Monthly Archives: oktober 2015

Springa med, eh jag menar valla får

Alltså mina får har långa ben och förmåga att springa väldigt fort. Jag har numera okej pondus mot hundarna men alldeles för lite gentemot fåren. De har inget intresse av att vara vid mig och de löper förbi mig i högt tempo. De är med andra ord inte alls lika de förra fåren! Särskilt det svarta fåret (hihi) satsar verkligen på att komma förbi mig hela tiden. Jag får passa henne konstant men då passar ett annat får på att dra. Hopplösa är de! De är i svåraste laget för Yeti men det har stora fördelar också! Till exempel har Monster äntligen lärt sig att hålla avstånd och lågt tempo! Yeti kommer heller inte att lära sig att gå med nosen i hasorna på fåren!

Den största nackdelen med fåren  är att de inte står stilla i hämtet. Vet inte på vilket avstånd hunden måste vara för att de ska stanna, men hagen är iaf för liten . Det gör dels att Mon vill stanna för kort och dels att Yeti kastar sig tillbaka åt andra hållet för att stoppa. Det är jäkligt klurigt med vallning alltså.. Ett annat problem som jag tycker är svårt är att fåren gärna springer längs med staketet och det är supersvårt att få hundarna att ta ut dem. De vill bara slå ut och balansera mot staketet, inte mot mig. Fåren ÄR svåra att ta ut eftersom de ränner i full fart längs med staketet, men det måste ju ändå gå att få ut dem.

Monster och jag har stagnerat lite tycker jag. Vi behöver utvecklas, men hur? Vi behöver nog komma ut lite på andra ställen..

image

Yeti utvecklas däremot! Han är riktigt fin, en helt annan hund än för ett år sedan! Idag inledde jag delningsträningen. En mycket förvirrad Yeti fattade inget när jag kallade in honom mellan fåren 🙂 vi jobbade i fållan också och där är han en helt annan hund. Inga utfall och ingen hets. Så skönt!

image

Annonser

Reclaiming the känslorna

Det förra inlägget kan ses som ett sätt att ta tillbaka en plattform som är min. Jag vill kunna känna mig friare vid tangentbordet, känna mig fri att uttrycka det jag tycker är viktigt. Jag vill ha kvar den här bloggen i sin ursprungliga form, det vill säga en plats där jag uttrycker det jag brinner för just nu. Det har varierat genom åren vad jag har skrivit om, från veganism till feminism och så det senaste årets mer frekventa inlägg om barn. Sedan några månader en period där jag enbart skrivit om hundarna och deras krämpor. Det senaste är dock bara en del av vad jag vill fylla min blogg med. Jag vill skriva om det som är viktigt för mig just nu och i skrivande stund så är Arvid och sakerna runt honom det viktigaste och alltså kommer barn vara en större del av bloggen. Detta utrymme är MIN plattform, alltså ska det som JAG inspireras av finnas här, eller hur?

I morse på vägen till jobbet pratade Soran i Morgonpasset i P3 om känslor och deras olika värde. Jag hörde inte allt, men han menade att våra känslor idag har olika värde. Jag kan absolut relatera till det. Glädje och lycka är tillstånd som eftersträvas och ilska och ledsnad känslor som inte alls är lika prioriterade. Vi intalas i princip att om vi känner de mer negativa känslorna så är vi, som människor, mindre värda, mindre lyckade. Vårt tankesätt ska tränas att hela tiden vända dåliga saker till bra, att vända motgång till medgång, att vi ska peppas av varje händelse, goda, såväl som de onda.

Jag vänder mig emot denna strävan efter lycka och glädje, denna värdering av människor efter deras känslolägen. Jag tror att känslor finns vare sig vi vill eller inte och att de negativa känslorna måste få finnas, levas ut och omfamnas för att vi ska ha en chans att ta oss ur dem. Annars klänger de fast vid oss, trycks ner, men ligger där under ytan och väser. Vi kanske kan hålla dem undan länge, men de försvinner inte förrän vi släpper upp dem till ytan och erkänner deras existens.

Petra Krantz Lindgren skriver ofta i sin blogg om vikten av att låta barn ha alla känslor, till exempel i det här inlägget, eller i denna korta uppmaning från en 8-årig flicka. Att, när barnet är argt eller ledset, bekräfta känslan och låta barnet vila i sin känsla tills det går över av sig självt. Inte trösta eller avleda utan låta barnet vara ilsken eller gråta tills barnet är färdigt. Jag tycker att det är så klokt och jag ska verkligen kämpa för att låta Arvid få vila i alla sina känslor. Jag tror nämligen att en som vuxen lätt blir lite knasig i sina känslor om en inte får uttrycka dem och lära sig att hantera alla känslor, både de positiva och de negativa. Jag kan till exempel inte bli arg utan att börja gråta. Det är otroligt frustrerande att vara rasande, men samtidigt känna ögonen fyllas med tårar och höra rösten börja darra.När jag växte upp fick jag inte utrymme att vara arg – jag är övertygad om att det hänger ihop. Dessutom finns det många könsnormer sammankopplade med känslor. Jag vet många fler än jag som blir ledsna när de egentligen är arga – alla kvinnor. Samtidigt så blir många män arga istället för att bli ledsna vilket kan leda till våld. Kan det möjligen hänga ihop med att tjejer inte får vara arga och att killar inte får gråta? Jag är säker på att det är så.

Det finns nio grundläggande känslor, och de är:

  • Glädje
  • Intresse
  • Förvåning
  • Avsmak
  • Avsky
  • Ilska
  • Ledsnad
  • Rädsla
  • Skam

Hur kan det komma sig att vi ska känna oss som sämre människor när vi känner hälften av dem? Hur kan det komma sig att vi som män eller kvinnor har olika tillgång till vilka känslor som det är ok att känna och uttrycka?

Lilla My - en normbrytare

Lilla My – en normbrytare

Lilla My – en normbrytare

Jag vill vara en människa som får vara i alla känslolägen. Jag kan vara ledsen utan att veta varför och det är okej, precis som att det är okej att vara glad utan att veta varför. Jag vill kunna bli arg, jag vill kunna ångra mig, jag vill kunna be om ursäkt. Men jag vill också kunna kräva en ursäkt, stå på mig och vägra vika mig. Kunna vila i ilska och veta att jag har rätt. Få vara ledsen, besviken och arg likväl som glad, nyfiken och intresserad. Jag vill kunna visa vem jag är och vad jag känner och ändå vara okej och varför skulle jag egentligen inte kunna det?

Det värsta som kan hända är att jag visar att jag är mänsklig.

Det glamorösa mammalivet

Bloggen hinns inte med och motivationen är låg. Jag börjar på inlägg som aldrig blir klara, vet inte hur jag ska avsluta. Jag gillar att skriva och har använt bloggen som ett ventilationssystem för alla möjliga saker jag inspirerats av eller blivit upprörd över genom de år jag bloggat. Men den senaste tiden känns det som att det mesta jag publicerar fylls av konflikter och diskussioner i en ton som gör att jag mår dåligt. Det gäller inte det jag postar som är hundrelaterat och egentligen inte alls bloggen i första hand men det går ut över bloggen också. Diskussioner som har med hundar att göra är så otroligt mycket mer balanserade – åtminstone i mina forum. Som till exempel diskussionen under hundfoder-inlägget – jättekul!!

Jag saknar oerhört att kunna använda det skrivna ordet men samtidigt ger det mig ångest att uttrycka vad jag tänker och tycker. Även dessa ord känns jobbiga att skriva. Så vad är lösningen? Jag vill kunna uttrycka mina åsikter och känslor utan dessa negativa känslor som efterspel, men hur? Jag vet inte.

Utöver detta åtnjuter jag det otroligt glamorösa livet som heltidsarbetande småbarnsmamma. Häromdagen var Arvid utan blöja, han skuttade runt på golvet och bara trivdes. Plötsligt blev jag väldigt varm om ena foten. Det tog faktiskt flera sekunder innan jag fattade varför 😉

Sömnbristen är just nu riktigt jobbig. Arvid vaknar frampå småtimmarna och är hungrig, väldigt mammig och har svårt att somna om. Det får en vaken mamma som resultat och även om jag till slut tar mig till gästrummet när/om Arvid  somnat om så tar det ofta lång tid innan jag somnar igen. Att då kliva upp klockan 6 och jobba hela dagarna är tämligen slitsamt. Jag börjar bli väldigt väldigt trött..

Dock så är detta att vara mamma så otroligt positivt och givande att det lätt är värt det! Arvid är en gullunge, så himla mysig och helt fantastisk på alla vis. Jag är naturligtvis helt opartisk 😉  Han har börjat ställa sig upp men går inte än, pratar inte heller förutom på mmm-språket. Vad han istället gör är att härmas! Han ville absolut ha bestick för några månader sedan, han sätter tandkräm på tandborsten, han drar hårborsten genom håret och plattar håret med plattång! I helgen har han tagit med sig skräp och slängt i soppåsen under diskbänken, han lägger golv genom att banka med hammare i ekparketten i hundhuset, han iakttar allt vi hör och vill göra själv 🙂 Dessutom så kramig och gosig så att jag knappt tror det är sant. Helt bedårande! Och jag är fortfarande helt opartisk såklart 😉

Att vara mamma är helt enkelt så otroligt mycket mysigare, finare och mer underbart än vad jag kunde föreställa mig ❤

image

Arvid med min farfar, 15 månader respektive nästan 93 år 🙂

The return of the hundfoderdjungel

En tråd på fejjan inspirerade till ett blogginlägg som inte bara beskriver hälsan hos mina hundar 😉 Tråden handlade om hundfoder, och som vanligt när det kommer till hundfoder så blir diskussionen större än den ursprungliga frågan. Varför kan en fråga sig? Hundfoder engagerar och det finns massor vetskap och sanningar som är mer eller mindre väl underbyggda. Alla hundar är individer och alla hundar svarar olika på foder. En del klarar bara färskfoder, andra behöver allergifoder, ytterligare andra fungerar jättebra på ett billigare torrfoder. Många människor har haft hundar som klarade olika typer av foder olika bra och detta tillsammans med människors åsikter och tankar om sin EGEN kost gör att det finns ett nära nog oändligt antal tankar om foder. Utöver detta finns det forskning som tar upp teorier om till exempel samband mellan olika sjukdomar hos hund och maten de äter och om hur hundens ursprung påverkar vad den borde äta.

Jag tänker att det finns flera olika parametrar som avgör vilken sorts mat en ger till sin hund. Det kan vara saker som:

  • Pris
  • Tillgänglighet
  • Allergi, överkänslighet eller sjukdom hos hunden
  • Fodrets ursprung
  • Typ av foder (färskt, torrt, BARF)
  • Trender, ex spannmålsfritt
  • Vad som är ”mode”, populära märken

Jag är övertygad om att de flesta väljer mat som en tror är den bästa för sin hund. Vad som fascinerar mig är att väldigt många verkar mena att det är utländska foder som är det bästa? I de fall som hunden behöver en viss typ av foder, kanske ett veterinärfoder så kan jag köpa det, men ifall hunden i princip skulle kunna äta vad som helst? Det här är fascinerande ur flera aspekter. Först och främst undrar jag varför många glatt köper till exempel ett amerikanskt foder men som ALDRIG skulle köpa dansk fläskfilé? Det finns ju flera aspekter varför en INTE borde köpa amerikanskt kött, som deras förebyggande antibiotikaanvändning, att djur föds upp och lever under industriliknande förutsättningar och att GMO används (och då kanske inte pga av om GMO skulle vara skadligt i första hand utan på det sätt utsädesföretagen dominerar marknaden).

I Sverige har vi hårdare djurskyddslagar än i de allra flesta länder och att köpa svenskt gör att vi har större insyn och större kontroll över vad som hänt med djuren i hundfodret än om vi köper foder från andra länder. Detta är något som jag tror att många är medvetna om när det gäller vår egen mat. Det är ”inne” att köpa närproducerad ekologiskt mat till sig själv. Men hur kan det samtidigt vara ”inne” att köpa ett hundfoder som är maxat på kött av djur uppfödda i USA? Hur kan det motiveras?

I diskussioner om foder på nätet kommer alltid förslag på utländska foder och mitt argument om svensk kött faller ofta platt till marken. Jag är övertygad om att om diskussionen rörde sig om mat till människor skulle samma människor föra fram argument för svensk mat. Jag fattar bara inte vad som är den stora skillnaden? Jag landar i flera frågor:

  • Är utländska foder mycket bättre än svenska?
  • Är de bättre på att marknadsföra sig?
  • Är inte djurvälfärd en aspekt när det gäller våra husdjurs mat?
  • Är det spannmålsfria foder som lockar?
  • Om ett amerikanskt foder är spannmålsfritt och ett svenskt bra foder innehåller viss del spannmål, är det då viktigare att fodret är helt fritt från spannmål än att det inte finns rester av antibiotika i fodret?
  • Hur viktigt är det att djuren i innehållsförteckningen haft ett drägligt liv?

Jag är uppriktigt nyfiken 🙂

Yeti levererar!

Idag åkte jag ut lite sent till fåren så det fick bli korta pass med killarna. Jag gick och drev lite med Yeti i riktning mot fållan och så fick jag för mig att testa! Och tro på fan när hunden gör klockrena flanker på rätt kommande och får in dem i fållan på första försöket! Tänk vad stolt en kan bli 🙂

image

På något sätt har han dessutom lärt sig höger och vänster! Jag lade på ord på flankerna efter ett kurstillfälle hos Karin Söderberg i mars tror jag och sen tränade jag ju egentligen inte jättemycket efter det. Jag körde ju på ett tag, upptäckte att Yeti blev sämre och efter halva maj har vi kört exakt noll träningspass tills nu i september. När jag satte igång honom så har jag helt rått utgått ifrån att han kan höger och vänster och tänka sig, han köpte det! Självklart sitter det inte perfekt, men ordförståelsen finns där även om Yetis mycket starka djurkänsla tar över ratten ibland.

Yeti är en riktigt rolig hund att träna och jag är så glad att vi är igång! Trots mina positiva rapporter så är han inte helt hundra i sitt bäcken så vi ska tillbaka till kiropraktorn, men han klarar promenader och lättare vallning utan problem och det är jag så glad över!

Spring spring under solnedgång

Igår vallade vi under en helt fantastisk himmel! Jag har sällan sett så många bilder på solnedgången på samma kväll så det var inte bara jag som var imponerad 🙂 Medan himlen brann sprang jag efter fåren med Arvid på ryggen och det är ju verkligen inte optimalt alltså. Fåren (som ju knappast var av den långsamma sorten innan) har lagt i två växlar till efter klippningen och det är väldigt svårt att ha styr på dem vid drivning och delning. Jag får försöka hitta  underhållning för Arvid i gräset tror jag!

Och så kommer det ett par bilder på solnedgången ☺

image

image

image

Yeti vallar!