Häromdagen blev Arvid 13 månader gammal. Det känns som om det var nyss han kom samtidigt som jag knappt minns en tid utan honom. Han är så självklar, en så stor del av livet! Den kärlek som väller upp i mig när jag tänker på honom, när jag håller honom, när jag kramar honom när han gråter efter en mardröm på natten, när han lyser upp som en sol och säger Heeej när jag kommer emot honom, ja kärleken är obeskrivlig. Jag anade faktiskt inte riktigt HUR mycket en kan älska en liten person innan han kom in i våra liv. Anade inte hur svårt tanken på att inte få träffa honom under dagarna skulle kännas. Att resa bort en helg på tävling känns helt otänkbart! Tur kanske att jag känner så samtidigt som jag inte har någon tävlingshund. Denna ljuvliga unge är lätt värd färre sovmorgnar och mindre egentid! En liten glädjespridare som är helt fantastisk bara han är den han är ❤

Jag bär fortfarande Arvid en hel del, dels är han inte så tung och dels för en bra sjal att tyngden blir lätt att bära. Dessutom är Arvid oftast mer nöjd i sjal än i vagn. Han tröttnar snabbt på att åka vagn och vill nästan alltid bli buren ändå på längre promenader. Barnvagn är dessutom jätteknöligt att dra på över stock och sten 🙂

Jag ammar fortfarande en hel del. Har ingen önskan om att sluta heller, det är mysigt och dessutom väldigt nyttigt! Bra för mig eftersom amning motverkar bröstcancer och dessutom håller ner hormonerna som triggar min endometrios. Bra för Arvid som får en massa antikroppar och näring, tröst, närhet och mys, allt på samma gång! Dessutom lätt tillgänglig och praktiskt förpackad, blir aldrig dålig eller sur. Helt fantastiskt 😉