Jag har gått ner i arbetstid och jobbar nu lite mindre. Jag är så sjukt trött att det verkligen började bli livsnödvändigt. Den här veckan har jag jobbat halvtid och jag tror inte att jag någon gång har haft så lugn puls i Jönkan. Skillnaden är avsevärd. Jag är på språng konstant när jag är här och fullkomligt slut i slutet av veckan. Somnar på möten, somnar på jobbet, gråter för minsta lilla.. I början av veckan, iaf efter en lugn helg, är jag lite piggare och sen går det utför. Det här med att vara gravid har gjort mig tröttare än vad jag någonsin har varit förut och med mer tid att vila och bara vara så hoppas jag att luddet i hjärnan försvinner så att jag kan vara lite mer skärpt och vaken när jag är på jobbet och mer lugn och harmonisk hemma. Det är trots allt svårt att vara glad och trevlig när allt en vill är att sova..

(Blogg100, inlägg 33)