Jag har hört från flera håll och vid olika tidpunkter att en blir lite dum i huvudet när en ammar. Och visst stämmer det att en blir lite korkad, men beror det verkligen på amningen? Den konstanta sömnbristen känns ju som ett rimligare skäl till att huvudet inte är på skaft än att anledningen skulle vara att en matar sitt barn? Jag tycker snarare att detta låter som en typisk nedvärderande myt om kvinnor. Om småbarnspappan är trött och okoncentrerad är det väl ingen som säger att han blivit dum i huvudet av att ha fått barn, men att mamman blir det är allmänt känt. Nä, dumheter säger jag, självklart är en inte sitt bästa jag om en tvingas vakna ett antal gånger varje natt och dessutom inte alltid lyckas somna om direkt.

En annan ”fakta” är att kvinnor mycket bättre klarar sömnbrist pga hormoner. Visst kanske hormonerna hjälper till så att mamman vaknar och somnar om snabbare, men jag undrar om någon mamma verkligen är mindre trött? Själv tycker jag att det går bra att sova dåligt någon natt men när det blir fler på raken och jag dessutom inte lyckas sova ikapp dagtid så går jag nästan under av trötthet. Allt är som en dimma, det surrar i huvudet och kroppen gör nästan ont. Tålamodet och orken är nere på noll, jag bara ORKAR INTE ta Yetis ständiga ryck i kopplet så att armarna ramlar av och att bara ta sig utanför dörren kräver otroliga mängder energi som helt enkelt inte finns.

Idag var en sådan dag när sömnbristen ackumulerades så att det blev helt outhärdligt. Jag inledde dagen med att stressa i mig frukost, snabbkissa hundarna och åka till sjukgymnasten för stötvågsbehandling. Jag höll på att somna under ultraljudsundersökningen men Arvid vaknade så det blev ingen mikrovila. Jag fick positiva nyheter iaf, senan har minskat i omfång och är mindre irriterad! Woho! Sen åt vi lunch på stan med Pascal innan vi åkte hemåt med paus för att tanka och amma innan den gnälliga bebisen och jag till slut åkte hem. Hundarna skulle ut men blöjbyte kom i vägen, sen tänkte jag att jag åker direkt till klubben för att förbereda för vår tävling så kunde jag gå med hundarna där men då började Arvid gnälla IGEN och det var bara att sätta sig i bilen och amma. Efter typ 30 min var han färdig och jag helt slut. Att köra bil var otänkbart så jag rullade ihop fleecetröjan och lade mig ner i bilen. Efter 20 min av dåsande vaknade Arvid.. Nu var klockan över 14 och hundarna hade fortfarande inte varit ute sen morgonkissen på 10 minuter.. Hela kroppen skrek av trötthet men jag startade ändå bilen och körde mot klubben. Redan innan Malmslätt kände jag att det här GÅR JU BARA INTE, jag bröt ihop, vände bilen, åkte hem, släppte ut hundarna i trädgården och gick upp och lade mig i sängen. Tyvärr somnade inte Arvid så det gjorde inte jag heller men jag fick iaf vila en stund.

Nu är jag fortfarande lika trött och har inte lyckats sova något under dagen heller.. Jag undrar verkligen vart de där kvinnliga hormonerna som tydligen gör mig väl anpassad för att hantera sömnbrist är, men anledningen till att jag känner mig korkad behöver jag inte fundera på. Det är ju alldeles uppenbart surrandet i huvudet och svedan i ögonen, knappast pojken som ligger vid mitt bröst.