En nätt sväng till Fagersta blev det idag, skönt att Pascal ställde upp och följde med så jag kunde sova i bilen hem trots att han drog upp sitt ryggskott i morse och mest har stapplat runt och kvidit idag.

Tre agilitylopp var alltså planen och jag var nervös att magen skulle sätta stopp så att jag inte skulle orka. Men det gick faktiskt riktigt bra, mycket tack vare att underlaget var fast och inte sådär ridhusfluffigt som det kan vara. Vi diskade oss i första och sista loppet och fick en rivning i det mittersta. I det första loppet var Mon galet överladdad och sprang bara rakt fram över alla hinder.. I det andra hade han lugnat sig och det kändes riktigt bra! Hade det inte varit för den där rivningen så.. I det sista låste han på en tunnel och sprang över fötterna på mig för att ta den. En sån liten buse!

Vi hade skoj som tusan och Mon tyckte att han vann alltihopa! Han älskar verkligen att tävla 🙂 Själv är jag lycklig för varje lopp som jag orkar nu, det känns verkligen att gränsen snart är passerad även om jag kommer hyfsat långt med en kudde och små sovstunder i bilen 😉

Yeti hälsar att en blir trött bara av att vara på tävling även utan att tävla 🙂

(Blogg100, inlägg 37)