Alla är vi olika

Jag läste ett inlägg av Lady Dahmer häromdagen som jag tyckte var bra. Det jag gillade var inte att hon i början skriver att kvinnor är mer empatiska än männen utan att alla familjer är olika. Att barn är olika. Det finns nämligen tendenser som vill att vi ska vara så lika att det inte finns utrymme för flexibilitet eller känsla för vad människorna faktiskt vill. Det är väldigt lätt att säga efter att ha läst detta inlägg att vadå, det är bara att dela så att barnet är med båda föräldrarna lika mycket och anknyter till bådaeller öh, det är väl bara att pumpa ur och flaskmata. Som att syftet, att vara jämlik i familjen och när det gäller barnen är viktigare än att familjen mår bra.

När Arvid var jätteliten vägrade han att vara hos P. Han ville bara vara med mig hela tiden. En stor anledning var att han ville äta hela tiden. Och då menar jag HELA tiden. Om jag lämnade över en nymatad mätt och nöjd bebis till P dröjde det inte längre än typ 5 minuter innan han började picka på P och sen började han att skrika. Han åt praktiskt taget en gång i kvarten tills han var två månader och dessutom var varje matning över en halvtimme lång. Och ja, det är normalt. Att skyffla över den hungriga och vilt skrikande bebisen går ju bara inte. Vem blir nöjd av det liksom? Det som funkar är att ge honom det han vill ha, dvs tutte. Nu är han lite större och det går lite bättre, men självklart har amningen en stor betydelse i Arvids och min relation. Han låg i min mage i 9 månader och när han kom ut var jag det enda som var bekant. Att jag dessutom har maten gör ju att det är ett smart val utifrån Arvids perspektiv att välja vara mest med mig. Det kan naturligtvis fungera bra för andra att den andra föräldern tar bebisen mellan matningarna men det kanske inte alls fungerar heller och det är ju just det som är grejen. Vi är olika och våra bebisar är olika. Dessutom har bebisar mer åsikter än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig innan Arvid kom. Det är ju lätt som utomstående att säga att den och den borde ha gjort si och så för att barnet kanske bara vill vara hos den ena föräldern, men i praktiken så gör de säkert så gott de kan och tycker säkert de också att det varit smidigare om barnet ville vara lika mycket hos båda.

Jaha, det är väl bara att pumpa ur då och låta pappan flaskmata så att barnet knyter an lika mycket till båda? Eller ge ersättning, det är ju jättebra? Eller nej. Nej nej nej nej nej. Visst är ersättning bra som mat om en inte vill eller kan amma. Men bröstmjölk innehåller massor av ämnen och är ju skapad för att vara just mat till bebisar. Alla får ju naturligtvis välja det alternativ som passa bäst (och det är verkligen ingen skam i att inte amma om en inte vill eller kan), men om en VILL amma så är det banne mig en kvinnlig rättighet att få göra så. En har burit barnet i 9 månader, dragit (bokstavligen i mitt fall) honom ur sin kropp och älskat detta lilla liv från första början. Om en då vill följa sina instinkter, och har möjlighet att göra så, så ska naturligtvis kvinnan få amma sitt barn. Att hävda att kvinnan ska pumpa ur ett rent jämställdhetsperspektiv är en våldtäkt på den kvinna som vill amma. Det är så nära, så personligt och dessutom helt och hållet upp till kvinnan och barnet. Läs gärna vad Dr Cecilia som bloggar på http://www.barnakuten.nu skriver om saken. Utöver att vara något som mamma och bebis bestämmer över så är det många som inte ens kan pumpa ur mjölk. Själv tycker jag hela pumpningsproceduren är rätt vidrig. Att amma är däremot galet mysigt.

Skulle en hårddra detta med jämställdheten ska den andra föräldern vara hemma exakt lika länge som mamman och då är det faktiskt svårt att följa WHOs råd om amning om att helamma till 6 månaders ålder och sen låta amningen vara den största delen av barnets diet fram till 1 års ålder. Det hinns liksom inte med på de timmar en är hemma om en arbetar heltid. Enligt lag har en rätt att amma och/eller pumpa på arbetstid men det är ju inte alltid så lätt att ordna till rent praktiskt.

Jag tror faktiskt att om kvinnor tvingas ut i arbetslivet innan de känner att de är färdiga med amningen så kommer det att leda till att fler kvinnor stannar hemma obetalt för att ta hand om barnen. Vi är biologiskt gjorda för att amma i 3-4 år och så länge är det kanske inte rimligt att vara hemma från jobbet, men att få chansen att minska på amningen i lugn och ro när barnet åtminstone är runt året tycker jag är vettigt.

IMG_4133

En annan aspekt på att dela på föräldradagarna rakt av är den ekonomiska. Det är ju förstås lätt att säga att familjen ska ”offra sig” för att mannen också ska få vara hemma, men om en tjänar väldigt olika så handlar det kanske om att överhuvudtaget ha råd att bo kvar där en bor. Om kvinnan tjänar mycket mindre än mannen så blir ju skillnaden enorm om hon ska jobba och mannen stanna hemma och det är ju tyvärr inte helt ovanligt att män tjänar mycket mer än kvinnor. En förlorar nämligen ganska många tusenlappar på att vara hemma, särskilt om en inte tar ut 7 dagar i veckan. Själv får jag ut ca 10 000 mindre i föräldrapenning än om jag jobbar (och då tar jag ut 5 dagar i veckan). Det är rätt mycket pengar faktiskt och ju mer än tjänar desto mer förlorar en på att vara hemma.. Att satsa på att föräldrar delar lika på föräldraledigheten kan alltså drabba vissa familjer väldigt hårt. Det vore betydligt bättre att satsa på att få upp lönerna i kvinnodominerade yrken så att familjen förlorar mindre på att mannen stannar hemma. Att dela föräldraledigheten exakt lika är kanske ett medel för att få mer lika löner mellan kvinnor och män i förlängningen men det är oempatiskt att inte se att detta sätt kan drabba föräldrar rätt hårt.

Kontentan är att vi är alla olika. Det är inte självklart och jättelätt att bara ysta över ungen till den andra föräldern, pumpa ur dagens portioner och traska till jobbet. Om det funkar, kör på! Men att ha åsikter om att det ”bara är att” är göra si eller så tycker jag är taskigt. Jag tror inte på ett samhälle som förespråkar jämställdhet till varje pris, alla i familjen måste få må bra och trivas med situationen också.

Annonser

Publicerat på 29 oktober 2014, i Bebis, Hon, han, hen. Bokmärk permalänken. 4 kommentarer.

  1. Hej,
    Jag känner mig lite som den ”utomstående som säger att det bara är att göra”. Det är inte vad jag säger. Det här är två helt separata diskussioner. Den ena rör er familj, er situation och ert barn. Den är inte relevant för mig. Inte alls om jag ska vara ärlig.
    Det andra är en samhällsdiskussion. Det är inte helt enkelt att separera de båda, speciellt inte när man är mitt i småbarnslivet. Däremot så kommer vi (som i samhället) att behöva prata mer om hur vi hanterar små barn. Det är en samhällsfråga som är väsentligen större än den enskilda familjen.
    Jag har väldigt svårt att inte se en ojämnt uppdelad föräldraförsäkring som en ojämställdhet. Det är trots allt så att den som tar ut den mesta föräldratiden den som även fortsättningsvis gör den större delen av obetalt hemarbete, som arbetar deltid och som tar flest VAB-dagar. Man kan argumentera att barn är värda mer än löneökningar och pensionspoäng, men är det då inte samhället vi ska påverka? Är det inte bättre att arbeta för att höja taket i föräldraförsäkringen, sänka arbetstiden och ge alla vettiga pensioner?
    Det är en fråga om vilket samhälle vi vill ha. En värld där barn är med mammor och pappor är på jobbet, är en värld där vi aldrig får möta mjuka män. Där män i generation efter generation lär sig att man ska vara hård, okänslig och framgångsrik. Som kvinna tycker jag att det är viktigt att också lära sig att lyckas utanför familjen. Att dela rättvist är inte målet med jämställdhet, det är ett av de medel som står till buds.
    Jag tycker inte att jämställdheten har gått för långt. När jag ser mig om i världen så är det ganska mycket kvar att göra. En hel del av det börjar i familjen.

    Gilla

    • Hej, just den meningen var faktiskt inte alls du. Och inte jag heller, tro det eller ej.

      Jag förstår vad du menar, men jag kan faktiskt inte särskilja mellan mig personligen och den politiska planen i de här frågorna. Det är ju ändå så att politiska beslut påverkar individerna. Det kanske gör mig olämplig att öht diskutera det, samtidigt känns det märkligt att just som jag hamnat i ett läge där jag kan uttala mig om de här frågorna utifrån min egen erfarenhet och utifrån hur jag upplever det så ska jag vara tyst. Ett tydligt exempel på hur politik påverkar individer direkt är ju Lars Ohly och hans idé om att alla kvinnor skulle använda bröstpump. Det var ju inte ett helt populärt uttalande om jag minns rätt, men det är ett bra exempel på att det ju inte går att helt särskilja samhällsdiskussionen från individerna i samhället.

      Jag känner såhär (och det var egentligen ursprunget för det här inlägget även om det nog inte riktigt framgick) att det är omöjligt att göra rätt. Jag slits mellan vad ideologin (feminismen) säger att jag borde göra och vad som känns rätt innerst inne. Om jag vill vara jämställd borde jag skippa amningen och köra flaska rätt över för att P också ska få samma chans till anknytning. Vi borde dela fl direkt och köra 50 % rätt över redan från början, typ 2,5 dagar per vecka. Men samtidigt är inget med bebisar jämställt. Jag har varit gravid, inte P. Jag födde barnet, inte P. Och jag matar barnet för att jag vill det och för att det gör att jag mår bra. Dessutom har barnet åsikter. Det är inte konstigt att det är svårt att få till jämställdhet i den perioden av livet eftersom bebistiden inte alls är anpassad efter att vara jämställd eller jämlik på något sätt.

      Att lämna mitt barn, flaskmata och gå till jobbet nu när Arvid är liten känns lika fel som att hoppa från Eiffeltornet. Ideologi och verklighet går inte ihop. Det är vad jag tampas med just nu.

      Gilla

  2. Jag menar såhär: Om du vill ha en lång föräldraledighet där du är hemma i två år och helammar under tiden kommer jag aldrig hålla det emot dig. Däremot, när du lägger det som en norm så blir det en diskussion om vilket samhälle vi vill ha, och då vill jag lägga mig i. Din rätt att diskutera frågan är lika stor som min och resten av mänsklighetens, däremot vill jag inte att mina åsikter om jämställdhet ska tolkas som att jag har åsikter om hur ni gör eller har gjort eller kommer att göra.

    Jag har aldrig hört någon hävda att kvinnor ska lämna pyttesmå barn hemma för att jobba halvtid eller heltid. Delar man upp 480 dagar på två så räcker det ju med att byta vid åtta månaders ålder. Att säga att tiden med småbarn inte är jämställd är svårt tycker jag. Det är väl ändå inte så att bara för att man har fött barnet så är det orättvist åt ena eller andra hållet. Jämställdhet är väl inte millimeterrättvisa? Småbarnsperioden varar åtminstone i ett och ett halvt år, så det är ju inte så att det inte finns tid att bli jämställd. Om man vill.

    Men det är också den svåra frågan. Vad är det egentligen vi menar när vi säger jämställdhet? Vad är det vi vill ha ut av det? Varför ska män anpassa sig, men inte kvinnor? Ska vi ha kvar våra privilegier medan alla män förlorar sina?

    Gilla

  3. Och jag menar såhär: Jag är feminist och har tidigare helt och hållet propagerat för att dela fl lika. Men jag visste inte vad jag pratade om eftersom jag inte upplevt att vara mamma. Jag tycker också att det vore kanon på samhällsnivå om fl var lika fördelad mellan föräldrarna men eftersom jag själv gärna skulle stanna hemma och amma längre så blir det plötsligt svårt, ja säg omöjligt att propagera för det. Nu kommer vi att dela lika eftersom jag måste börja jobba i mars, men det är samtidigt en sorg för mig att det kommer innebära amning på helt andra villkor så jag hade ju hellre inte delat lika. Vad just du tycker om hur vi gör spelar ju heller inte någon större roll för mig. Men vad JAG tycker spelar roll och där är jag sjukt kluven. Jag kan inte hålla isär helt och hållet vad jag tycker att alla andra ska göra gentemot vad jag själv gör eller vill göra.

    De andra frågorna du ställer är väldigt bra och intressanta. Jag vet inte vad vi menar. Eller egentligen tänker jag att det vi gör ska ha samma värde även om män har tendenser att göra ”manligare” saker. Och jag tänker nog faktiskt att vi behöver behålla en del privilegier som kvinnor. Männen har så många fler att om vi också förlorar dem så kommer vi nog aldrig komma till ett jämlikt samhälle (fast detta skriver jag snabbt nu, har inte analyserat det djupare). Millimeterrättvisa kommer vi ju heller aldrig att få, samtidigt så säger ju du (och andra) att många av ojämlikheterna skapas när barnen är små. När mammor alltid är hemma först så har de ju mest koll och det är nog svårt att ändra på även om den andra föräldern är hemma sen. Men det har jag ingen erfarenhet av ännu så fråga mig igen om 1,5 år 😉

    Gilla

%d bloggare gillar detta: