Jag har läst flera inlägg nu om genus och barn och tänkte skriva en kort reflektion i frågan. David Eberhart den förhatlige sa att en kan inte missa vad för kön det är på ens barn, det kommer vara tydligt inom några veckor. Arvid var då runt året och jag fattade ingenting av det uttalandet och gör inte nu heller. Ja, Arvid gillar bilar, det gör han! Men han leker också mycket gärna att han lagar mat och serverar mat och dricker te i sitt kök. Eller klär av dockorna Anna, Kalle och Pelle för att de ska sitta på pottan. Sen ska de givetvis ha kläder på sig igen och bäddas ner i sängen. Ska jag dra en Eberhartslutsats så är mitt barn förvirrad, själv tänker jag att han är en helt vanlig unge samtidigt som han såklart är helt unik i sig själv ❤

Cissi Wallin skriver om vilda pojkar  och  Malin skriver om att uppfostra barn och inte kön utifrån en artikel hon läst om hur pojkar är. Jag känner inte alls igen Arvid i beskrivningen av hur pojkar är. Arvid är inte vild utan leker lugn med en massa olika saker och han gosar gärna i knäet. Barn är ju personligheter framför allt, inte kön! Lady Dahmer skriver om att vi formar våra barn medvetet eller omedvetet och det ligger det massor i! Jag tror att det är väldigt svårt att inte alls påverka sina pojkar att bli pojkiga eller flickor att bli flickiga för att använda förlegade begrepp. Men en kan försöka tänka på vad en gör, bli medveten, förändra det en gör som en en inte riktigt gillar och tänka sig för.

Många pojkar är kanske vilda men vår lugna Arvid är verkligen inte det. Många pojkar leker med bilar men många pojkar vill kanske leka med dockor men vågar inte eftersom det är tjejigt? Den dagen vi helt ärligt kan säga att vi inte påverkar våra barn alls mot att leka med könade leksaker finns såklart möjligheten att många pojkar kommer att gilla bilar ändå. Men det viktiga i min värld är inte vad de väljer utan vilka möjligheter de fått att leka med precis vad de vill oavsett vilket kön vi traditionellt parat ihop leksaken med.

Det är ju inte så som kritikerna menar, att vi vill skapa könlösa barn, nej meningen är ju att varje barn ska få utvecklas till sin helt egna person utan att påverkas av hur omgivningen tycker att de borde vara utifrån vad de har mellan benen. Att ge hundra möjligheter istället för en. Att få vara precis den en är utan begränsningar, att ha kontakt med alla sina känslor och få vara en fullvärdig människa, komplett till skillnad från avstängd. Det är iaf mitt mål, sen är det svårt att undvika att Arvid blir påverkad av omgivningen och genom att vi föräldrar inte är perfekta. Men jag ska iaf göra så gott jag kan.

Jag har läst flera inlägg nu om genus och barn och tänkte skriva en kort reflektion i frågan. David Eberhart den förhatlige sa att en kan inte missa vad för kön det är på ens barn, det kommer vara tydligt inom några veckor. Arvid var då runt året och jag fattade ingenting av det uttalandet och gör inte nu heller. Ja, Arvid gillar bilar, det gör han! Men han leker också mycket gärna att han lagar mat och serverar mat och dricker te i sitt kök. Eller klär av dockorna Anna, Kalle och Pelle för att de ska sitta på pottan. Sen ska de givetvis ha kläder på sig igen och bäddas ner i sängen. Ska jag dra en Eberhartslutsats så är mitt barn förvirrad, själv tänker jag att han är en helt vanlig unge samtidigt som han såklart är helt unik i sig själv ❤

Cissi Wallin skriver om vilda pojkar  och  Malin skriver om att uppfostra barn och inte kön utifrån en artikel hon läst om hur pojkar är. Jag känner inte alls igen Arvid i beskrivningen av hur pojkar är. Arvid är inte vild utan leker lugn med en massa olika saker och han gosar gärna i knäet. Barn är ju personligheter framför allt, inte kön! Lady Dahmer skriver om att vi formar våra barn medvetet eller omedvetet och det ligger det massor i! Jag tror att det är väldigt svårt att inte alls påverka sina pojkar att bli pojkiga eller flickor att bli flickiga för att använda förlegade begrepp. Men en kan försöka tänka på vad en gör, bli medveten, förändra det en gör som en en inte riktigt gillar och tänka sig för.

Många pojkar är kanske vilda men vår lugna Arvid är verkligen inte det. Många pojkar leker med bilar men många pojkar vill kanske leka med dockor men vågar inte eftersom det är tjejigt? Den dagen vi helt ärligt kan säga att vi inte påverkar våra barn alls mot att leka med könade leksaker finns såklart möjligheten att många pojkar kommer att gilla bilar ändå. Men det viktiga i min värld är inte vad de väljer utan vilka möjligheter de fått att leka med precis vad de vill oavsett vilket kön vi traditionellt parat ihop leksaken med.

Det är ju inte så som kritikerna menar, att vi vill skapa könlösa barn, nej meningen är ju att varje barn ska få utvecklas till sin helt egna person utan att påverkas av hur omgivningen tycker att de borde vara utifrån vad de har mellan benen. Att ge hundra möjligheter istället för en. Att få vara precis den en är utan begränsningar, att ha kontakt med alla sina känslor och få vara en fullvärdig människa, komplett till skillnad från avstängd. Det är iaf mitt mål, sen är det svårt att undvika att Arvid blir påverkad både av oss och av omgivningen. Men jag ska iaf göra så gott jag kan.