Synen när jag och Yeti galopperade över åkrarna i söndags måste varit ganska underhållande. Efteråt var jag helt genomsvett och flåsade så att vinden började blåsa över slätten. Anledningen till språngmarchen var att jag ville komma över på andra sidan flocken och balansera med Yet, men han larvar bara efter fåren. Yet Yetski är nog den första hund jag har som inte är så intresserad av att springa upp och stoppa fåren hela tiden. Han är å andra sidan en stjärna på att driva dem. Han jagar inte, rusar inte, utan tuffar på i ett stadigt tempo efter dem och är rätt nöjd med det 🙂 Men när en kanske inte har lärt valpen ett ligg som dels överhuvudtaget fungerar hos fåren och dels fungerar så pass länge så att man hinner springa över till andra sidan av en fårflock så är det inte helt lätt att manövrera den springande fårflocken och den likaså springande valpen när alla är på väg IFRÅN en själv.

När dessutom den äldsta och den mest rutinerade hunden som är utsläppt för att hjälpa till bestämmer sig för att vara extremt olydig och inte ta ett enda kommando, ja då blir det lite svårt.

Efter ganska mycket av vad vi kan kalla fösningsträning 😉 lyckades jag komma över på andra sidan fåren och träna lite balans. Yeti vill då plötsligt gärna cirkla, men han vänder när jag viftar och då blir det ganska mycket pendlande istället. Men vi fick till ordentlig drivning också. Framför allt har samarbetet mellan Yeti och mig ökat väldigt mycket, han lyssnar, är mjuk och snäll och gör inget dumt. En riktig guldhund 🙂