Alltså mina får har långa ben och förmåga att springa väldigt fort. Jag har numera okej pondus mot hundarna men alldeles för lite gentemot fåren. De har inget intresse av att vara vid mig och de löper förbi mig i högt tempo. De är med andra ord inte alls lika de förra fåren! Särskilt det svarta fåret (hihi) satsar verkligen på att komma förbi mig hela tiden. Jag får passa henne konstant men då passar ett annat får på att dra. Hopplösa är de! De är i svåraste laget för Yeti men det har stora fördelar också! Till exempel har Monster äntligen lärt sig att hålla avstånd och lågt tempo! Yeti kommer heller inte att lära sig att gå med nosen i hasorna på fåren!

Den största nackdelen med fåren  är att de inte står stilla i hämtet. Vet inte på vilket avstånd hunden måste vara för att de ska stanna, men hagen är iaf för liten . Det gör dels att Mon vill stanna för kort och dels att Yeti kastar sig tillbaka åt andra hållet för att stoppa. Det är jäkligt klurigt med vallning alltså.. Ett annat problem som jag tycker är svårt är att fåren gärna springer längs med staketet och det är supersvårt att få hundarna att ta ut dem. De vill bara slå ut och balansera mot staketet, inte mot mig. Fåren ÄR svåra att ta ut eftersom de ränner i full fart längs med staketet, men det måste ju ändå gå att få ut dem.

Monster och jag har stagnerat lite tycker jag. Vi behöver utvecklas, men hur? Vi behöver nog komma ut lite på andra ställen..

Yeti utvecklas däremot! Han är riktigt fin, en helt annan hund än för ett år sedan! Idag inledde jag delningsträningen. En mycket förvirrad Yeti fattade inget när jag kallade in honom mellan fåren 🙂 vi jobbade i fållan också och där är han en helt annan hund. Inga utfall och ingen hets. Så skönt!