Jag önskar att jag kunde stanna tiden

Jag bara älskar detta. Att gå runt med min alldeles perfekta bebis på magen i den ergonomiska selen med får på och sjunga ”Ute blåser sommarvind” visserligen medan svaga höstvindar blåser (men ändå) och gässen flyger i sträck söderut. Att ha en liten bebis som somnar mot mitt bröst, klädd i ylle som moster stickat och i en mössa som jag har sytt. Jag vill inte att det ska ta slut. Jag vill vara hemma, kunna ge mitt barn tid, vara den som berättar om rätt och fel, bara vara nära. Just nu vill jag inte alls jobba, eller iaf inte jobba borta. Kunna vara hemma och finnas tillhands, ge mitt barn tryggheten i att vi finns där, Pascal och jag, oavsett vad som händer och hela tiden.

Det bästa jag har

Det bästa jag har ❤

Missförstå mig rätt nu, jag är fullt medveten om kvinnofällor, dåliga löner för kvinnor och sämre pensioner pga deltidsarbete och ojämnt fördelade VAB-dagar, men ändå. Jag VILL vara nära, jag vill finnas där för mitt barn. Det känns ärligt talat helt sjukt att för att vi ska uppnå jämställdhet i samhället som måste vi överlämna det käraste vi har till ANDRA människor de allra flesta timmarna barnet är vaket. Det blir ju så att mitt barn uppfostras av pedagoger och av andra barn (som kanske inte är så snälla alltid). Det är väl ändå VÅR uppgift, som föräldrar att ta hand om våra små? Det är ju ändå den viktigaste uppgiften vi har, tycker jag. Inte är det samhällets uppgift att ge trygghet när barnen är små!

När jag var liten var mamma hemma med oss och det fanns alltid någon där. Framför allt när vi var  riktigt små, då lekte mamma med oss, sjöng för oss, sydde våra kläder och bara fanns där. Sen menar hon idag att hon inte var närvarande riktigt, inte på ett bra sätt, men som jag minns det så vara det tryggt. Rofyllt liksom. Det fanns framför allt tid! Idag, om Arvid ska vara på förskola och vi båda jobbar heltid, ja då kommer en hem och hundarna ska ut och hemmet ska städas någon gång och maten ska lagas och sen ska barnet läggas och sen är det morgon igen och då börjar hela karusellen igen. Jag. Vill. Inte. Leva. Så.

Jag vet inte. Det känns som att vi gör oss själva en sådan otjänst med detta samhälle. Att styra så mycket, upp på morgonen, jobba långa timmar och så hem och fixa fixa fixa, landa i soffan och sova på utsatt tid snarare än när vi är trötta. Eller ja, egentligen kanske vi är trötta jämt? Att leva hela livet på helgen, så att om en helg är uppbokad, ja då får en vänta ända till nästa helg igen.

Men just nu, att låta varje dag ha sin tid. Att inte göra saker om jag inte vill. Att kunna skjuta på det till nästa dag. Att lulla runt med hundarna och Arvid på magen, harva en grusgård ena dagen eller åka till fåren nästa. Att sjunga små visor när vi åker bil och när vi är ute och går.  Att kunna gå långsamt, för vi har tiden framför oss. Att hänga med min lilla plutt och bara vara. Det är vad livet, på riktigt, handlar om.

Ute blåser sommarvind,
göken gal i högan lind.
Mor hon går på grönan äng,
bäddar barnet blomstersäng,
strör långa rader
ut av rosenblader.

Ängen står så gul och grön,
solen stänker guld i sjön,
bäcken rinner tyst och sval
mellan vide, asp och al.
Bror bygger dammar
åt sin såg och hammar.

Syster sopar stugan ren,
sätter löv i taket sen,
uppå golvet ska hon så
liljor och konvaljer små,
rosor så rara,
där skall barnet vara.

Skeppet gungar lätt på våg
med sitt segel, mast och tåg,
gångar sig åt främmand´land,
hämtar barnet pärleband,
kjortel av siden
skor med granna smiden.

Lilla gula gåsen ung,
len som en silkespung,
ror med modern i sin säv
pillar vingen av sin näv
vallherden vilar
vid sitt horn och pilar

Lindorm solar sig på sten,
som ett sammet vit och len,
vill i barnets vagga gå,
men det skall han aldrig få,
han skall bli bunden
uti gröna lunden.

Trollet sitter vid sin vägg,
kammar ut sitt silverskägg,
sjunger vid den gråa häll:
”Liten kind, kom hit ikväll,
dig vill jag lova
under guldås sova”

Far han gjordar om sitt liv
sitt bälte sin blanka kniv,
tar järnsporrar på sin sko,
rider över berg och mo,
trollet att förgöra,
som vill barnet röra.

Snart blir liten kind en man:
gångarn grå då sadlar han,
tager brynja, svärd och spjut,
och i kamp han rider ut,
spänner sitt bälte,
strider som en hjälte.

Advertisements

Posted on 13 oktober 2014, in Bebis. Bookmark the permalink. 2 kommentarer.

  1. the crazy pack

    Ja gu ja! Ser det som en omöjlighet att vi båda skulle jobba heltid m små barn! Att få det jämnställt känns tyvärr inte alls lika viktigt som att få tid m mina barn! Sen bidrar ju vi m ”jämnställhetssiffror” i statistiken då D tar ut stort sett all föräldrapeng iom att jag inte hann få upp ett sgi. Jag är hemma på heltid & han är hemma 50% som det är nu. ”Lyxigt” värre, men ekonomiskt en katastrof! och min pension & karriär vågar man ju inte tänka på… Att leva här och nu m mina barn går dock före allt, iaf för mig!

    • Ja barn är så himla viktiga! Men vi skulle gå svårt att behålla huset om vi jobbade så lite.. Och jag gillar vårt hus och tanken på att Arvid får växa upp på landet.. Däremot så vill jag ju absolut jobba deltid längre fram, efter att P varit hemma..

%d bloggare gillar detta: