Igår kväll tog vi bort den lilla maranhönan Stina. Hon har varit dålig länge, inte på ett akut sätt, men lite mindre, ruggigare och tanigare än systern Sofia. Den senaste veckan har hon blivit sämre. Hamnat på efterkälken, inte tagit sig över kanten in och ut från hönsgården.. Det är ju tuffa beslut att ta men som djurägare är det ju så ibland.

Stina var en så fin liten höna och tamast av dem alla. Just tamheten var nog ett symptom också tyvärr. För mig har det blivit ett tecken på sjukdom om en individ är mycket tamare än de andra i gruppen trots att en inte behandlat hen annorlunda. Jag minns såväl en liten kyckling vi hade när jag var runt 10 kanske? Den hoppade upp i handen på mig men var minst och var fortfarande dunig när syskonen fått sina första fjädrar. En morgon var den bara död och jag grät floder.

Jag läste en text häromdagen om att djur är inte rädda för döden,  men de är rädda för att ha ont. Så är det nog och nu slipper Stina lida mer.

Vila i frid gumman ❤