Jag ska börja med att skriva att jag inte ger ord till detta för att sätta mig till doms över andra föräldrar utan för att detta är viktigt för mig. Det här handlar om mig och om vad jag tycker och tänker. Om jag delat länkar som låtit dömande så har det inte varit mitt mål utan jag har velat ge mig själv upprättelse. Att läsa om nära föräldraskap och dela länkar jag tycker är intressanta handlar om att jag ger mig själv legitimitet, att få mina tankar och känslor både som barn och som nybliven förälder bekräftade i någon annas ord. Att jag med flit låtit bli att skriva särskilt mycket om de här ämnena det senaste året känns som att låta en viktig del av mig vara tyst. Att det varit viktigare att vara mainstream än att jag får tycka och känna det jag gör. Och det känns verkligen inte bra. 

När Arvid föddes hade jag inte någon plan, hade inte funderat så mycket över föräldraskap alls. Jag blev snarare provocerad av frågan om jag tänkt över det (även om jag nog fortfarande tycker att ”har du funderat över föräldraskap” är en rätt intim fråga). Den första tiden blev lite av en chock eftersom jag inte fattat eller fått veta på allvar att (de flesta) bebisar vill ligga på tutten dygnet runt i ungefär tre månader. Jag, som fått intrycket av att vagn är något självklart, försökte desperat ta mig fram med ett barn i famnen, tre hundar och en barnvagn. Det var svettigt, påfrestande och väldigt jobbigt! En ergonomisk sele hade jag men Arvid var ju alldeles för liten för den trots bebisinlägg och dessutom var det mitt i sommaren och jättevarmt.

Roligare att leka med pinnar än att gå promenad 🙂

Att jag mindes att en vän nämnt Amningshjälpen på Facebook var min räddning, där hängde jag många vakna timmar och förstod att mitt barn var en helt normal bebis. Jag fick tips om bärsjalsgruppen, köpte en sjal, gick med i gruppen om Nära föräldraskap och önskade mig Petra Krantz-Lindgrens bok och en av Jesper Juul i julklapp. Jag läste dem och fick aha-upplevelse på aha-upplevelse. Och jag var fast.

När jag väl var inne i nära-tänket är det omöjligt att tänka på något annat sätt. Jag kan till och med säga att om en är emot nära-tänket så har en inte riktigt läst på eller förstått. Att jag säger så är för att det handlar om att bemöta sitt barn med respekt och att bemöta sitt barn i hens behov så att hen kommer i kontakt med sina känslor och får sina behov tillgodosedda. Genom att bemöta med respekt, empati och förståelse ökar chansen att barnet i slutändan blir en empatisk medmänniska med så lite tråkigt bagage från barndomen som möjligt. Det borde vara svårt att säga att det är dåligt tycker jag. 

Jag ska säga något om behov också. Behov är inte den senaste frostklänningen eller godis och glass, behov är saker som vi behöver för att må bra och för att ha ett människovärde. Vi har behov av sömn, mat, vatten och kläder så vi inte fryser men även massa känslomässiga behov som att bli sedd, älskad, respekterad, vi har behov av fysisk närhet, att känna sig betydelsefull och av kärlek. Närhet är till och med ett så viktigt behov att spädbarn tynar bort och dör om de inte får mänsklig kontakt. Vad vi vill ha och våra behov kan vara detsamma men inte nödvändigtvis. Till exempel kanske du känner att du har behov av choklad men troligtvis är det vad du vill ha medan behovet är snarare näring och mat. Att få sina behov tillgodosedda är att bli sedd bakom den känsloyttring som visas men det är INTE att låta barnet göra som det vill i alla lägen.

En viktig del som Jesper Juul och PKL skriver mycket om är ansvar. Han lägger allt ansvar för relationen mellan barn och förälder på föräldern och jag håller med. Visst, det kan låta hårt att läsa att allt är föräldrarnas fel, men min reaktion var snarast en lättnad. Det innebär nämligen att jag INTE var ansvarig för saker i min egen barndom. Och även om vi som föräldrar har allt ansvar så innebär det naturligtvis att vi inte kommer vara ofelbara. Vi kommer göra misstag, vi kommer att bli arga, vi kommer att ångra oss. Men istället för att låta barnet veta eller tro att det var hens fel vad som skedde så kan vi ta på oss ansvaret. Det är mitt fel om jag tappar humöret, mitt fel om jag är orättvis. Och, vad mer är, om jag gör fel så kan jag be om förlåtelse. Dessutom finns en stor vinst i att inte vara perfekt eftersom barnet lär sig att en kan göra fel, ångra sig och be om förlåt.

Ja det finns mycket jag kan skriva om nära föräldraskap men jag ska nog ändå stoppa här innan det blir för långt. Sammanfattningsvis är det ett förhållningssätt, att barnen försöker samarbeta och göra sitt bästa även om det ibland inte verkar så. Och det är ett förhållningssätt som hjälper mig att tänka ett steg längre i varje konflikt. Det utvecklar mig, både som förälder och som människa. Det ger mig massor helt enkelt 🙂