Jag har nu två bebisar som båda helst vill ligga på mig och gosa. Den ena är såklart Arvid och den andra är bebishunden Yeti, som vid det här laget är 15 månader och väger 21 kg. Yeti har under hela sitt liv varit extremt klängig och har ett enormt behov av kroppskontakt och gos. Min syster, som är socionom och jobbar med familjer med problem, säger att han har en otrygg anknytning och det stämmer nog. En längtan efter kärlek och bekräftelse driver denna hund, och ja, jag förmänskligar honom nu men jag tror ändå att det är så 😉

Denna enorma längtan efter kroppskontakt ställer till det lite nu när Arvid har kommit. Yeti tycker jättemycket om Arvid så det är inte det, men han är så klumpig och kärlekstörstande att både jag och Arvid riskerar att bli platta när Yeti kastar sig upp i soffan och slänger ner rumpan i mitt knä, PÅ Arvid…

Jag var redan tidigare säker på att Yeti skulle tycka att det är jobbigt med en bebis och jag är säker på att han inte är helt lycklig utan snarare lite förvirrad just nu. Förvirrad för att jag säger GÅ BORT när jag ammar Arvid och Yeti kommer flygande, sätter tassarna farligt nära bebis och slickar honom i hela ansiktet. Tidigare gick det ju oftast bra liksom.. Det är inte lätt att vara en entusiastisk och klumpig ung hund som vill vara nära helst hela tiden när matten precis blivit mamma och har fått en ny och ömtålig bebis att ta hand om.

Yeti vill närmare!