Det förra inlägget kan ses som ett sätt att ta tillbaka en plattform som är min. Jag vill kunna känna mig friare vid tangentbordet, känna mig fri att uttrycka det jag tycker är viktigt. Jag vill ha kvar den här bloggen i sin ursprungliga form, det vill säga en plats där jag uttrycker det jag brinner för just nu. Det har varierat genom åren vad jag har skrivit om, från veganism till feminism och så det senaste årets mer frekventa inlägg om barn. Sedan några månader en period där jag enbart skrivit om hundarna och deras krämpor. Det senaste är dock bara en del av vad jag vill fylla min blogg med. Jag vill skriva om det som är viktigt för mig just nu och i skrivande stund så är Arvid och sakerna runt honom det viktigaste och alltså kommer barn vara en större del av bloggen. Detta utrymme är MIN plattform, alltså ska det som JAG inspireras av finnas här, eller hur?

I morse på vägen till jobbet pratade Soran i Morgonpasset i P3 om känslor och deras olika värde. Jag hörde inte allt, men han menade att våra känslor idag har olika värde. Jag kan absolut relatera till det. Glädje och lycka är tillstånd som eftersträvas och ilska och ledsnad känslor som inte alls är lika prioriterade. Vi intalas i princip att om vi känner de mer negativa känslorna så är vi, som människor, mindre värda, mindre lyckade. Vårt tankesätt ska tränas att hela tiden vända dåliga saker till bra, att vända motgång till medgång, att vi ska peppas av varje händelse, goda, såväl som de onda.

Jag vänder mig emot denna strävan efter lycka och glädje, denna värdering av människor efter deras känslolägen. Jag tror att känslor finns vare sig vi vill eller inte och att de negativa känslorna måste få finnas, levas ut och omfamnas för att vi ska ha en chans att ta oss ur dem. Annars klänger de fast vid oss, trycks ner, men ligger där under ytan och väser. Vi kanske kan hålla dem undan länge, men de försvinner inte förrän vi släpper upp dem till ytan och erkänner deras existens.

Petra Krantz Lindgren skriver ofta i sin blogg om vikten av att låta barn ha alla känslor, till exempel i det här inlägget, eller i denna korta uppmaning från en 8-årig flicka. Att, när barnet är argt eller ledset, bekräfta känslan och låta barnet vila i sin känsla tills det går över av sig självt. Inte trösta eller avleda utan låta barnet vara ilsken eller gråta tills barnet är färdigt. Jag tycker att det är så klokt och jag ska verkligen kämpa för att låta Arvid få vila i alla sina känslor. Jag tror nämligen att en som vuxen lätt blir lite knasig i sina känslor om en inte får uttrycka dem och lära sig att hantera alla känslor, både de positiva och de negativa. Jag kan till exempel inte bli arg utan att börja gråta. Det är otroligt frustrerande att vara rasande, men samtidigt känna ögonen fyllas med tårar och höra rösten börja darra.När jag växte upp fick jag inte utrymme att vara arg – jag är övertygad om att det hänger ihop. Dessutom finns det många könsnormer sammankopplade med känslor. Jag vet många fler än jag som blir ledsna när de egentligen är arga – alla kvinnor. Samtidigt så blir många män arga istället för att bli ledsna vilket kan leda till våld. Kan det möjligen hänga ihop med att tjejer inte får vara arga och att killar inte får gråta? Jag är säker på att det är så.

Det finns nio grundläggande känslor, och de är:

• Glädje
• Intresse
• Förvåning
• Avsmak
• Avsky
• Ilska
• Ledsnad
• Rädsla
• Skam

Hur kan det komma sig att vi ska känna oss som sämre människor när vi känner hälften av dem? Hur kan det komma sig att vi som män eller kvinnor har olika tillgång till vilka känslor som det är ok att känna och uttrycka?

Lilla My – en normbrytare

Lilla My – en normbrytare

Jag vill vara en människa som får vara i alla känslolägen. Jag kan vara ledsen utan att veta varför och det är okej, precis som att det är okej att vara glad utan att veta varför. Jag vill kunna bli arg, jag vill kunna ångra mig, jag vill kunna be om ursäkt. Men jag vill också kunna kräva en ursäkt, stå på mig och vägra vika mig. Kunna vila i ilska och veta att jag har rätt. Få vara ledsen, besviken och arg likväl som glad, nyfiken och intresserad. Jag vill kunna visa vem jag är och vad jag känner och ändå vara okej och varför skulle jag egentligen inte kunna det?

Det värsta som kan hända är att jag visar att jag är mänsklig.