Jag har köpt en fin handstickad tröja som jag hoppades skulle komma före midsommar, särskilt som morgondagen utlovar regn och kyla. Besvikelsen var stor när den inte hann komma och därför köpte jag godis samtidigt som glassen och jordgubbarna köptes in. När jag klev ut från Ica med min kasse med godsaker satt där en kvinna och bad om pengar. Jag gav henne det jag hade i växel, men det var inte mycket. Kvinnan tittade på mig med desperation i blicken och gjorde det väldigt tydligt att hon var mycket hungrig. Hon kunde ett par ord på svenska och frågade ungefär ”hur mycket kostar bröd?”

Det blev i den stunden så otroligt uppenbart hur olika våra liv var. Jag, som bortskämt gick och köpte godis som tröst för att en tröja jag köpt inte kommit på posten och hon, som satt och tiggde utanför en ica-butik långt från hem och familj med ett värkande hål i magen. Den bisarra sanningen om varför just jag och just hon var där just då, turen i mitt fall att få födas i ett land med möjligheter, av föräldrar som hade råd att klä mig, föda mig och som kunde hjälpa mig med läxan. Hon som av, för mig, okända anledningar befinner sig i ett främmande land för att tigga. En avgrundslik skillnad, där jag är otroligt privilegad och förmodligen otroligt välbärgad i jämförelse med henne.

Jag gjorde det enda jag kunde, med värkande hjärta gick jag in på Ica igen och köpte en limpa bröd och en tub med skinkost. Nu i efterhand önskar jag att jag köpt något att dricka till henne också, men just då tänkte jag inte så långt. När jag åkte ut från parkeringen så åt hon bröd och mjukost och jag hoppas verkligen att hon har det hyfsat just nu, att hon är torr och varm med tak över huvudet… Själv sitter jag i soffan och har ätit lite för mycket choklad. Det är en galen värld vi lever i…