När jag runt jul hade en riktig vall-dipp bestämde vi att vi skulle åka till Karin Söderberg och träna för henne. ”Vi” var Lydia med Lyra och Johanna med Taim. Att vi ville åka just till Karin är för att en alltid åker därifrån med en go och glad känsla i magen. Det är feelgoodträning helt enkelt!

Jag tror nog att Karins mål med mig idag var att jag skulle tycka att det var roligt. Att tänka att detta är hundträning precis som annan hundträning och det kan jag ju. Karin säger själv att hon har ingen pondus utan hon löser det ändå. Ibland kanske hon tar en piska till hjälp men ofta löser hon saker genom att helt enkelt göra det mer pedagogiskt för hunden. Detta är en så tilltalande tanke! Mycket mer motiverande och roligare än att bara härja 🙂

Iaf,  vi började i 25an och Monster gick riktigt bra! Fuskar lite på stoppet och tar fel kommando på nån flank men överlag bra! Yeti och jag var betydligt mer spända när vi gick in men Yeti gick riktigt bra också! Jag ska absolut lägga på kommandon på flankerna eftersom han slår på hjärnan och tänker då och då blir flanker mjukare och bättre. Jag har en tendens att tänka att Yeti kommer att busa till det och blir därför lite spänd, något som direkt smittar av sig på Yeti. Både han och jag ser lite spända och olyckliga ut tyckte Karin och visst har hon rätt! Gång på gång sa hon att nu står vi stilla,  sänker axlarna och räknar till tre.  Jag ska höra det enkelt genom att lägga honom innan han kommer så nära att han rusar men i övrigt – slappna av och tänk positivt!

Nåväl, såhär långt var Arvid vaken och kanske inte helt nöjd så jag tog en liten paus, bytte blöja och ammade. Arvid somnade lägligt nog och jag kunde bädda ner honom i vagnen! Sen sov han tills vi nästan var färdiga, helt perfekt!

När jag var på plats igen hade vi förflyttat oss till en större hage. Jag började med Mon och det gick riktigt bra! Sådär bra att det kändes fint i magen 🙂 Mon höll ut på flankerna, stannade, föste och delade och det gick bra! Inga problem med flankerna eller för tidigt stopp utan en hund som var i hand och jobbade helt enkelt. Inte något alldeles för högt tempo heller även om jag bromsade honom några gånger.  Så det jag tränat har ju helt klart gett resultat även om det varit tråkig träning. Vi avslutade med några hämt där jag kommenderade en flank från kl 12 istället för en framridningen. Första försöket blev dåligt men sen satte vi ett par riktigt bra! Och vet ni,  vi fick faktiskt inte ens några läxor utan det såg liksom bara fint ut! Eller ja, stoppen ska vi fila på och visselpipan ska dammas av!

Yeti och jag jobbade med lite fösning och lite flanker och även om det blev busrus ett par gånger så var han duktig. Vi gjorde även en övning där vi stoppade in tre får i fållan och sen skulle Yeti hålla de övriga två till mig.  Det gick väl sådär, Yeti behöver jobba på sin känsla. Eller koppla på den tror jag framför allt. Vi avslutade med några varv i fållan och när jag väl jobbade på rätt sätt gick det riktigt bra! Sist vi tränade i fållan var det mycket stress men nu var han mycket lugnare! Yetis och min läxa blev att hitta tryggheten i hagen. Jag måste stanna, andas och sänka axlarna. Tänka att det kommer att gå bra och smitta Yeti med den känslan.

Yeti och jag myser i soffan. Yeti är en lugn och nöjd hund ikväll!

Tyvärr så har ju min och Yetis relation blivit lidande av att han bara fått gå i koppel och inte fått träna ordentligt under så lång tid. Vi har lite för många konflikter och det är inte bra. Det har inte varit helt lätt, först blev jag gravid när Yeti var bara valp och jag var så trött jämt att ingen energi fanns. Sen lagom när vi kommit igång med rolig agilityträning skadade sig Yeti och sen har vi gått och stretat emot varandra i det där förbannade kopplet.  Att Arvid kom och jag dessutom oftast haft en bebis med mig på promenaderna har inte underlättat. Jag tror att vi kommer bli ett mycket tajtare team med stark vi-känsla om vi får träna ihop ordentligt nu, göra roliga saker och bygga förtroende mellan oss. Det är ju väldigt tråkigt att jag ser spänd och olycklig ut och att Yeti ser osäker och lite olycklig ut när vi går ut till fåren och det måste vi ju ändra på. Både han och jag tycker ju egentligen att det är roligt och det är ju den känslan vi ska ha med oss!

Monster vallar. Foto Eva Karlsson

Som vanligt så känner jag mig mycket mer peppad på att valla efter träning hos Karin! Båda hundarna är ju fina och det här kommer att gå bra 🙂 Nu längtar jag redan efter nästa pass i hagen!