Monthly Archives: oktober 2014

Sorgebarnet Yeti

Fortfarande håller Yeti upp tassen i trav och i galopp. Inte alltid men några gånger varje promenad och det är ju för mycket. Jag vet inte vad jag ska göra faktiskt. Jag har ringt Djurdoktorn och väntar på att veterinären ska ringa upp. Veterinären som behandlat Yeti tidigare är tyvärr sjukskriven men det går ju att maila journalen så det borde inte vara något problem.. På röntgenbilden som tog samtidigt som HD-röntgen syntes åtminstone ingenting.

Yeti äter inga mediciner förutom glukosamin sen i somras och han går långa promenader. Han stretchas varje dag i tassen och han balanserar på en balanskudde för att stärka tårna. Nu går han även lös eftersom har drar och rycker i kopplet och är allmänt så jobbig som en unghund med massor av energi blir när han aldrig får utlopp för det. Att Yeti jämt går i koppel är så otroligt destruktivt för vår relation! Jag blir tokig på att alltid tjata om att han inte ska dra i kopplet och jag orkar inte med honom när han plötsligt får för sig att hoppa över ett dike och min arm nästan går ur led och han landar i diket. Vi sliter på varandra så att det inte är roligt. Därför släpper jag honom nu istället och resulterar i en mer avslappnad matte och en gladare hund.

Jag har ju alltid haft mina hundar lösa och det har alltid gått bra. De går inte fram till andra hundar, jagar inte och kommer på inkallning. Det är tydligt att Yeti inte har samma naturliga lydnad som lös. Han är galen i att jaga sorkar och gräver i diket så att han blir svart. Han funderar ofta på att dra över åkrar till rådjur eller kor. Han kommer inte på första inkallningen och häromdagen sprang han fram till en hund. Det var rätt pinsamt men jag var chanslös eftersom jag mötte en hundägare i kompakt mörker utan pannlampa och jag såg överhuvudtaget ingenting. Troll och Yeti försvann i mörkret och jag ropade. Troll kom men inte Yeti.. Efter en stund kom en man(?) och en hund förbi med Yeti glatt studsande.. Som tur var verkade mannen och hunden inte alltför berörda av Yeti.. Denna olydnad är en klar bieffekt av koppelvilan!!

Nåväl, för att sammanfatta läget så har jag en vild och busig unghund som är jobbig i koppel och som jag inte kan träna eftersom tassen inte är ok. Och det gör mig lätt tokig. Även om vi tränar lite övningar och tricks varje dag så räcker det inte på långa vägar för att stilla hans energi. Hur länge ska vi behöva vänta innan han blir bra?

IMG_4304.JPG
Hundarna är lösa och lyckliga i skogen

Annonser

Fårullen kommer till användning!

Min moster har tovat otroligt gulliga kängor och vantar till Arvid av den vita fina ullen från våra tackor 🙂

IMG_4320.JPG

IMG_4319.JPG

Alla är vi olika

Jag läste ett inlägg av Lady Dahmer häromdagen som jag tyckte var bra. Det jag gillade var inte att hon i början skriver att kvinnor är mer empatiska än männen utan att alla familjer är olika. Att barn är olika. Det finns nämligen tendenser som vill att vi ska vara så lika att det inte finns utrymme för flexibilitet eller känsla för vad människorna faktiskt vill. Det är väldigt lätt att säga efter att ha läst detta inlägg att vadå, det är bara att dela så att barnet är med båda föräldrarna lika mycket och anknyter till bådaeller öh, det är väl bara att pumpa ur och flaskmata. Som att syftet, att vara jämlik i familjen och när det gäller barnen är viktigare än att familjen mår bra.

När Arvid var jätteliten vägrade han att vara hos P. Han ville bara vara med mig hela tiden. En stor anledning var att han ville äta hela tiden. Och då menar jag HELA tiden. Om jag lämnade över en nymatad mätt och nöjd bebis till P dröjde det inte längre än typ 5 minuter innan han började picka på P och sen började han att skrika. Han åt praktiskt taget en gång i kvarten tills han var två månader och dessutom var varje matning över en halvtimme lång. Och ja, det är normalt. Att skyffla över den hungriga och vilt skrikande bebisen går ju bara inte. Vem blir nöjd av det liksom? Det som funkar är att ge honom det han vill ha, dvs tutte. Nu är han lite större och det går lite bättre, men självklart har amningen en stor betydelse i Arvids och min relation. Han låg i min mage i 9 månader och när han kom ut var jag det enda som var bekant. Att jag dessutom har maten gör ju att det är ett smart val utifrån Arvids perspektiv att välja vara mest med mig. Det kan naturligtvis fungera bra för andra att den andra föräldern tar bebisen mellan matningarna men det kanske inte alls fungerar heller och det är ju just det som är grejen. Vi är olika och våra bebisar är olika. Dessutom har bebisar mer åsikter än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig innan Arvid kom. Det är ju lätt som utomstående att säga att den och den borde ha gjort si och så för att barnet kanske bara vill vara hos den ena föräldern, men i praktiken så gör de säkert så gott de kan och tycker säkert de också att det varit smidigare om barnet ville vara lika mycket hos båda.

Jaha, det är väl bara att pumpa ur då och låta pappan flaskmata så att barnet knyter an lika mycket till båda? Eller ge ersättning, det är ju jättebra? Eller nej. Nej nej nej nej nej. Visst är ersättning bra som mat om en inte vill eller kan amma. Men bröstmjölk innehåller massor av ämnen och är ju skapad för att vara just mat till bebisar. Alla får ju naturligtvis välja det alternativ som passa bäst (och det är verkligen ingen skam i att inte amma om en inte vill eller kan), men om en VILL amma så är det banne mig en kvinnlig rättighet att få göra så. En har burit barnet i 9 månader, dragit (bokstavligen i mitt fall) honom ur sin kropp och älskat detta lilla liv från första början. Om en då vill följa sina instinkter, och har möjlighet att göra så, så ska naturligtvis kvinnan få amma sitt barn. Att hävda att kvinnan ska pumpa ur ett rent jämställdhetsperspektiv är en våldtäkt på den kvinna som vill amma. Det är så nära, så personligt och dessutom helt och hållet upp till kvinnan och barnet. Läs gärna vad Dr Cecilia som bloggar på http://www.barnakuten.nu skriver om saken. Utöver att vara något som mamma och bebis bestämmer över så är det många som inte ens kan pumpa ur mjölk. Själv tycker jag hela pumpningsproceduren är rätt vidrig. Att amma är däremot galet mysigt.

Skulle en hårddra detta med jämställdheten ska den andra föräldern vara hemma exakt lika länge som mamman och då är det faktiskt svårt att följa WHOs råd om amning om att helamma till 6 månaders ålder och sen låta amningen vara den största delen av barnets diet fram till 1 års ålder. Det hinns liksom inte med på de timmar en är hemma om en arbetar heltid. Enligt lag har en rätt att amma och/eller pumpa på arbetstid men det är ju inte alltid så lätt att ordna till rent praktiskt.

Jag tror faktiskt att om kvinnor tvingas ut i arbetslivet innan de känner att de är färdiga med amningen så kommer det att leda till att fler kvinnor stannar hemma obetalt för att ta hand om barnen. Vi är biologiskt gjorda för att amma i 3-4 år och så länge är det kanske inte rimligt att vara hemma från jobbet, men att få chansen att minska på amningen i lugn och ro när barnet åtminstone är runt året tycker jag är vettigt.

IMG_4133

En annan aspekt på att dela på föräldradagarna rakt av är den ekonomiska. Det är ju förstås lätt att säga att familjen ska ”offra sig” för att mannen också ska få vara hemma, men om en tjänar väldigt olika så handlar det kanske om att överhuvudtaget ha råd att bo kvar där en bor. Om kvinnan tjänar mycket mindre än mannen så blir ju skillnaden enorm om hon ska jobba och mannen stanna hemma och det är ju tyvärr inte helt ovanligt att män tjänar mycket mer än kvinnor. En förlorar nämligen ganska många tusenlappar på att vara hemma, särskilt om en inte tar ut 7 dagar i veckan. Själv får jag ut ca 10 000 mindre i föräldrapenning än om jag jobbar (och då tar jag ut 5 dagar i veckan). Det är rätt mycket pengar faktiskt och ju mer än tjänar desto mer förlorar en på att vara hemma.. Att satsa på att föräldrar delar lika på föräldraledigheten kan alltså drabba vissa familjer väldigt hårt. Det vore betydligt bättre att satsa på att få upp lönerna i kvinnodominerade yrken så att familjen förlorar mindre på att mannen stannar hemma. Att dela föräldraledigheten exakt lika är kanske ett medel för att få mer lika löner mellan kvinnor och män i förlängningen men det är oempatiskt att inte se att detta sätt kan drabba föräldrar rätt hårt.

Kontentan är att vi är alla olika. Det är inte självklart och jättelätt att bara ysta över ungen till den andra föräldern, pumpa ur dagens portioner och traska till jobbet. Om det funkar, kör på! Men att ha åsikter om att det ”bara är att” är göra si eller så tycker jag är taskigt. Jag tror inte på ett samhälle som förespråkar jämställdhet till varje pris, alla i familjen måste få må bra och trivas med situationen också.

Trädgårdsskötsel!

Samma vinter som vi flyttade till huset så dog tujahäcken utanför vårt uterum. Sen har den stått där och blivit allt gråare, dammigare och fulare. Jag har gjort ett par försök att få bort, dels band jag ett rep runt en del av den och försökte dra upp den med bilen och dels har jag sågat lite för hand, men jag har tvingats ge upp och häcken har stått kvar. När då Liselotte skrev om att hennes pappa startat ett företag inom trädfällning högg jag direkt. Och nu, äntligen är tujan väck! Eller ja, den ligger i en hög i trädgården men den är nersågad!

IMG_4307.JPG

Den döda pilen åkte ner av bara farten 🙂

IMG_4308.JPG

Nu har vi i år fått ner ett dött äppelträd i trädgården, två döda äppelträd i hagen, en bit häck vid huset, tujan och pilen! Skönt! Kvar är en del arbete att få undan bråten till vår majbrasa men det tar vi en annan dag. Sen måste vi fundera över jättelönnen på framsidan av huset också. Den är fin men står för nära huset, skräpar ner otroligt mycket och sprider så många bebislönnar så det är ofattbart..

Jag syr och styr..

Jag har roat mig med att sy mössor, dreggelskydd och just nu gör jag en fleecetröja till Arvid!

Sysidan

 

Fleecetröjan kommer på bild när den är färdig 🙂

Det behövs en redig fleece på slätten nu, jädrar vad det blåste kallt idag! Då är det skönt med en fleece som Arvid får plats under samt en jacka med bärpanel!

10366015_10152796129312359_8640156714550735371_n

En stark mamma?

Nä det är jag verkligen inte. Men jag kanske kan bli? Även om jag gått ner nästan alla gravidkilon (sånär som på ett par) så är magen pluffsig, jag är svag och det allra största problemet; jag blir helt knäckt i ryggen av att liggamma och har väldigt ont i ryggen varje natt och morgon. Campushallen har pass som heter Stark mamma på förmiddagarna två ggr per vecka och jag gick på ett sådant idag. Det var fokus på mage, rygg, armar och balans och det var inga hopp eller sådant som är mindre bra för dumma fötter och fogar. Arvid låg i sitt babygym och var hyfsat nöjd större delen av passet iaf 😛 Jag kommer ha träningsvärk i både mage och armar tror jag. Mina ryggproblem kände jag av bara jag lade mig rakt upp och ner på en dyna på golvet, AAAAAAJJJ! Någon av övningarna kändes rejält också, men annars var det nog bara bra. Att träna ryggen är troligen det enda som hjälper och eftersom jag är väldigt dålig på att hålla igång något och kanske framför allt anstränga mig hemma så är det nödvändigt för mig att träna i grupp 🙂

Monster KM-3a och ett lyckligt Troll

Agility-KM utspelade sig igår och den första reaktionen var att jisses så många vi har blivit!! För en sisådär 7 år sedan var vi 3, Linnea, Anna och jag och nu är vi så många att jag inte ens kan gissa antalet 😃

Troll startade seniorklass, två varv (det bästa räknades) på öppenbanan i hoppklass på 35 cm hinder, perfekt för gamla gubb-och tanthundar även om tanthundarna visst stannade hemma. Troll var helt lycklig när han fick värma upp med slalom mellan benen och kamp och han bara visste att han skulle få vara med! I starten var öronen höga och ögonen stora av förväntan ❤️ Gulliga hund! Troll vurpade lite efter andra hindret men kom på fötter igen. Sen gled han ut slalom och jag stod i vägen för en tunnel och vi diskade oss när jag valde att inte ta om slalom. Så roligt vi hade båda två!

I det andra varvet drog gullegubben iväg och tog en tunnel som visst inte skulle tas, men vad gör det? Vi var lika glada ändå :)!

Monster tjuvstartade grovt i hoppklassen vilket resulterade i en vägran på tredje hindret och så rev vi nog två hinder också. Det blev sådär som det blir vid tjuvstart, en kommer inte riktigt i fas. Vi låg på en femte placering (av 10) efter hopploppet och jag var ärligt talat rätt sugen på att åka hem. Det var kallt och Arvid blev hungrig lagom till banvandringen så för mig blev det en barnvandring och jag kände mig väldigt ofokuserad och osugen. Jag blev övertalad att ändå stanna så jag gjorde väl det då. Och sedär, en riktigt bra nolla blev det och jag troooor att vi vann agilityklassen! Monster känns så fin så fin, han lyssnar och känner av på ett helt annat sätt än tidigare och är så himla rolig att köra!

Totalt räckte det sammanlagda resultaten till en tredjeplacering 🙂 Jag är riktigt glad att jag stannade kvar så att jag fick chansen att köra detta fina lopp med Mon! Lite roligt är det ju att vi nollade EN agilityklass under hela förra året och nu efter 5 månaders vila har vi nollat 3 agilityklasser av 4, helt utan att träna…

Yeti fick B och ua!

Jag var ju aldrig orolig eftersom höfterna såg fina ut men det är alltid skönt att få det bekräftat!

IMG_4289.JPG

Nu är det tårna som (fortfarande) är bekymret. Yeti är tillbaka i koppel på promenaderna eftersom han började lyfta på benet mer frekvent. Det är bara när han är lös och när han går nerför trappan som jag ser det men det är så oerhört tröttsamt segt..

En dag i fårets tecken

Fårklipparen ringde mitt i frukosten i morse så det var bara att ta barn och hund och köra till fårhagen! En timme senare var damerna infållade, klippta på både kropp och fötter och utsläppta igen. Skönt att flickorna blivit klippta innan vintern!

Sen åkte vi hem och byggde staket! Fåren ska ju hem till mig i vinter och vi hade ett antal stolpar och nät, trädgårdstraktorn och vagnen att jobba med. Vi trodde aldrig vi skulle bli klara idag, men det blev vi! Mitt på dagen sjönk modet och humöret men efter lite mackor steg livsandarna såpass att Lydia kallade en stolpe för ”trevlig” och resten av staketet praktiskt taget flög upp 😀

Så himla skönt! Nu kan fåren flytta hit så fort vädret blir sämre 🙂

IMG_4286.JPG

IMG_4284.JPG

Jag önskar att jag kunde stanna tiden

Jag bara älskar detta. Att gå runt med min alldeles perfekta bebis på magen i den ergonomiska selen med får på och sjunga ”Ute blåser sommarvind” visserligen medan svaga höstvindar blåser (men ändå) och gässen flyger i sträck söderut. Att ha en liten bebis som somnar mot mitt bröst, klädd i ylle som moster stickat och i en mössa som jag har sytt. Jag vill inte att det ska ta slut. Jag vill vara hemma, kunna ge mitt barn tid, vara den som berättar om rätt och fel, bara vara nära. Just nu vill jag inte alls jobba, eller iaf inte jobba borta. Kunna vara hemma och finnas tillhands, ge mitt barn tryggheten i att vi finns där, Pascal och jag, oavsett vad som händer och hela tiden.

Det bästa jag har

Det bästa jag har ❤

Missförstå mig rätt nu, jag är fullt medveten om kvinnofällor, dåliga löner för kvinnor och sämre pensioner pga deltidsarbete och ojämnt fördelade VAB-dagar, men ändå. Jag VILL vara nära, jag vill finnas där för mitt barn. Det känns ärligt talat helt sjukt att för att vi ska uppnå jämställdhet i samhället som måste vi överlämna det käraste vi har till ANDRA människor de allra flesta timmarna barnet är vaket. Det blir ju så att mitt barn uppfostras av pedagoger och av andra barn (som kanske inte är så snälla alltid). Det är väl ändå VÅR uppgift, som föräldrar att ta hand om våra små? Det är ju ändå den viktigaste uppgiften vi har, tycker jag. Inte är det samhällets uppgift att ge trygghet när barnen är små!

När jag var liten var mamma hemma med oss och det fanns alltid någon där. Framför allt när vi var  riktigt små, då lekte mamma med oss, sjöng för oss, sydde våra kläder och bara fanns där. Sen menar hon idag att hon inte var närvarande riktigt, inte på ett bra sätt, men som jag minns det så vara det tryggt. Rofyllt liksom. Det fanns framför allt tid! Idag, om Arvid ska vara på förskola och vi båda jobbar heltid, ja då kommer en hem och hundarna ska ut och hemmet ska städas någon gång och maten ska lagas och sen ska barnet läggas och sen är det morgon igen och då börjar hela karusellen igen. Jag. Vill. Inte. Leva. Så.

Jag vet inte. Det känns som att vi gör oss själva en sådan otjänst med detta samhälle. Att styra så mycket, upp på morgonen, jobba långa timmar och så hem och fixa fixa fixa, landa i soffan och sova på utsatt tid snarare än när vi är trötta. Eller ja, egentligen kanske vi är trötta jämt? Att leva hela livet på helgen, så att om en helg är uppbokad, ja då får en vänta ända till nästa helg igen.

Men just nu, att låta varje dag ha sin tid. Att inte göra saker om jag inte vill. Att kunna skjuta på det till nästa dag. Att lulla runt med hundarna och Arvid på magen, harva en grusgård ena dagen eller åka till fåren nästa. Att sjunga små visor när vi åker bil och när vi är ute och går.  Att kunna gå långsamt, för vi har tiden framför oss. Att hänga med min lilla plutt och bara vara. Det är vad livet, på riktigt, handlar om.

Ute blåser sommarvind,
göken gal i högan lind.
Mor hon går på grönan äng,
bäddar barnet blomstersäng,
strör långa rader
ut av rosenblader.

Ängen står så gul och grön,
solen stänker guld i sjön,
bäcken rinner tyst och sval
mellan vide, asp och al.
Bror bygger dammar
åt sin såg och hammar.

Syster sopar stugan ren,
sätter löv i taket sen,
uppå golvet ska hon så
liljor och konvaljer små,
rosor så rara,
där skall barnet vara.

Skeppet gungar lätt på våg
med sitt segel, mast och tåg,
gångar sig åt främmand´land,
hämtar barnet pärleband,
kjortel av siden
skor med granna smiden.

Lilla gula gåsen ung,
len som en silkespung,
ror med modern i sin säv
pillar vingen av sin näv
vallherden vilar
vid sitt horn och pilar

Lindorm solar sig på sten,
som ett sammet vit och len,
vill i barnets vagga gå,
men det skall han aldrig få,
han skall bli bunden
uti gröna lunden.

Trollet sitter vid sin vägg,
kammar ut sitt silverskägg,
sjunger vid den gråa häll:
”Liten kind, kom hit ikväll,
dig vill jag lova
under guldås sova”

Far han gjordar om sitt liv
sitt bälte sin blanka kniv,
tar järnsporrar på sin sko,
rider över berg och mo,
trollet att förgöra,
som vill barnet röra.

Snart blir liten kind en man:
gångarn grå då sadlar han,
tager brynja, svärd och spjut,
och i kamp han rider ut,
spänner sitt bälte,
strider som en hjälte.