Jag, kanske 9 år gammal, med geten Fia

Internationella kvinnodagen, min pappas födelsedag och en dag när jag mot förmodan tänkt en massa på min mamma. Jag läste igenom några gamla mail, men det var dumt. Jag blir bara så ledsen. Ledsen för att hon gång på gång valde bort mig under många år när jag blivit vuxen. Ledsen för att hon tyckte jag slukade energi och var en negativ person året efter min bilolycka när jag hade svåra smärtor och gick på tunga värktabletter. Ledsen för att hon skrev att vi måste vara ärliga och sanna mot varandra samtidigt som hon ljög för mig. Ledsen för att hon inte vill vara min mamma. Ledsen för att Arvid aldrig kommer träffa sin mormor. 

När slutar en sakna en mamma som valt bort en?