Idag var det dags igen för vallkurs för Jörgen med småpojkarna! Ett tillskott i gänget var det också så vi var 4 st. Det är rätt lagom tycker jag, andningspauser för hundarna och samtidigt så får en själv ut mycket av kursen.

Hur gick det då? Jo, Yeti gick bättre än sist och jag tycker nog att jag lyckas bättre med tajming och att blocka honom så att han stannar för att jag kräver det med kroppen, inte med ord. Men det stora problemet är att jag inte har tillräckligt med pondus för att få Yeti att ta mig på så stort allvar att han slutar pendla och trycka på för hårt. Han vill inte gå och driva bakom djuren i lugn takt, han vill galoppera fram och tillbaka, trycka fåren förbi mig och gå upp och stoppa. Åt höger, han är lite högervriden. Det retsamma är att när Jörgen klev in så gick han jättefint efter typ 5 sekunder. Suck. Yeti är ju helt klart säker på att jag tycker om honom även om jag låter arg och förmodligen tänker han nåt i stil med ”jaja, nu härjar du men ikväll sover jag ändå i soffan med huvudet i ditt knä”. Yeti vet ju däremot inte alls om Jörgen faktiskt äter unga bc-hanar till lunch och där är han tydligen inte beredd att chansa.

Det är så himla mycket svårare med vallning än agility! Åtminstone på den nivån vi är nu, att nolla en agilitybana vill jag ju knappast påstå är sådär jättelätt. Men att gå ut med en unghund och lära in hinder och svängar är sååå mycket lättare än att börja valla! I agilityn har en ett vitt ark med sig, hunden har ingen aning om nåt och det en förstärker och belönar, ja det är det en får. Sen är det lätt att missa saker en borde lärt hunden, men ändå. Med lite pedagogik och en bra belöning och en kommer en bra bit på väg!

I vallningen däremot, där har hunden en massa idéer om hur den vill göra redan från början! Yeti skiter fullständigt i den där fleeceflätan som nyss var så åtråvärd, nä får han springa runt fåren på egen hand i valfritt tempo så är han fullständigt nöjd. Jag är inte värd nåt utan får tvinga mig in i ekvationen och ställa krav på samarbete. Jag måste inte bara sätta press, utan dessutom vara så övertygande att hunden faktiskt tror att hoten kan komma att verkställas. Och när hunden väl lyssnar, då blir belöningen inte ens att hunden får göra vad han vill utan att han ska fortsätta att hålla sig i skinnet.

Läxan till nästa gång är alltså att jag ska hitta mer pondus. Jag får satsa på att vara pigg och utvilad och megapepp med en massa jävlar anamma. Jag ska inte härja en massa utan bara sätta press så att han lyssnar. Hur nu det ska gå till?

Okej, lite mer positiva grejer måste jag skriva. Jag lade inte Yeti mer än i starten utan höll honom på fötter hela tiden. Och han gick faktiskt riktigt bra emellanåt. Han är urläcker när han går bra i drivningen och dessutom gick flankerna mycket bättre idag. Pepp pepp!

(Blogg100, inlägg 43)