Samsovning och dess faror

Jag lyssnade på detta inslaget i P1 igår och jag förstår att det är väldigt lätt att som forskare stå och moralisera hur föräldrar ska göra för att minska risken för psd. Den nya forskningen slår alltså fast att spädbarn ska sova i egen säng de första tre månaderna och utgår man från ett rent riskperspektiv med psd i fokus så kanske man hamnar just där. För oss hade det inneburit ingen sömn. Typ inte någonsin. Arvid vägrade även att sova i ett sk babynest, han ville ligga nära och han ville amma – ofta! Jag vet ärligt talat inte hur stor risk det är att vara en spädbarn med en mamma som aldrig aldrig aldrig sover men jag skulle tro att den är betydligt högre än att ligga bredvid sin mamma och sova och äta tutte när hen vill så länge mamman är noga med att inget täcke eller kudde kan ramla över den lilla (och så länge mamman inte är full eller påverkad av sömnmedel och jada jada, men herregud jag är väl ingen idiot heller?) Jag ammade i sömnen många många timmar i början och frågan är om jag inte hade blivit galen om jag istället varit vaken alla dessa timmar? Och hur bra hade det varit för Arvids väl och ve?

Hanne Kjöller beskriver det bra i sin artikel Risk- och obehagsminimering in absurdum. Någonstans måste väl ändå familjens mående vara det viktigaste! Och hur höga risker pratar vi om egentligen, det vore intressant att veta? Bebisar är gjorda för att vara nära sina föräldrar, först är de i magen i 9 månader och sedan är de i princip PÅ magen i 9 månader. De vill ha kroppskontakt, känna doften av välbekanta människor, känna kroppsvärmen och veta att någon alltid finns där för dem. Då känner de sig trygga! Är det då vettigt att nyblivna föräldrar ska tvingas lyssna på sin nyfödda bebis gråt i sin egen säng för att inte förgöras av oro om de följer hjärtat och låter bebis sova nära intill?

Jag som är biolog och intresserad av vår utvecklingshistoria blir dessutom fascinerad över att vi hela tiden ska tvingas att leva på ett sätt som är så onaturligt för oss som möjligt. Vi ska separeras från våra små direkt, i med dem i egen säng bara, sen ska de tränas att ligga själva, tränas i självständighet, ligga i vagn och gråter de är det bara att hårdare köra över en tröskel. Sen ska de in på förskola och umgås med en massa barn i deras egen ålder och träffar minst av allt sina föräldrar. När sedan föräldrarna tar med sina telningar ut på restaurang eller på tåget så skrivs debattartiklar om hur föräldrarna blir alltmer slappa och inte uppfostrar sina barn trots att barnen ju knappt ser sina päron mer än ett par timmar om dagen? Hur ska det rimligen gå ihop?

Föräldrarna i sin tur ska jobba heltid för att inte ramla i deltidsfällan (det finns ju så himla många fällor kvinnor kan falla i) och för att inte bli fattigmanspensionärer trots att det frekvent delas länkar på fejjan om att de saker gamlingar ångrar mest på dödsbädden är att de inte tillbringade mer tid med sina nära och kära. Istället ska vi vara borta från hemmet minst 9 timmar per dag, stressa ihjäl oss över ett ständigt eftersatt hem och ha konstant dåligt samvete över att vi inte spenderar tillräcklig tid med våra barn.

Det är fasen inte lätt att vara människa, men jag upplever att det iaf blir lite lättare om jag går på vad hjärtat säger istället för vad forskare säger om psd, SACO säger om min pension eller vad diverse tyckare skriver i sina insändare om barnuppfostran..

wp-1454870497431.jpg

PS. Om familjen trivs med att sova isär så säger jag givetvis ingenting om det. Alla måste göra som det känns bäst och alla ungar är olika. Alla ungar vill inte ligga på sina föräldrar hela tiden heller även om många vill det. Men att vilja samsova gott ihop och låta bli pga rädsla tycker jag är himla tråkigt. Simple as that.

Annonser

Posted on 10 februari 2016, in Bebis, Biologi, Debatt, Just nu, Nära föräldraskap. Bookmark the permalink. 4 kommentarer.

  1. Håller med! Elin har sovit korta stunder i egen säng men har alltid sovit så mycket bättre mellan oss/nära inpå mig. Jag har aldrig sovit så lite på nätterna att jag varit trött dagen efter och har därför kunnat ge Elin min fulla uppmärksamhet dagtid. Det måste ju vara så mycket viktigare än hur vi väljer att sova?

  2. Ninnie Lindvall

    Har aldrig hört talas om de där bokstäverna, men inte haft skäl att bry mig heller. Båda mina barn har ätit (läs: ammat) nästan jämt när de var spädbarn. De sov i min säng merparten av natten från dag ett därhemma, helt enkelt för att jag somnade medan de åt. Även efter det att amningsperioden var slut så kom de ofta över till vår säng på natten. Jag skulle aldrig avvisa ett barn, jag vet hur hemskt det är att drömma mardrömmar. Kan jag erbjuda ett litet barn trygghet så gör jag det. Jag blir galen på alla förståsigpåare som enögda bara ser på sitt specialistområde.

    • Psd är plötslig spädbarnsdöd. Jag har också somnat medan Arvid ammat och jag är oändligt tacksam över att ha kunnat göra det!

%d bloggare gillar detta: