En dag för premiärer

Tävlingsdags på hemmaplan och premiär för Arvid på tävling och för mig och Monster på banan efter Arvids födelse! Vi har inte tävlat sedan Tranås i april och efter förlossningen har vi tränat en gång. Jag anmälde med förhoppningen om att vi skulle komma igång och träna men sen kom den onda foten i vägen och det sket sig kan en väl säga. En kan fråga sig om det är meningsfullt att tävla med noll och ingen träning, men what the heck, det är på hemmaplan, foten är lite bättre och det kan ju ändå bli kul.

Hopptrean blev premiärklassen och det var en rätt snurrig bana där jag gick fel bana och helt missade hinder nummer fem som var en tunnel. Som tur var kollade jag på några ekipage och upptäckte det. Vi klarade första sekvensen men Monster hoppade snett över långhoppet. Jag tog om men hamnade då på fel sida och gjorde ett taffligt bakombyte in i platten. Monster svängde åt fel håll när han kom ut och sprang över släpet för att komma till mig – disk.. Resten av loppet nollade vi, möjligtvis med undantag av något kontaktfel, jag kände att vi snuddade vid varandra.. Men ingen rivning och trots lite stora svängar så var gulle-Monstret i hand! Fantastiskt och jag är klart positivt överraskad! 😀

Hur var det att ha bebis på tävling då? Tja det gick bra, snälla Johanna passade Arvid när jag tävlade och i övrigt har han varit en glad och söt bebis 🙂 Men att säga att jag kunde hjälpa till var ju klart dumt! Det är ju omöjligt att planera något. Plötsligt vill han amma, eller så pruttar det för fullt, eller så kände jag plötsligt hur jag blev blöt på hela magen.. Inget ombyte hade jag till mig själv heller så jag fick gå runt i bara LBK-tröjan. Det innebar att jag flashade tuttarna varje gång jag ammade.. Ack det glamorösa livet som småbarnsmor… 😉

Dessutom är det rätt få sysslor som går bra att göra med bebis på magen. Det går inte att luta sig framåt utan att hålla i (en sur) bebis och att typ skära saker på en bänk är vansinnigt jobbigt för ryggen. Jag bidrog iaf med att ringa efter och ta emot slambilen eftersom en otrevlig översvämning och stopp hotade toaletterna..

Jag har åtminstone varit lite piggare idag. Det var först på hemväg allt kraschade. Jag stannade för att köpa pizza, Arvid började gnälla så vi tog amningspaus. Sen köpte vi pizza och åkte hemåt. Gnäll direkt som övergick i gråt. Stanna och amma igen. Åka vidare. Bebis börjar gnälla och jag kände att vi kommer ju aldrig hem så jag åkte. Till slut var det vild gråt i baksätet och eftersom jag inte klarar att lyssna på bebisgråt så var det två storgråtande personer och tre förstummade hundar som rullade in på Linds Östergård en stund senare. Det är tortyr att höra sin bebis gråta! Så kan det gå.

Imorgon tar vi nya tag igen och kanske lyckas vi till och med hinna till vår första banvandring vid 9.30? Säker kan en dock aldrig vara.

Annonser

Posted on 20 september 2014, in Agility, Bebis, Monster, Tävla. Bookmark the permalink. 2 kommentarer.

  1. Man ska inte underskatta slambilsbokande!

%d bloggare gillar detta: