Ja idag finns inte mycket i mitt liv att blogga om. Sjuk sjuk sjuk och allmänt jättetråkigt.

Däremot finns det otroligt mycket som hänt i världen och i Sverige som är värt att skriva spaltmeter om, men det krävs egentligen lite mer energi än vad jag har just nu. Men faktum är att jag är rädd för den utveckling vi ser hända, just nu i Sverige. En ung SSUare blir misshandlad, fredliga demonstranter för kvinnliga rättigheter blir nerstuckna med knivar. Och om inte det var nog så kallas det inte i media för vad det är, en oprovocerad nazistattack, utan som att det var ett slagsmål med flera inblandade. Rasismen och nazismen håller på att normaliseras i media, riksdagsmän från SD förlöjligar den internationella kvinnodagen och Åkesson gråter ut i TV över sin hemska barndom med alla otäcka invandrare som visar sig att inte existera och ändå så vågar inte media kalla Åkesson och gänget för vad de är: simpla jävla rasister som borde ut ur riksdag och regering fortare än någon hinner säga nassejävel.

Ja, suck. Vill en ens bo kvar i det här landet efter valet i höst? Det kommer sluta med att vi som vågar tala ut får köa till tågen vars ändhållplats är ett rum som sakta fylls med gas om vi inte reagerar, NU, medan det ännu finns tid. Innan nassarna har slagit ner alla som vågar demonstrera för ett friare och mer tillåtande samhälle där alla, oavsett hudfärg, kön eller sexuell läggning har samma rättigheter.

Den som fortfarande är naiv nog att tro att rasisterna tror på demokrati är antingen otroligt dum eller har bott under en sten de senaste åren. Rasism och demokrati går inte ihop, det är bara att kolla på rasisternas svar på demokratiska uttryck den senaste tiden. Det går inte ihop nu och det kommer aldrig att göra det. Det stora problemet verkar vara svårigheten med att säga det rakt ut.

(Blogg100, inlägg 12)