande i alla beslut hen tar. Är det här ett bra beslut jag håller på att ta eller är det ett dåligt?

Jag ställde en fråga för ett tag sen här i bloggen om man ska göra det man vill även om det kan innebära att andra människor påverkas negativt. Jag fick flera svar som var rätt eniga –  ja, man ska göra det som känns rätt för en själv även om det inte är vad andra människor tycker att man ska göra. Men svaret på min fråga beror helt på kontexten i frågan. Vad innebär mitt beslut för mig själv – varför vill jag göra just det här valet? Är det av egoistiska skäl, av ekonomiska skäl eller för att det är det val som känns allra bäst innerst inne, i djupet av mig själv? Nästa steg är att fråga sig – vad innebär detta för andra? Många gånger spelar det knappast någon roll. Vad jag väljer till middag eller om jag råkar äta hela chokladkakan istället för att bryta en rad påverkar sällan andra varelser, men om det du gör riskerar att skada andra människor eller djur, då är det på sin plats att tänka en gång till.

Jag tror nämligen att en stor anledning till att världen ser ut som den gör (klasser i samhället, kriminalitet, våld, djur som föds upp inom djurindustrin, rika människor som blir ännu rikare på andras bekostnad osv osv) beror på att alldeles för många människor tar beslut som endast är tillgodo för sig själva. Jag tror knappast att många som tar beslut som påverkar många varelser negativt inte ens frågar sig själv om beslutet känns rätt utan snarare enbart går på ekonomiska intressen. Ett exempel, jag tror sällan att människor som har djur på ett sätt som för mig är djurplågeri (som i ett normalt grisstall) vill grisarna illa. Djurhållarna tycker säkert att det skulle vara trevligt med större boxar, mer halm och möjlighet till utevistelse och dagliga lerbad för grisarna, MEN eftersom det skulle kosta mycket mer så låter de det ekonomiska intresset gå före och empatin får stå åt sidan och trängas med grisarna i trånga skitiga boxar inomhus.

Eller ett annat exempel, du och dina vänner har en picknick och äter mat som genererar en massa skräp. Du tycker att det känns jobbigt att städa efter dig utan tar beslutet att låta allt skräp ligga kvar i naturen för att bespara dig själv jobbet att gå till papperskorgen. Du sparar energi, men det får gå ut över djur och natur istället.

Lösningen är alltså att INTE enbart gå på vad som gynnar en själv och sätta sig själv som individ först och främst, utan att tvärtom, tänka större och använda empati och medkänsla för att ta rätt beslut.

När jag och P pratade om det här så kom vi in på förebilder och att vi i samhället har väldigt många förebilder när det gäller att lyckas i affärer och med ekonomi. Däremot är det lite klent med förebilder som sätter sina egna intressen åt sidan för att ägna sig åt det goda. Visst har vi martyrer som dött för det som de trott på, men var är de idag? Eller finns de kanske där men är lite mer anonyma än de rika som hörs och syns allra mest? De bra sakerna i vårt samhälle beror allt som oftast på de här lite tysta hjältarna. Att vi har fri abort till exempel, eller att vi har kvinnlig rösträtt. Att det är olagligt att våldta, slå barn är ingenting som bara plötsligt hände. Att vi har preventivmedel, att vi har skapligt stränga regler för djurhållning skedde inte av en slump. Bakom alla bra saker som vi idag tar för givet finns det tysta hjältar som slagits för medmänsklighet, för rätten att få bestämma över sitt eget liv!

De goda hjältarna av idag ser vi mest av på film. Stora och starka män(!) som bryr sig om barn och som vill rädda världen. Snygga är de och  allt som oftast har de en mantel som fladdrar i vinden. De måste allt som oftast ha ett alter-ego för att skydda de som de älskar mot de onda människorna som bara bryr sig om pengar och makt. Men var är de här stora hjältarna i vår verklighet?

Mina hjältar är de som gav sitt liv för att världen skulle förändras, som Martin Luther King. Även Elise Ottesen-Jensen som jobbade så hårt med kvinnosaksfrågor i Sverige under 1900-talet. Andra av mina hjältar lever och verkar ännu, som Camilla Björkbom, ordförande i Djurens Rätt, som alltid står på djurens sida. Även Pelle Strindlund som har skrivit Jordens herrar – läs den, Jean Kilbourne, som föreläser om reklam och kvinnosyn, Jonathan Safran Foer som har skrivit Äta djur – läs den med! Och fler finns det! Vad särskiljer de här människorna från andra? Jo de tänker och handlar för att hjälpa djur och människor, inte för att de tjänar pengar på det, utan för att de är goda människor.

Det vill jag också vara.

Ett inrett gästrum!

Igår lånade vi ett gratissläp på Selstore och åkte till Norpan. Målet var min moster Bitte som ska flytta till en mindre lägenhet och har för mycket möbler. Vi fick med oss en schäslong, en fåtölj och ett litet bord, lagom för att tillsammans med en lampa och lite inramade foton på Freddy och Troll möblera ett av våra tomma rum till ett gästrum! Schäslongen går att fälla ut till en dubbelsäng, perfekt! Nu har vi ”bara” två ommöblerade rum i huset 🙂

20130711-005100.jpg

Jag måste visa det helt underbara sadelskyddet jag fick också! Handvirkat och fantastiskt gulligt!

20130711-005217.jpg

Vi har även börjat skrapa på vårt staket. Mycket lavar växer det där.. Några brädor behöver bytas ut men det mesta går nog att måla. Ett drygt jobb, men förlänger det staketets liv med några år är det nog värt det.

Vad jag gör

Den här veckan är vigd åt att få saker gjorda. Och Värmlandsveckan senare i veckan, men dit är det ännu långt 😉

Först ut: häcken!
Före:

20130709-091351.jpg

Och efter:

20130709-091418.jpg

Tanken är att komma emellan häck och staket för att måla staketet, men först måste mossa och lav bort. Tanken var att tvätta bort det med högtryckstvätten men det gick inte så nu får det bli stålborste och skrapa istället.

Nästa projekt är bilen. Varje år gör jag en djuprengöring där jag tar bort att asfalts- salt- och rostfläckar med vax. Det tar en himla tid och igår satt jag nog fyra timmar och blev klar med halva bilen.. Men fint blir det och jag tror nog att det förlänger bilens liv!

Vänstra delen är klar, högra ännu inte påbörjad. Stor skillnad va?

20130709-094734.jpg

Till sist en bild på mina fina pojkar 🙂

20130709-094802.jpg

En pinne i Österåker!

Jag, Disa, Pascal och fem hundar klämde in oss i min bil och åkte till Österåkers klass 2-dag i fredags! En hoppklass och två agilityklasser är helt enkelt receptet p åen lyckad fredagskväll 😉

Först ut var hoppklassen där vi faktiskt nollade, kom trea och fick en pinne! Det var en mycket trevlig bana både ur säkerhetssynpunkt och handlingsmässigt och jag är riktigt nöjd med Monster! Ett missförstånd vid ett bakombyte (träna mera!!) innan slalom gjorde att vi tappade tid, dessutom fastnade han i den första tunneln och kom ut betydligt senare än vad jag tänkt, men i övrigt kändes det väldigt fint! Inga stora svängar eller tapp, bara ett flytigt och trevligt lopp 🙂

I den första agilityklassen var det uppenbart att vi måste träna mer på ”runt”, men när jag kollar på filmen syns det att han inte riktigt lyssnade utan sprang rätt över fötterna på mig för att ta hindret båda gångerna man skulle runt hinder i banan. Slutet kändes riktigt fint iaf!

Sista agilityklassen gick riktigt bra förutom en femma på slalomingången och ett missat hinder där jag förmodligen var otydlig. Ett lopp som kändes riktigt fint ändå!

Totalt sett är jag väldigt nöjd! Monster kändes väldigt fin och jag kan konstatera att vi i träningen verkligen ska fokusera på banor och inte kombinationer. Vi behöver flytet och det är när vi nästan bara tränar banor som vi lyckas på tävling. Färre träningspass där vi kör en bana en eller ett par gånger är modellen för oss 🙂

Mattehjärtat rusar

Två gånger igår fick jag stora skräcken. Hujedamej alltså.. Först sprang han nästan på en huggorm! Den ringlade på stigen men som tur var lade inte Yeti märke till den, däremot sprang han så nära så nära, bara ett par cm bredvid.. Jag skrek rakt ut lockade och då kom han, tackolov..

Chock nr 2 kom när han nästan dök ner i ett grävlingsgryt.. Den gången kom han INTE på inkallning utan jag kastade mig fram och högg honom i svansen och drog ut honom.

Hjälp alltså, jag kommer ha fått en hjärtattack innan han växer upp om det ska fortsätta såhär..

20130701-093911.jpg