På lite olika forum har jag de senaste dagarna sett att feminism och djurrätt ställs emot varandra på ett lite tråkigt sätt som om att brinna för jämställdhet mellan könen motsätter att brinna för djurrätt. Det är lite märkligt tycker jag och jag blev faktiskt både förvånad och besviken. Jag har på något sätt haft en känsla av att feminister och djurrättare ofta är ungefär samma personer, eller åtminstone att de kommer ungefär från samma sammanhang. Många som är både feminister och djurrättare är till exempel vänsterorienterade och att ha ett starkt rättesnöre och moral hör till båda tänker jag. Nu tänker kanske flera på extrema veganer som släpper ut minkar i skogen och därmed tycker att jag är snett ute, men förutom att det är väldigt få jämfört med den stora massan så syftar jag inte riktigt på det. Snarare det brinnande engagemanget för att bekämpa orättvisor och missförhållanden, oavsett vad det månde vara! Förtryck är förtryck precis som en gris är en gris även om en klär hen i slips och kavaj och jag har svårt att förstå hur en kan slåss mot kvinnoförtryck och samtidigt tycka att vår behandling av djur är helt okej?

Det som är lite extra spännande när en jämför förtryck inom olika grupper är att det allt som oftast är samma argument som används. Pelle Strindlund beskriver i boken Jordens herrar (som jag refererat till förut) hur samma argument som används för att motivera och förklara att djur behandlas på ett ofta undermåligt sätt i köttproduktionen var samma som användes för att försvara slaveriet. Flera av de argumenten har på samma använts för att försvara att kvinnor inte till exempel borde ha rösträtt. Kvinnor fördummas och kvinnliga egenskaper ges ett lägre värde för att motivera att kvinnor behandlas på ett sämre sätt. Tjejgrejer är sämre än killgrejer, tjejer blir ”hysteriska”, de är känsliga, styrs av känslor istället för intellekt osv. Det är precis samma sak för djuren. Deras högsta önskan är kanske inte att få rösträtt, men att säga att ”djuret vet inget annat, därför gör det inget att en behandlar det illa” är inte ett ovanligt försvar i diskussioner om djurs rätt att få röra sig naturligt, vara utomhus eller få utföra naturliga beteenden. Korkade fårskallar, se dum ut som en ko, vara dum som en åsna osv osv… Vi fördummar helt enkelt djuren för att försvara att vi behandlar dem dåligt. Vi använder till och med djur som skällsord till kvinnor, vilket då nedvärderar kvinnan till samma ”låga” nivå som djuren, till exempel, kossa, sugga, hynda eller bitch, det absolut vanligaste skällsordet till kvinnor i det engelska språket. Att vara djurisk är dåligt, precis som att kvinnliga egenskaper och känslor ofta degraderas till att vara sämre än manliga egenskaper och manligt intellekt (känslor har de väl inga?). Män utsätter dessutom ofta både kvinnor och djur för samma våld.

Ett annat exempel är objektifieringen av djur, att de ses som filé, ull, päls eller ett enda stort juver. Olika köttbitar som sitter på ett djur för att växa till sig, som på den här bilden. Att kossan lider varje gång hon förlorar sin kalv tas ingen hänsyn till så länge hon producerar mycket mjölk.

Delar av ett djur. Bilden kommer härifrån: http://www.sjosalaforlag.se/2012/09/11/1.-jag-%C3%A4ter-k%C3%B6tt-f%C3%B6r-att-det-%C3%A4r-gjort-av-mat.-11801591

Kvinnor objektifieras på samma sätt till att vara ”titts and ass”, något en man använder till sex, eller kroppsdelar som på olika sätt ska sälja något som till exempel en skjorta som den här nedan. Bilden kommer ursprungligen från klädkedjan American apparell, men jag hittade den på det här intressanta blogginlägget som är mycket läsvärt!

Är det skjortan eller stjärten som säljs på denna bild?

Objektifiering är ett stort problem eftersom det leder till att en tappar respekt och empati gentemot objektet. Kon har ändå inga känslor, åsnan hör inte när du använder ”dum som en åsna” som skällsord. Men att tappa respekten för någon gör att vi lättare kan behandla henom dåligt. Om en tänker att ”det är bara en katt” är det lättare att stoppa in senap i rumpan på den och skratta när hen i panik rusar därifrån. Om en inte förstår att en hund är en levande varelse med känslor så tycker en att det bara är roligt att slänga ner en raket i trädgården på en stackars hund och skratta när hen död faller till marken.

På samma sätt, om en är van vid att se kvinnor som slagpåsar, objekt som säljer saker med utmanande kroppsdelar eller objekt som en har sex med (inte tillsammans med) är steget mycket kortare till att ställa sig i kön för att gå in och stoppa upp en flaska i underlivet på en 16-årig berusad flicka.

Att ha medkänsla för djur och att ha medkänsla för människor – känslan är densamma. Att känna igen ett förtryck och att jobba mot det förtrycket – det är samma kamp.

För mig finns ingen motsättning alls.