Monthly Archives: september 2014

Äntligen i klass 3 på heltid!!!

Där satt den! Sista pinnen i agilitytvåan, vackert var det inte, men nu jäklar! När jag vilat klart tävlar vi i klass 3 på heltid!! Första pinnen i agilitytvåan tog vi i mars 2013, nu trillade två pinnar in på två helger! Vi tar verkligen våra pinnar i klump 😛 Så himla glad är jag just nu!

Kärlek och en härlig dag

Arvids tjocka bebiskinder som jag bara vill pussa på, de stora intensivt blå ögonen och den lilla munnen som ibland spricker upp i ett leende, tänk att en sån liten alldeles ny person kan väcks sådana starka känslor. Det räcker med att titta på honom så blir jag alldeles varm ❤

IMG_4203.JPG
I nya ylleoverallen!

IMG_4221.JPG
Söt när han sover också

IMG_4181.JPG
Gullunge!!

Jag har haft en väldigt trevlig eftermiddag med promenad med Johanna Anna och fika på Ragnars i Gamla Linköping. Det var riktigt härligt och varmt i solen! Men när skuggan föll på låg Yeti och skakade. Jisses, det var ju 10 grader varmt?

IMG_4222.JPG
Sofistikerade caféhundar 🙂

För den som undrar så har Arvid och jag haft en lugn vecka där vi båda har sovit en stund på eftermiddagen. Arvid lite längre och jag lite kortare, men ändå, sömn har det blivit! Jag är betydligt piggare nu 🙂 Dessutom gick Monster kalas i vallningen igår! Inte så att problemet är löst, men det jobbiga passet i förrgår gav iaf något och det är guld värt 🙂

Yetis tår och hur planen ser ut

Jag är väldigt glad över att faktiskt kunna säga att Yeti är bättre! Han dippar ibland, som i början av förra veckan när han gjorde ett tjuvrus hos fåren och jag verkligen SÅG att det inte gick bra när han tog sats med baktassarna djupt nerkörda i marken. Tur att det ändå var på gräs och inte på grus.. Han blev halt direkt men det gick över snabbt och det är nog den största skillnaden, att han studsar tillbaka mycket snabbare. Han går lös på promenaderna nu men han får inte leka utan att jag avbryter. Jag låter honom vara ute i högre grad och han klarar det! Nu äter han inga mediciner, bara glycoflex. Sen kör vi fortfarande sjukgymnastik à balansera på boll och stretchar tassen efter varje promenad. Jag börjar faktiskt få upp hoppet, han kanske bli bra? Oavsett hur det utvecklar sig så är planen att han inte ska hoppa ett hinder förrän nästa vår. Tills vidare kommer vi att valla och gå promenader, men ta det lugnt med lek och bus och undvika hopp.

Troll har varit lite knackigare i någon vecka, förmodligen för att han tog ut sig i vallningen. Märkligt hur han kan busa och springa på promenader utan att bli halt men att göra hämt funkar sämre. Nåväl, efter någon vecka med högre dos Canidryl är vi nere på halv dos igen.

Monster mår lysande och tycker att det är tråkigt att vi inte tränar agility! Tyvärr få han finna sig i det för mina fogar pallar inte trycket. Inte foten heller, men fogarna är nog värre i det långa loppet. I helgen som var gjorde vi ett gästspel med lyckat resultat på banan och även på söndag ska vi tävla, men sen kommer vi att vila från agilityn igen. Tråkigt, men när kroppen inte håller så gör den inte det.. Som tur är har vi ju vallningen som visserligen just nu går sådär, men vi har desto mer träningstid att lägga just där 😉

IMG_4206.JPG
Monster ❤ agility 🙂

Himmel och helvete i vallträsket

Folk som sysslar med running contacts inom agilityn pratar om rc-heaven och rc-hell. Jag tycker känslan är densamma i vallningen. Idag var det helvete.. Åtminstone med Monster! Han sugs in mot fåren och vill bara gå rakt emot dem. Då ska jag rusa igenom flocken, möta honom så att han tänker att han måste upp till balans igen och alltså inte ge utrymme för att han ska stanna i förtid. MEN han vill ju stanna tidigare HELA tiden så jag måste ju jaga på honom varenda gång! Och eftersom jag håller på med det så hinner jag ju inte springa genom flocken! När jag väl hinner dit så ligger han ju redan! Dessutom inte i kl 12 utan för tidigt, exakt som han vill. Förutom att han såklart inte vill bli jagad av mig och långpiskan innan vi kommit dit då. Så jag har mest sprungit och jagat Mon med piskan och vrålat NEJ när han (återigen) stannar utan att ens vara i närheten av balans.. Visst låter det som en jäkligt trevlig hundträning??

Jag pratade med Pia om varför det går åt helvete när det ju funkade på kursen. Vi kom fram till att är för att då gjorde Karin halva jobbet och nu måste jag lösa allt själv. Jag måste helt enkelt se till att jag löser situationen själv på kursen nästa gång så att jag har en chans att fixa det hemma. Vad göra nu då? Jag vet inte riktigt, får fortsätta att jobba med att aldrig låta honom stanna antar jag men vet inte riktigt hur?

Om jag ska sålla fram positiva bitar så gick tempoträningen rätt bra och ligg också. Yeti gick också bra men går JÄTTEFORT i skritt. Mycket fortare än jag och fåren, men han travar inte! Skitsvårt att få ner tempot till LUGN skritt tycker jag! Hade ont i halsen efter detta träningspass. Yay…

IMG_4195.JPG
Troll puttade också på fåren!

Monster fick pinne!!

Åh jag är så glad! Tänk att vi lyckades nolla agilityloppet och få pinne nr 2 efter att tränat totalt en gång sedan april? Vi hann ju köra två lopp innan, ett igår och ett i morse, men det är ju otroligt att kunna vila sig i form så!

Vi kom tvåa, jag tappade lite tid innan en blå tunnel och vi tappade även på näst sista hindret, annars kändes det riktigt bra! Vi var 36 hundradelar efter vinnande ekipage, attans vad nära! Men andraplats och pinne! Hurra!

Hopptrean i morse gick rätt bra också, eller vi diskade oss men det var roligt! Det var riktigt halt i gräset så Monster rev ett par hinder och så avslutade vi med att jag stod i vägen så att Mon tig ett hinder från fel håll. Men känslan var fin!

En dag för premiärer

Tävlingsdags på hemmaplan och premiär för Arvid på tävling och för mig och Monster på banan efter Arvids födelse! Vi har inte tävlat sedan Tranås i april och efter förlossningen har vi tränat en gång. Jag anmälde med förhoppningen om att vi skulle komma igång och träna men sen kom den onda foten i vägen och det sket sig kan en väl säga. En kan fråga sig om det är meningsfullt att tävla med noll och ingen träning, men what the heck, det är på hemmaplan, foten är lite bättre och det kan ju ändå bli kul.

Hopptrean blev premiärklassen och det var en rätt snurrig bana där jag gick fel bana och helt missade hinder nummer fem som var en tunnel. Som tur var kollade jag på några ekipage och upptäckte det. Vi klarade första sekvensen men Monster hoppade snett över långhoppet. Jag tog om men hamnade då på fel sida och gjorde ett taffligt bakombyte in i platten. Monster svängde åt fel håll när han kom ut och sprang över släpet för att komma till mig – disk.. Resten av loppet nollade vi, möjligtvis med undantag av något kontaktfel, jag kände att vi snuddade vid varandra.. Men ingen rivning och trots lite stora svängar så var gulle-Monstret i hand! Fantastiskt och jag är klart positivt överraskad! 😀

Hur var det att ha bebis på tävling då? Tja det gick bra, snälla Johanna passade Arvid när jag tävlade och i övrigt har han varit en glad och söt bebis 🙂 Men att säga att jag kunde hjälpa till var ju klart dumt! Det är ju omöjligt att planera något. Plötsligt vill han amma, eller så pruttar det för fullt, eller så kände jag plötsligt hur jag blev blöt på hela magen.. Inget ombyte hade jag till mig själv heller så jag fick gå runt i bara LBK-tröjan. Det innebar att jag flashade tuttarna varje gång jag ammade.. Ack det glamorösa livet som småbarnsmor… 😉

Dessutom är det rätt få sysslor som går bra att göra med bebis på magen. Det går inte att luta sig framåt utan att hålla i (en sur) bebis och att typ skära saker på en bänk är vansinnigt jobbigt för ryggen. Jag bidrog iaf med att ringa efter och ta emot slambilen eftersom en otrevlig översvämning och stopp hotade toaletterna..

Jag har åtminstone varit lite piggare idag. Det var först på hemväg allt kraschade. Jag stannade för att köpa pizza, Arvid började gnälla så vi tog amningspaus. Sen köpte vi pizza och åkte hemåt. Gnäll direkt som övergick i gråt. Stanna och amma igen. Åka vidare. Bebis börjar gnälla och jag kände att vi kommer ju aldrig hem så jag åkte. Till slut var det vild gråt i baksätet och eftersom jag inte klarar att lyssna på bebisgråt så var det två storgråtande personer och tre förstummade hundar som rullade in på Linds Östergård en stund senare. Det är tortyr att höra sin bebis gråta! Så kan det gå.

Imorgon tar vi nya tag igen och kanske lyckas vi till och med hinna till vår första banvandring vid 9.30? Säker kan en dock aldrig vara.

Amningshjärna eller helt enkelt sömnbrist

Jag har hört från flera håll och vid olika tidpunkter att en blir lite dum i huvudet när en ammar. Och visst stämmer det att en blir lite korkad, men beror det verkligen på amningen? Den konstanta sömnbristen känns ju som ett rimligare skäl till att huvudet inte är på skaft än att anledningen skulle vara att en matar sitt barn? Jag tycker snarare att detta låter som en typisk nedvärderande myt om kvinnor. Om småbarnspappan är trött och okoncentrerad är det väl ingen som säger att han blivit dum i huvudet av att ha fått barn, men att mamman blir det är allmänt känt. Nä, dumheter säger jag, självklart är en inte sitt bästa jag om en tvingas vakna ett antal gånger varje natt och dessutom inte alltid lyckas somna om direkt.

En annan ”fakta” är att kvinnor mycket bättre klarar sömnbrist pga hormoner. Visst kanske hormonerna hjälper till så att mamman vaknar och somnar om snabbare, men jag undrar om någon mamma verkligen är mindre trött? Själv tycker jag att det går bra att sova dåligt någon natt men när det blir fler på raken och jag dessutom inte lyckas sova ikapp dagtid så går jag nästan under av trötthet. Allt är som en dimma, det surrar i huvudet och kroppen gör nästan ont. Tålamodet och orken är nere på noll, jag bara ORKAR INTE ta Yetis ständiga ryck i kopplet så att armarna ramlar av och att bara ta sig utanför dörren kräver otroliga mängder energi som helt enkelt inte finns.

Idag var en sådan dag när sömnbristen ackumulerades så att det blev helt outhärdligt. Jag inledde dagen med att stressa i mig frukost, snabbkissa hundarna och åka till sjukgymnasten för stötvågsbehandling. Jag höll på att somna under ultraljudsundersökningen men Arvid vaknade så det blev ingen mikrovila. Jag fick positiva nyheter iaf, senan har minskat i omfång och är mindre irriterad! Woho! Sen åt vi lunch på stan med Pascal innan vi åkte hemåt med paus för att tanka och amma innan den gnälliga bebisen och jag till slut åkte hem. Hundarna skulle ut men blöjbyte kom i vägen, sen tänkte jag att jag åker direkt till klubben för att förbereda för vår tävling så kunde jag gå med hundarna där men då började Arvid gnälla IGEN och det var bara att sätta sig i bilen och amma. Efter typ 30 min var han färdig och jag helt slut. Att köra bil var otänkbart så jag rullade ihop fleecetröjan och lade mig ner i bilen. Efter 20 min av dåsande vaknade Arvid.. Nu var klockan över 14 och hundarna hade fortfarande inte varit ute sen morgonkissen på 10 minuter.. Hela kroppen skrek av trötthet men jag startade ändå bilen och körde mot klubben. Redan innan Malmslätt kände jag att det här GÅR JU BARA INTE, jag bröt ihop, vände bilen, åkte hem, släppte ut hundarna i trädgården och gick upp och lade mig i sängen. Tyvärr somnade inte Arvid så det gjorde inte jag heller men jag fick iaf vila en stund.

Nu är jag fortfarande lika trött och har inte lyckats sova något under dagen heller.. Jag undrar verkligen vart de där kvinnliga hormonerna som tydligen gör mig väl anpassad för att hantera sömnbrist är, men anledningen till att jag känner mig korkad behöver jag inte fundera på. Det är ju alldeles uppenbart surrandet i huvudet och svedan i ögonen, knappast pojken som ligger vid mitt bröst.

Vallkurs med Monster

Jag och Pia delade på en timme för Karin Mörling idag och tänka sig, idag fick jag beröm! Mycket bättre stopp och mycket bättre tempo! Jag har verkligen jobbat på det och det är roligt när det syns 🙂

Stoppen och tempot var ju dock de lätta bitarna. De handlar om lydnad och konsekvens och det är jag som måste skärpa mig. Det tredje problemet sitter mer i Monsters huvud och är svårare att komma åt och det är att han inte är lös i huvudet utan har mycket eye som gör att han suger in mot fåren. Idag jobbade vi vidare på det och genom att gå igenom flocken och vifta med pisken ska jag få honom att söka ny balans och fortsätta på cirkeln istället för att stanna för tidigt. Det är lite tråkig träning, men jag är glad att vi fått hjälp att ta tag i de här bitarna!

Val-barn och vallhundar

Vi har självklart röstat idag och lika självklart röstar jag rosa-rött-grönt, för att även om jag personligen tjänar på att betala mindre i skatt så röstar jag för den lilla människan, för de fattiga, för de sjuka, för de gamla, för miljön och för ett solidariskt samhälle där inte den som har mest pengar vinner. Jag röstar rosa för att rösta IN feministerna MOT rasismen. Jag hoppas hoppas hoppas att min och alla andras röster gör ordentlig nytta och petar in F! så att SD blir av med sin vågmästarroll!

IMG_4185.JPG
Arvid på sitt första besök i en vallokal!

Jag och vovvarna vallade såhär på valdagen. Troll tränade fråndrivning och flanker från balans och det är så svårt tycker han. Monster och jag tränar grunder. Rena flanker och tempo.. Tempot är lite bättre, flankerna behöver mer nötning..

Yeti har gått från klarhet till klarhet efter det långa uppehållet i sommar. Han går superbra! Jag håller en tumme eller två i ögat på honom eftersom han kan komma upp i ett för högt tempo vilket varken är bra för vallningen eller tårna. Men han rör sig i skritt rakt mot fåren, gör hyfsade flanker och fina drivningar. Riktigt riktigt duktig!!

IMG_4190.JPG
Fina fårdamer i kvällssol 🙂

Nytt jobb i Linkan!

Ja det är sant, i fredags tackade jag ja till ett jobb som handläggare med ansvar över den ekologiska ersättningen på länsstyrelsen i Östergötland! Så jäkla skönt att slippa veckopendla i fortsättningen och underbart att slippa oroa mig för hur vi skulle lösa det med tanke på Arvid! En stor sten föll från mitt hjärta i torsdags när jag fick erbjudandet 😀

Jag gillar verkligen mitt jobb, men det ligger ju ungefär en timme för långt bort och varken att veckopendla eller att åka 2,5 timmar i bil per dag känns inte så kul med en bebis..

Jag börjar på halvtid i mars för att sen gå upp på heltid i april så då går Pascal hem till bebis och hundar. Och nästa sommar får vi bygga hundgård!