Jag blir alltmer fascinerad över hur en liten människa kan vara så tydlig med vad han vill fastän han inte pratar. Nyss ville Arvid gå ut och då gick han resolut och hämtade sina skor och gav dem till sin pappa. Och minsann om de inte befann sig utomhus en stund senare trots att pappan gnällde om duggregn och kallt ute 😉Man behöver inte så många ord när man kan visa vad man vill, det är helt klart!

I morse var mamman i fråga trött eftersom hon hittat en ny hobby (mer om det i ett annat inlägg) och hann få katastrofalt lågt blodsocker innan frukosten befann sig i magen. När man är trött och hungrig är man verkligen inte den bästa föräldern. Jag var orättvis, Arvid blev ledsen och jag fick be om förlåt.. När man verkligen känner sig som en dålig mamma är det ändå skönt att vila i Petra Krantz-Lindgrens ord att det är bra att göra fel och misslyckas ibland eftersom det visar barnen att det är mänskligt att fela. Det viktigaste är att säga förlåt och att lägga ansvaret på rätt person, dvs sig själv. Arvid är så medveten om när jag är orättvis och han är tydlig med att han blir sårad. Det är tur att det går att rätta till trötta mammors tvära ord med en stor kram och ett förlåt. ❤

Efter den lite tråkiga morgonen åkte vi till skogsknopp!  Vattenlek stod på schemat och det var ju synd att termometern stod på 5 grader.. Vi hade kul trots lite kalla händer och jag är verkligen glad över att vi har den här mysiga aktiviteten ihop! Att fika ihop är nog det bästa, dricka varm choklad och äta banan och smörgås sittande på en tovad fäll i skogen med sin älskade unge, ett gäng andra små barn och deras föräldrar 🙂

Idag är det min lillebrors födelsedag. Han föddes två dagar innan min 10-årsdag och jag var med på förlossningen. Det var en häftig upplevelse och har för alltid färgat min min bild av förlossningar som en positiv händelse, fylld av förväntan och glädje.

Min lillebror och jag har inte pratat på snart 5 år. Det känns som en livstid. En stor kil kördes in i min familj i augusti 2011, min mamma och lillebror på en kanten och min syster och jag på den andra. Efter detta har det varit tyst mellan oss. De vet vad jag vet inte om att vi bor i hus eller ens att Arvid existerar. Inte för att det nog skulle spela någon roll, mamma känner till min brors yngsta och hon har valt att inte träffa honom på snart 5 år… Det är hemskt att vara skild från sin familj samtidigt som det då inte fanns någon annan väg att gå än att bryta med mamma. Min lillebror hängde liksom med på det även om vi kanske hade kunnat ha kontakt. Eller kanske inte, vem vet…

Älskade Gustav, om du någon gång skulle läsa detta så hoppas jag att du är lycklig. Jag önskar att du trivs med ditt liv, att du har ett vettigt jobb och att du känner att du är där du vill i livet. Om du saknar oss så vet att vi saknar dig med! Vi finns här för dig om du vill, bara ett mail, ett telefonsamtal eller 20 minuters bilväg bort.

Kram på dig och grattis på födelsedagen! ❤