Triggervarning: Det här är ett riktigt gnällinlägg. Läs inte om du blir provocerad av gnäll.

Jag har för tillfället lagt ner Yetis sjukgymnastik. Anledningen är att jag inte pallar att ha konstant dåligt samvete för att jag ofta väljer att sitta i soffan en timme innan läggdags istället för att låta Yeti stå på bollen. För att det är så otroligt tråkigt att jag nästan dör. För att det väl är ok att göra sjukgymnastik under en begränsad period men när det blir något som jag haft dåligt samvete över att jag inte gör tillräckligt ofta under två år och när jag inte ser någon ände på det – då orkar jag faktiskt inte mer. För att jag blir helt dum i huvudet på att analysera hur Yeti rör sig. För att jag börjar kapitulera och känna att jag faktiskt är jäkligt trött på agilityn och faktiskt även vallning. För att det inte är kul. För att även om jag hela tiden försöker få bra förutsättningar så faller det alltid på att förutsättningarna inte håller. För att fåren galopperar till mig så fort jag skickar på en flank. För att jag alltid är arg när vi tränar vallning. För att agility innebär att typ hälften av gångerna åka hem med en halt hund efter träning eller tävling. För att jag är en usel hundtränare eftersom jag aldrig lyckas även om jag hållit på sen -98. För att det är skönt att vara hemma på helgerna och göra saker hemma. För att det är kul att göra  saker som faktiskt går bra till skillnad från agilityn, som att sy dockor eller snickra inredning till ett hönshus. För att jag inte vill tillbringa Arvids uppväxt på agilitytävlingar.

Puh, det var skönt att gnälla av sig lite. Jag känner mig faktiskt lite lättad som skrivit ner detta. Mina hundar har alltså blivit sällskapshundar med inslag av sporadisk vallning. Och det känns faktiskt helt okej.