Att ta med sig en 21-månaders till Ikanohuset kan gå precis hur som helst. Jag kom på mig själv att titta längtansfullt både mot de lite äldre barnen som knatar med föräldrarna och mot de mindre som lugnt sitter i en vagn. Arvid har ju börjat gå nu och då duger det minsann inte att sitta i vagnen, nej då ska man gå, hela tiden!

Det är ju visserligen roligt men att prova ett par toppar på MQ kunde ju denna optimistiska mamman glömma. Att ha en vilt skrikande unge under armen, putta vagnen framför sig med foten och hålla upp presumtiva toppar på den andra handen känns inte som ett godtagbart alternativ i längden, nej.

Roligare är det att se minen på den älskade ungen när han
1. Åker rulltrappa stående på egna ben för första gången
2. Hittar de färgglada traktorerna i leksaksaffären och

3. Leker på barnavdelningen på Ikea i tunnlarna och tälten!

Med håret i en statisk sky runt huvudet och bubblande av skratt hade han nog kunnat leka där fortfarande 😀

Slutsatsen är att mamman kan fetglömma att kolla på kläder eftersom det är sjukt tråkigt. Däremot är det mycket underhållande för alla inblandade att hänga på Ikanohuset ur ett barnperspektiv, gå i trappor, rulltrappor (givetvis hålla barnet i handen), leksaksaffärer och inte minst Ikea är riktigt roligt 😀