Jag är en mes med starka vallhundar

Nyss hemkommen från en timmes drillning i vallning av Karin M i Valla ridhus. Monster fick den största delen av tiden och Yeti fick två kortare pass där jag först fick visa upp honom eftersom Karin inte sett honom tidigare. Yeti började lite lugnt med fösning som gick bra men var sen för tajt och för het, han saktade inte av vid balans eller där det är trångt utan ökade istället. Fåren sprang och jag sprang och det kändes ju sådär.. Sen var det Monsters tur och han hamnade i eyemode och sögs inåt mot fåren. Hmm…

Tja, är det något jag borde veta vid det här laget är att 1. inte tro att det borde gå bra på kurs och 2. aldrig bli nöjd utan alltid försöka bli bättre. Hemma är det rätt lätt att iaf under vartannat pass tänka och känna att det går rätt bra, att vi har läget under kontroll. Sen går vi på kurs och får illusionerna krossade.

Karin var rätt tuff mot mig idag, såpass att hon sa att jag inte skulle gå hem och gråta på slutet. Det har jag inte heller gjort (gråtit alltså, hem tog jag mig ;), men funderar gör jag ju. På hur jag ska få det annorlunda och skaffa kontroll. Och på hur svårt det är att träna positivt i vallningen.

För att utveckla problematiken lite så släpper jag lite på kriterierna med Monster med tiden. Jag tänker att det går ju MYYYCKET bättre nu och blir lite för nöjd. Om Mon inte går perfekt så är jag sen, släpper det för långt och bryter inte. Det får resultatet att det blir lite otydligt VAD som är rätt. Monster är tuffare än vad han ser ut och dessutom envis som en mycket röd gris. Han är expert på att huka sig och smyga iväg åt fel håll (alltså i det här fallet närmaste vägen mot balans, dvs RÄTT håll enligt honom) och det är riktigt svårt att vända honom ibland. Han KAN kommandona men har egna åsikter. Han har dessutom massor av eye och sugs lätt in mot fåren när han kommer närmare och det var mycket tydligt i ridhuset. Jag är svag för Monster men måste ändå driva igenom vad jag vill utan att backa och underlätta genom att ställa mig så att det blir mer logiskt för honom. Det är inte så att det är enbart i vallningen han smyger och gör som han vill, ett solklart exempel är vid ytterdörren när jag säger att alla ska stanna innan de får gå ut. Monster är helt fenomenal på att smyga ut och jag kan lyfta tillbaka honom 100 gånger, ändå kommer en tass smygande ner på trappan… Eller som när han ska stanna i bilen när jag öppnar dörren och han tusen gånger om smyger fram en nos och en tass. Envis ja! Som synden! Hela grejen med Monster är att han är en snäll hund som inte ställer till med nåt. Då har jag en tendens att fokusera på de två brötigare hundarna medan Monster bara hänger med. Och Monster är ju såklart inte dum. Det här har han ju genomskådat för länge sen. Dessutom vet han att jag tokälskar honom oavsett hur olydig han är ❤

Läxan med Monster tills nästa gång är att fortsätta träna flanker, gå på med press vid kl 12 så att han får "bakvikt", dvs INTE rör sig mot djuren när han stannar. Han ska dessutom träna på att slå över, flankera flankera tills han är mjuk i tempot och inte tänker inåt. Tränar vi korta flanker så måste vi ändå träna 80 % långa. Och min läxa är ju att stoppa direkt när han inte tänker rätt, bli snabbare i reaktionen. Få igenom vad JAG vill, EXAKT så jag har tänkt mig. Varenda gång.

Yeti då, ja han kör lite med mig han med. Han går för snabbt, för tajt och har helt enkelt fel attityd. Nu var vi på en ny plats med nya får och det var trångt. Trångt är jobbigt tycker Yeti, det vet jag sen tidigare träning i fållan där Yeti blir mer och mer studsig och fåren stampar och hotar.. Nåväl, vid dagens andra pass med Yeti fick jag uppgiften alla drömmer om, nämligen att få Yeti att sluta valla och vilja gå därifrån. Det var faktiskt enklare än vad jag trott, han ställde sig rätt snart vid utgången och ville UUUT! Men eftersom Yeti är ett popcorn så studsade han raskt tillbaka så fort han kom ut på en flank, samma gas och attityd som innan. Efter lite jobb fick vi honom ändå att ta en mjuk flank i ett lugnare tempo. Läxan med Yeti är att träna på attityden. Han ska vara lugn, mjuk och ha en schysst attityd mot djuren. Ja, och gå ut på flankerna också.

Vad var det jag skulle bli gråtfärdig av då? Jo, Karin tycker att jag är för mjuk, har inte tillräckligt med attityd och pondus som jag skulle behöva till de här två starka hundarna i vallträningen. På sätt och vis är det ju jobbigt att höra, samtidigt vet jag att det är sant. Inte bara i vallningen utan även i vardagen. Mina hundar är lite för brötiga och jobbiga och jag skulle absolut vilja dämpa ner dem en aning (dagens underdrift). Samtidigt kommer jag ju från lydnadens och agilityns positiva träning. Jag är drillad i att positiv förstärkning är det en ska använda vid hundträning och att det är dåligt att vara auktoritär. Om jag har konflikter med hundarna känner jag mig som en dålig människa, en usel hundtränare. Jag VILL vara positiv och snäll men för att vara det kanske jag måste vara tuffare i vardagen, komma över känslan av att misslyckas om jag måste skrika utan istället faktiskt få min vilja igenom ALLA gånger och inte vara nöjd förrän jag nått dit?

Vallning är skitsvårt att träna positivt. Det går säkert för vissa personer och för vissa hundar (jag har ju sett det så jag vet att det går), men med dessa två starka jyckar som jag har? Nä, de kommer ju aldrig att värdera någon belöning högre än att fortsätta jobba. Och hur i hela friden ska en lyckas få NER attityden hos en hund som stressar fåren med för högt tempo och dålig attityd med en belöning? Detta är ett dilemma som gör att jag har lagt ner vallningen i perioder tidigare. Men jag tror helt ärligt att jag just nu behöver komma BORT från belöningstänket även i vardagen till viss del. Skaffa mig legitimitet att bli förbannad och verkligen få igenom vad jag vill utan att känna mig misslyckad över det i ALLA lägen med hundarna.

PS. Självklart kommer jag använda mig av belöningstänket vid nyinlärning av andra saker är vallning.
PS2. Bara att jag känner att jag måste förtydliga detta i PS. gör det tydligt för mig hur det INTE är socialt accepterat att träna med negativ förstärkning som ju detta i praktiken är..

Annonser

Publicerat på 17 december 2014, i Monster, Vallning, Yeti. Bokmärk permalänken. 6 kommentarer.

  1. Ninnie Lindvall

    Jag känner igen mig så i det du skriver om vallningen. Men minns att en av belöningsträningens heliga pelare är att begränsa hundens möjlighet att välja fel. För närvarande föser Nim i lina. Hon kommer inte loss förrän hon har rätt attityd utan ät alldeles för het. Just nu känns det hopplöst. Men så har det periodvis känts med de andra också, jag hoppas förstås att träning kommer att ge färdighet även för henne.
    Problemet för din del är väl att du redan låtit grabbarna ta för sig lite för mycket. Been there, done that, too. Då är det nästan omöjligt att komma vidare utan att faktiskt sätts ner foten och tala om att detta inte tolereras längre. Försök att lägga upp situationen så att du verkligen kan komma åt dem och visa att NU är en ny dag. En tröst är ju hur mycket roligt ni kommer att ha när hundarna väl rättar in sig i ledet. Lycka till!

    Gilla

    • Du har så rätt så Ninnie! Har haft Yeti mkt i lina så fösningen funkar bu också riktigt bra. Men flanker är svårt i lina..

      Och ja, killarna har fått för mkt mark. Yeti borde jag plockat ner redan i våras istället för att springa runt, gravid och dan. Men det är lätt att vara efterklok..

      Gilla

  2. Ett rätt trevligt blogginlägg för en annan att läsa som också är en mes & trivs nog bäst med det 😉 Du som har egna får kommer reda upp det där – det är jag säker på 🙂 God fortsättning! 🙂

    Gilla

%d bloggare gillar detta: