Monster och jag har tävlat fyra lopp i Askersund idag. AC och jag åkte ihop med Arvid, Onnie, Yeti och Monster. Jag och Monster skrapade ihop hela fyra diskar och tre av dem var mest röriga och tråkiga. Jag kan inte skylla på något heller, banorna var bra och roliga, nej vi är helt enkelt dåliga. Otränade, osynkade och i dålig tävlingsform. Dessutom är det ärligt talat skitsvårt att rådda en liten bebis samtidigt som en ska värma upp, gå banan och tävla. Ännu svårare är det när ridhuset inte direkt är gjort för att en ska kunna ta sig runt med barnvagn. Jag missade en av mina starter pga ledsen och hungrig bebis och kände mig bitvis riktigt nere. Det är sjukt svårt att hålla någon form av motivation uppe när det dels känns dåligt på banan och dels känns rörigt och stökigt utanför. Jag kände mig helt enkelt rätt less på tävlande och det känns faktiskt nästan omöjligt att tävla med en bebis med sig.

Jag känner helt enkelt att det här med tävlande kanske får stå tillbaka lite nu. Egentligen tappade jag nog helt lusten att öht tävla mer där mitt på eftermiddagen, men två saker gjorde ändå att jag trots allt anmälde mig till Södra Stockholm ikväll. Dels så måste jag ju ge tävlande utomhus med bebis en chans. Det måste ju ändå vara väldigt mycket lättare när folk sitter mer i tält och är lite mer nära banorna än vad en är på ridhustävlingar. Sen blev jag också mer pepp efter vårt allra sista lopp. Vi tog ett hinder från fel håll och fick ett slalomfel efter det men loppet kändes kalas! Flytigt och fina svängar, helt enkelt riktigt bra! Ja förutom den där disken då.. Men för första gången den här dagen så kändes det inte som att det var helt meningslöst att starta, att vi faktiskt hade en chans.

Frågan är om den lilla känslan räcker för att hålla min motivation uppe framöver? Jag vet inte, men jag inser att jag var väldigt naiv när jag funderade omkring bebis och tävling innan Arvid var född.

Det fanns iaf massor med sippor nära tävlingsplatsen!

Arvid och jag avrundar dagen med att dela på en sallad ❤